Svenskt översättarlexikon

August Hjalmar Edgren föddes den 18 oktober 1840 på Östanå bruk i Värmland där hans far var förvaltare. Efter några år flyttade familjen till Agneteberg, en herrgård utanför Arvika, numera belägen inom staden. Han gick i skola i Karlstad och Stockholm och avlade examen i Uppsala 1858. Efter officersexamen 1860 och en kortare stationering vid Värmlands regemente begärde han avsked och begav sig 1861 av ideologiska skäl till USA för tjänstgöring i nordstaternas armé under inbördeskriget. Hans bror Johan Alexander Edgren, som tidigt lämnat hemmet för sjön och som snart skulle bli sjöofficer, deltog i samma krig i unionens flotta. Hjalmar Edgrens fortsatta levnad innebar en ständig växling av hemort mellan Sverige och USA, där han var verksam under fyra skilda perioder i sammanlagt ett drygt kvartssekel. I dikter och skrifter reflekterade han ofta över vilket som var hans egentliga hemland. Med rätta heter den utförliga biografi som skrivits om honom An Immigrant’s Two Worlds (1972). Han gick bort den 9 december 1903.

Under det amerikanska inbördeskriget blev Edgren befordrad till löjtnant 1862 men tvingades snart ta avsked på grund av sjukdom och återvände då till Sverige och Värmlands regemente där han blev kvar till 1870. Periodvis tog han ledigt för resor och språkstudier i Frankrike och Tyskland. Han var en ovanlig språkbegåvning och tillägnade sig snart både franska och tyska. År 1870 återvände Edgren till USA för att undervisa i naturvetenskap och språk, först vid Cornell University, Ithaca, New York, sedan vid Yale College (Yale University från 1887), där han blev PhD i franska 1872. Där drogs han till det ännu unga ämnet sanskrit och fick som lärare en av tidernas främsta sanskritister, W.D. Whitney. Edgren måste ha varit något av en stjärnelev, för 1876–1879 fick han tillfälligt ta över Whitneys professur. Här bör kanske tilläggas att det vid denna tid var ovanligt att indologer alls besökte Indien och att det var ytterst få som inhämtade språket där.

År 1880 kom Edgren åter till Sverige och blev språklärare i Lund samt docent i sanskrit. Nu bildade han också familj med Marianne Steendorff, dotter till den danske konstnären Christian Steendorff. Paret fick tre barn. Åren 1884–1890 var Edgren med familj åter i USA. Han verkade nu som professor i sanskrit och moderna språk vid Nebraska State University, Lincoln. År 1890 utnämndes han till professor i nyeuropeisk lingvistik vid Göteborgs nyinrättade högskola och var dess rektor 1891–1893. Sedan återvände Edgren till Nebraska och var först professor i romanska språk, senare i lingvistik och sanskrit. Från 1901 vistades han på nytt i Sverige med uppdrag att bistå Svenska Akademien och Nobelstiftelsen med sina språkkunskaper. Hjalmar Edgren dog 1903 i den villa, Ektomta, han låtit bygga i Djursholm.

Edgrens akademiska produktion var obrutet hög genom åren. Han gav ut omfattande grammatikor i engelska, tyska, franska, spanska och italienska, och han lämnade bidrag till lexikonarbeten i flera andra språk, ständigt med en blick för ordens och språkstrukturernas historia. Remarkabel är hans pedagogiska sanskritgrammatik, utgiven i Lund 1883 – den enda som någonsin skrivits på svenska och snart översatt till engelska. En volym med en jämförande indoeuropeisk grammatik utkom 1895. Edgren skrev artiklar i skiftande ämnen i svenska kulturtidskrifter och till hans verkförteckning hör också en rapport från sjöslaget mellan Merrimack och Monitor 1862 samt en rik reseskildring från Mexiko. I ett minnesord tecknar litteraturhistorikern Karl Warburg Edgrens karaktär med värme:

Edgren var en ovanligt dugande och kraftig personlighet; man anade icke, att bakom hans lugna, trygga yttre dolde sig ett så oroligt temperament, som icke ryggade att kasta sig ut i okända äventyr; hans karaktär företedde en egendomlig blandning av vankelmod och ihärdighet, men hade han en gång valt sin chance, fullföljde han den energiskt och dugligt – som tapper militär, nitisk språkforskare, driftig lärare, mångsidigt intresserad skriftställare.

Genom översättningar till och från svenska blev Edgren en viktig kulturförmedlare. Ett verk han översatte till engelska var Viktor Rydbergs omfattande traktat Medeltidens magi (1865) som under titeln Magic of the Midddle Ages publicerades i New York 1879. Senare skulle han också översätta Tegnérs Frithiofs saga och Nattvardsbarnen till engelska.

Edgren hade ett särskilt intresse för lyriken i dess romantiska eller nyromantiska former. Debuten som översättare skedde 1875, då han till svenska överförde den amerikanske skalden H.W. Longfellows långa hexameterdikt Evangelina – en utgåva som inleds med att översättaren underdånigt betygar originalförfattaren sin vördnad i en egen dikt:

Förlåt hvar gång jag dunkelt tolkat, kanske felat.
Haf tack för hvarje själfull njutning af din sång!
Din tankes flygt, din känslas underbara gång
Jag blott för den, ditt språk ej känner, tolka velat.

