Herman Hörner, 1824–1875
Johan Herman Hörner föddes i Rasbo församling, Uppland, den 28 juni 1824 som tredje barn i en syskonskara om omsider fyra barn hos prästen och skolmästaren i Östhammar Johan Jacob Hörner och dennes hustru Anna Maria, född Hult. Han avlade studentexamen vid Uppsala universitet 1843 och fortsatte därefter med högre studier vid samma lärosäte, där han läste för bland andra Vilhelm Fredrik Palmblad. Han var kvar vid universitetet till 1850. Under ett kvartssekel var han sedan verksam som tidningsredaktör och översättare. Som författare låg Herman Hörner bakom en populär parlör för utvandrare och ett av Svenska Akademien prisbelönt poem om Drottning Christinas första natt i Rom (1872).
Åren 1856−1859 var Hörner huvudredaktör för den starkt konservativa Svenska Tidningen. Han var i fyra år medarbetare vid Aftonbladet och på 1860-talet redaktionssekreterare för Nya Dagligt Allehanda. Han redigerade också månadstidskriften Hemmet, som innehöll främst skönlitteratur i svenskt original och i översättning. År 1870 flyttade han till Jönköping för att verka som redaktör vid Jönköpings Tidning. Detta arbete avslutades 1873, då Hörner ”efter att i Jönköping ha ingått äktenskap, utflyttade till sin egendom Arenhaga”, enligt en dödsruna (Kristianstadsbladet 3/2 1875). Hörner var vid denna tid sjuklig och avled den 26 januari 1875.
Vid sidan av banan som tidningsman verkade Hörner som översättare, ibland under pseudonymen Håkan Röde (senare använd också av andra). Av Sten Torgerson har han listats som en av periodens mest produktiva svenska översättare. Av identifierade översättningar finns ett trettiotal, men med tanke på att Hörner var verksam inom tidningsvärlden är det tänkbart att han också översatte litterära följetonger utan att hans namn sattes ut. Han översatte från norska, danska, franska, tyska och engelska. De första översättningarna gjordes vid mitten av 1850-talet för Bonniers Europeiska följetongen, ibland separatutgivna i serien Jernvägsböcker.
Som översättare framstår Hörner i hög grad som en förmedlare av de välkända namnen i tidens internationellt gångbara litteratur. Från franska var det Alexandre Dumas d.y., Victor Hugo och Octave Feuillet, från tyska signaturerna E. Marlitt (Eugenie John) och Gregor Samarow (Oskar Medin), från norska Bjørnstjerne Bjørnson och från engelska George Eliot (Mary Anne Evans) och Willam Thackeray. I urvalet märks flera kvinnliga brittiska författare, bland annat Elizabeth Cleghorn Gaskell. Det mest utstickande i urvalet är ett par sagosamlingar, bland annat norska folksagor, samt Edouard Laboulayes franska översättning och redigering av Benjamin Franklins sjelfbiografi och brefvexling (1868).
Trängseln var stor kring flera av namnen i Hörners verkförteckning, och ibland utkom konkurrerande, samtidiga översättningar. Så till exempel när Hörner 1870 översatte Wilkie Collins nästan åttahundra sidor långa Man och hustru, vilket skedde i konkurrens med en samtidig utgåva av C.J. Backman. En jämförelse mellan dessa två översättningar visar att båda texterna håller en god stilistisk nivå inom den givna genren, samtidigt som de på detaljnivå, då man jämför ord för ord och synar syntaxen, ändå avviker från varandra i en ganska stor andel av textmassan.
Anne’s head fell on the sailor’s shoulder. He put her, with his own hands, into the shore-boat alongside. In five minutes more the ship had gathered way; the boat was at the landing-stage – and the girls had seen the last of each other for many a long year to come.
Annas hufvud sjönk ned på sjömannens axel. Han nedsatte henne med egna händer i strandbåten, som låg långsides med fartyget. Fem minuter derefter hade skeppet satt sig i gång; båten låg vid landningsbrygggan, och flickorna hade sett sista skymten af hvarandra för många och långa kommande år.
− Hörner
Annas hufuvd föll mot sjömannens axel. Han bar henne med egna händer i den vid skeppets sida liggande båten. Fem minuter derefter hade skeppet skjutit fart; båten låg vid landstigningsplatsen – och flickorna hade sett hvarandra för sista gången på många och långa år.
− Backman
De båda texterna har stora likheter, och ingen av dem utgör en nämnvärt bättre eller sämre representation av originalet, vilket man heller inte kan förvänta sig med tanke på att både Hörner och Backman var kompetenta översättare inom genrelitteraturen. Skillnaderna på detaljnivå påminner dock om att ingen översättning är samma text som originalet och att det även i till synes enkla översättningssituationer finns ett tolkningsspann där översättaren sätter sitt märke.