Svenskt översättarlexikon

Den japanska litteraturen har redan från den första introduktionen av de kinesiska skrivtecknen på 500-talet varit svår att definiera. De tidiga texterna var i huvudsak buddistiska skrifter, författade på kinesiska eller med hjälp av kinesiska tecken. Eftersom de två språken, japanska och kinesiska, tillhör olika språkfamiljer och har olika grammatiska struktur var det kinesiska skriftsystemet från början otympligt att använda om man inte var en välutbildad aristokrat eller munk.  Efter att först ha skapat ett system där vissa tecken användes för sin betydelses skull och andra som fonetiska symboler, började författarna experimentera med förkortningar för de fonetiska tecknen och nådde så småningom fram till de två fonetiska alfabeten, hiragana och katakana.

Den rena japanska litteraturen, den som inte var en imitation av den kinesiska, tog form under 700-talet. Den så kallade Heian-perioden (794–1185), då huvudstaden var Heian, dagens Kyoto, utmärkte sig med en högtstående litteratur – nu tillkom bland annat vad som brukar betraktas som världens första roman, Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, författad av hovdamen Murasaki Shikibu. Fram till Meiji-restaurationen 1868, då Japan började industrialiseras och det europeiska inflytandet blev stort, hade kinesisk litteratur och filosofi en fortsatt stark ställning. Även om ett eget skriftsystem skapades har Japan aldrig övergivit de kinesiska tecknen, som än idag används tillsammans med de fonetiska alfabeten i vad som kan vara världens mest komplicerade, eller sofistikerade, skrivsätt.

Japanskans komplexitet ger särskilda möjligheter för en författare att skapa flerdimensionella associationer i en text, men för en översättare – i synnerhet av poesi – kan sådana grepp orsaka svårlösta problem, då mångtydigheter lätt går förlorade. Mycket av den japanska litteratur som har översatts till svenska har gått via ett tredje språk, oftast engelska. Mångtydigheten i de japanska orden kan då ge upphov till verkliga feltolkningar. Ett exempel är ordet futokoro, 懐, som till engelskan översätts med så skilda ord som ”bosom”, ”breast”, ”heart”, ”pocket” och ”purse”. I den klassiska japanska klädedräkten avser det emellertid det utrymme ovanför skärpet som skapas när man viker ena delen av en kimono över den andra. Den som översatte det engelska ordet bosom till ”sköte” skapade därför en helt annan bild än vad den ursprungliga författaren avsåg: istället för ”hon stoppade brevet innanför kimonon” blev det ”hon lade brevet i skötet”.

Svensk-japanska litterära kontakter före 1900-talet

Språk- och kulturbarriärer gjorde att det dröjde ända till 1900-talets senare hälft innan japanska författare började översättas direkt till svenska. Dessförinnan skulle denna översättningshistoria genomgå en mycket utdragen utveckling då källitteraturen närmade sig den svenska litteraturen genom olika former av förmedling – och inte bara språklig sådan. Först kom en period då man i stället för litteratur från Japan publicerade verk om Japan av främst västerländska författare, följd av en period då man översatte japanska författare via andra språk. De bilder av Japan som fördes in i den svenska litteraturen i form av reseskildringar och skönlitterära verk av västerländska författare var förstås inte någon japansk litteratur, men fenomenet kan ändå vara värt att uppmärksamma, dels för att dessa verk kom att fungera som ett slags substitut för en japansk litteratur som man inte hade möjlighet att översätta, dels för att många läsare i Sverige nog tyckte att de faktiskt bekantade sig med ”det japanska” då någon västerländsk författare eller upptäcktsresande beskrev landet för dem, trots eller kanske tack vare att många sådana skildringar var präglade av exotism eller rena fördomar.

De första svenska beskrivningarna av Japan författades av personer som varit anställda av det holländska Ostindiska kompaniet. De lämnade efter sig fascinerande beskrivningar av det japanska samhällslivet, men inga närmare detaljer om landets litteratur, trots att deras besök sammanföll med en verklig höjdpunkt för den äldre japanska poesin. Fram till 1800-talets senare hälft följde därefter en ganska mager utgivning av populärt hållna, ofta exotiserande skildringar av Japan samt av rena romanäventyr i japanska miljöer, vanligen av tyska, franska, brittiska eller amerikanska författare.

Ett starkare svenskt intresse för landet väcktes efter Meiji-restaurationen, då det på ett helt nytt sätt blev möjligt att verka och bo i Japan. Svenska experter och affärsmän lockades av den nyöppnade japanska marknadens möjligheter eller bjöds in av de japanska myndigheterna som experter. Också många svenska missionärer fann vägarna till Japan. Den tilltagande globaliseringen märktes i den expanderande svenska bokutgivningen, som från 1880-talet och framåt innehöll allt fler verk om Japan. Intresset för landet stegrades kring det första sino-japanska kriget (1894–1895) och i synnerhet efter det rysk-japanska kriget (1904–1905).