Longfellow behärskade svenska och hade själv översatt Tegnérs episka dikter till engelska. Han var mycket nöjd med Edgrens översättningar och meddelar i ett brev till honom: ”It seems to be extremely well done; very faithful and well versified.”

År 1878 utgavs i Göteborg en större volym, Amerikas skönlitteratur, med Edgrens översättningar av amerikanska diktare som Longfellow och R.W. Emerson samt några prosaförfattare. Även E.A. Poe är representerad med sin mest kända dikt, ”Korpen”. Senare översatte Edgren även Alfred Tennyson. Dikter i urval (1902), för vilken han fick Letterstedtska översättarpriset. Till detta kan läggas tre egna diktsamlingar, varav de två första innehåller översättningar av engelskspråkig poesi. Jämför man vissa av Edgrens översättningar som återkommer i två eller tre olika tryckta versioner visar det sig att han ibland har bemödat sig med omarbetningar, och det är tydligt att de nya versionerna blir alltmer lättflytande. Edgren strävar genomgående efter att följa originalet nära vad gäller versmått, rim och språkrytm men lyckas vanligen ändå undvika uppenbara nödlösningar och stilbrott i ordval. Edgrens egen diktning har stora likheter med hans översatta urval: den är idyllisk, delvis symbolmättad, gärna med heroiska inslag eller med naturen i centrum. Bo Bergman har hos Edgren funnit klara spår av Snoilsky och Rydberg och menar att han hörde hemma i ”den gamla skolan”.

Under Edgrens mest produktiva tid som översättare utgav han flera indiska poetiska verk på svenska. Intresset för den antike indiske skalden och dramaförfattaren Kālidāsa hade väckts i Europa redan under romantiken, i synnerhet genom insatser av Herder och Goethe. På svenska fanns ett par översättningar av Kālidāsas skaldestycken redan innan Edgren översatte Molnbudet (1875) – mest nämnvärt hade lingvisten A.C. Collin 1866 översatt samma text, dock utan att få något större genomslag, trots att hans version ägde vissa företräden gentemot Edgrens. Båda dessa översättare har översatt till rimmad svenska, men där Collin drar åt den episka poesin drar Edgren mer åt det ornamenterat lyriska. I inledningen till Molnbudet framgår att Edgren hämtade inspiration hos de tyska romantikerna; han säger sig inte ha följt originalets språklagar eller metrik; istället har han ”sökt anslå ur-diktens upphöjda stämning.”

Kālidāsas verk skildrar orientaliska miljöer och är författade på ett språk med främmande strukturer och stilvärden som ofta är ovana för en västerlänning, till exempel staplingar av nominala ord i svit (nominalkomposita). Alternativet till att försöka tolka en stil blir att ge en filologiskt bunden översättning och betona innehåll framför form och estetisk upplevelse. Det ville uppenbarligen inte Edgren, och följden blev att översättningen uppvisar ett språk som ligger mycket nära det i hans egna dikter:

Du kallas de betrycktes stöd, du regnets ande,
O, bringa då min älskade ett bud från den
Kuveras vrede ryckt från öm och trogen vän.
Drag hän till Alakâ, till Jakschas hem bland bergen,
Der mång’t palats försilfradt står i nattlig stund,
När månens skifva hänger öfver park och lund.

Efter Molnbudet översatte Edgren också två dramer av Kālidāsa. I klassiskt indiskt drama växlar prosarepliker med verser. Edgren fann här en lämplig upphöjd stil för verserna, men han lät den högre stilnivån smitta av sig även på prosans ursprungligen ganska enkla stil.

År 1880 utkom Edgrens översättning av Nalasagan (1880), den episod ur det stora eposet Mahābhārata som varit nybörjartext för sanskritstuderande ända sedan man började studera språket i Västerlandet. Här framträder tydligt påverkan från den nationalromantiska svenska diktningen. Edgren tolkar texten som en episk dikt och inte som en berättelse, han är mer skald än filolog. Originaltextens enkla berättande får hos Edgren ett djupt romantisk tonfall, en riktning mot det upphöjda och ”rena”.

Ingen med poetisk känsla, det är sant, kan väl undgå att känna sig tilltalad af diktens ädla värdighet och sinliga [sic] åskådlighet, af den yppiga och saftiga fantasi och den glödande kolorit, som ej sällan utmärker såväl dess naturteckningar som dess erotiska stämningar, men framförallt af den anda utaf kysk och hängifven trohet, som likt en doftrik lotus-krans sammanhåller det hela.

Edgren återger Nalasagan i trokeisk tetrameter, ett versmått som ligger nära det i sanskritlitteraturen vanligaste, berättande och pedagogiska 16-staviga versmåttet śloka. Detta bidrar till en speciell stil som finner sin like i nordiska epos som Kalevala eller i norrön diktning. Ett påfallande drag blir att verbet, eller adjektiv i predikativ ställning, mycket ofta placeras som versens första ord, samt att paratax är vanligt.

Samtidigt som Edgren delade sin tids nyväckta vetenskapliga intressen, särskilt för språk och för den större utomeuropeiska världen, ger hans diktning och översättargärning resonans åt en tydlig romantisk efterklang med djupa rötter i det gamla Europa.

Edgren dog den 9 december 1903.