János Csatlós, 1920–1993
János Csatlós föddes den 16 maj 1920 i Rákosszentmihály i Ungern. Han växte upp under enkla förhållanden men fick tack vare stipendier så småningom möjlighet att studera. År 1943 avslutade han sina studier i franska, tyska och latin vid universitetet i Budapest. Mellan 1948 och 1956 arbetade han som lärare och senare som översättare och redaktör vid förlaget Európa Kiadó i Budapest, som specialiserat sig på utgivning av utländsk skönlitteratur på ungerska. Hans översättningar från franska betraktas som klassiska och har utkommit i många upplagor (Dumas, Verne, Sartre med flera).
Efter revolutionen 1956 lämnade Csatlós Ungern och bosatte sig i Sverige. Han tog både svensk studentexamen och kompletterade sin universitetsexamen i franska och latin. Från 1964 till pensioneringen 1985 undervisade han i latin, tyska och franska vid gymnasiet i Handen. Under ungefär samma tid översatte han också ett flertal ungerska författare till svenska. Genom sin betydande översättargärning och sina initierade essäer bidrog János Csatlós starkt till att göra den ungerska litteraturen mer känd i Sverige. Han utgav bland annat tre romaner av Magda Szabó, ett urval av Gyula Illyés dikter och den första svenska översättningen av Péter Esterházys prosa, romanen Hjärtats hjälpverb. Inledning i skönlitteratur (1988). Han skrev med självironi i Författaren själv (1993):
Med en trosvisshet som bara okunnighet kan ge försökte han bevisa att ungersk litteratur är minst lika bra som svensk (eller, tänkte han kanske i sitt stilla sinne, rentav bättre). Den enhälliga skepsis han därvid mötte fick honom dock på bättre tankar.
Vid sidan om böckerna publicerade Csatlós översättningar i kulturtidskrifter och tidningar som Lyrikvännen, Artes, Bonniers Litterära Magasin, Svenska Dagbladet och Läsbiten. Hans bidrag till dramatiken var en översättning av Magda Szabós Fången som spelades in av Radioteatern.
Magnus Florin skrev om János Csatlós förhållande till språket:
När han talade fick man intryck av att han hade ett sinnligt, njutningsfullt förhållande till språket. I det låg också en stränghet och ett allvar. Den klassiska, rena, balanserade tonen stod honom kanske närmast. Det var klarheten, inte dunkelheten, som för honom var rikast. Han tycktes i sitt eget språkutövande eftersträva en ideal uttrycksförmåga i svenskan. Man kunde i hans sällskap känna sig mer än vanligt ungefärlig i språkbruket.
Samtidigt förnam man alltid hans orubbliga tillit till ordet. Hans läsare kan återvända till den tilliten.
Csatlós var tvåspråkig (svenska och ungerska) men hade ungerska som litterärt huvudspråk. I hans ungerskspråkiga författarskap ingår en mängd kritik och översättningar från svenska.
Han verkade för den svenska litteraturens spridning i Ungern med översättningar av Ingmar Bergman, Artur Lundkvist, Tomas Tranströmer, Sven Delblanc, Sara Lidman, Karl Vennberg, Lars Gustafsson och Torgny Lindgren. I samarbete med bland andra Géza Thinsz medverkade han i ungerska novell- och diktantologier. Hans mycket omfattande biografi om Strindberg föreligger som följetong i cd-form. Csatlós sista arbete, i samarbete med ledande ungerska poeter, var tolkningen av Fredmans epistlar av Carl Michael Bellman. Boken, som utkom år 1993, fick översättaren se på sin dödsbädd.
János Csatlós tilldelades flera både svenska och ungerska översättarpriser, däribland Svenska Akademiens tolkningspris 1976, Samfundet De Nios översättarpris 1980 och Déry Tibor-jutalom 1991.
János Csatlós gick bort den 27 april 1993.