De flesta av dessa verk var skrivna av västerlänningar som verkat i Japan  – till exempel Georges Bousquets Japan i våra dagar (1882) och Gustav Kreitners I fjerran östern (1885), båda översatta av upptäcktsresanden Anton Stuxberg. En svensk motsvarighet var Vera von Kræmer, som skrev En resa i Japan (1913). Endast sällan fanns en japansk författare bakom de verk om landet som nu översattes – ett undantag var Hisho Saitos Japans historia (1912, övers. från tyska av Josef Reinius). De som gav upphov till flest skrifter om Japan var emellertid de svenska missionärerna, som vid sidan av missionsrapporter och landsskildringar också såg till att översätta ett fåtal skönlitterära verk av japanska författare – exempelvis den välkände pacifisten Uchimura Kanzōs Huru jag blef kristen. Ur en japans dagbok, som utkom i en anonym översättning från tyskan 1905.

Japonism och mellankrigstid

Omkring sekelskiftet – och i synnerhet efter det rysk-japanska kriget – intensifierades det europeiska intresset för japansk kultur i form av en ”japonism” som i Sverige bland annat kom att påverka konstnären Carl Larsson. Vid sidan av de mycket uppmärksammade japanska träsnittskonstnärerna fick den grekisk-brittiske journalisten och författaren Lafcadio Hearn stor betydelse. Hearns böcker om Japan innehöll långa avsnitt om och med poesi, men också legender, spökhistorier och andra berättelser med japanska förlagor. Av Hearn översatte Karin Hirn ett flertal böcker, mest nämnvärt kompilationsverket Exotica. Noveller och studier från Japan (1901–1910). Hearn är ett tydligt exempel på hur västerländska författare kunde erbjuda substitut för den japanska litteraturen och uppträda under japansk täckmantel. Ett annat exempel gavs av den kinesisk-kanadensiska författaren Winnifred Eaton, som under den japanskklingande pseudonymen Onoto Watanna skördade internationella framgångar med exotiska berättelser som Wistarias giftermål. En roman från Japan (1904, översättning av Ebba Nordenadler) och En japansk näktergal (1907, översättning av Hilda Löwenhielm).

Det utgavs också en rad samlingar med japanska sagor i förmedling från de större västerländska språken, som till exempel den japansk-brittiska författaren Yei Theodora Ozakis Japanska sagor berättade för västerlandet (1904; översättning från engelska av Hanny Flygare) eller Ida Trotzigs översättning av samlingen Japanska sagor (1912). Trotzig, som var hustru till den svenske polismästaren i Kobe, Herman Trotzig, hade 1911 publicerat en inflytelserik skrift om den japanska téceremonin, Cha-no-yu, med ett förord av Sven Hedin, och skrev även om den japanska blomsterceremonin. På svenska publicerades senare också Boken om té (1921, översättning av Fanny von Wilamowitz-Moellendorf) av den nationalromantiske filosofen Okakura Kakuzô, som fick ytterligare några kulturbeskrivande verk översatta till svenska. Sådana utgåvor var inga litterära verk, men deras inflytande på det svenska intresset för den japanska litteraturen ska inte underskattas.

En tidig översättning av äldre japansk lyrik kom i den finländske författaren Ernst von Wendts antologi Kärlek och vår i Japan (1925). Översättaren hade inspirerats av Hans Bethges översättningar av Hafis till tyska, vilka 1921 utkommit på svenska i översättning av Erik Blomberg. I ett förord ger von Wendt en ingående beskrivning av den japanska lyriken och inte minst av de svårigheter som är förbundna med att översätta den till europeiska språk. Själv översatte han från en tysk förlaga. En annan utgåva av äldre japansk litteratur var Annastina Alkmans översättning av Genjis roman. En japansk Don Juan för 1000 år sedan (1928). Översättningen följde den brittiske orientalisten Arthur Waleys förlaga från 1925.

Att missionärsverksamheten var av stor betydelse för de tidiga litterära kontakterna med Japan märktes när ett japanskt författarskap för första gången introducerades i bredd på svenska. Detta skedde 1933–1935, då Sveriges kristliga studentrörelse gav ut tre romaner av Toyohiko Kagawa, välkänd kristen reformator och pacifist, i översättningar från engelska av Teresia Eurén. Mest nämnvärd av Kagawas titlar är den internationella storsäljaren Innan dagen grydde (1933). Vid samma tid utkom på annat förlag Kagawas Ett sädeskorn (1934; översättning av Astrid Hallström).

Den första efterkrigstidens lyriska översättningar

Det var först efter det andra världskrigets slut som japansk litteratur på allvar introducerades i Sverige. Utvecklingen hänger samman med en allmän vidgning av den svenska litteraturens upptagningsområde vad gäller källspråk vid denna tid. Först kom den klassiska poesin i tidstypiska antologier som Österland. Tolkningar av modern turkisk och japansk lyrik (1947, översättning av Erik Gamby), Japansk lyrik för tusen år sedan (1953, översättning av Lars Englund), Haiku. Japansk miniatyrlyrik (1959, översättning av Jan Vintilescu) och Silverfloden. Tusenårig japansk lyrik (1960, översättning av Lotti Jeanneret). Inte minst Vintilescus utgåva skulle få ett stort inflytande på förståelsen av haiku och intresset för traditionell japansk poesi i stort. Flera av antologierna var baserade på engelska förlagor, mest nämnvärt R.H. Blyths fyrbandsverk Haiku (1949–1952), som påverkade hela västerlandets syn på Japan. I förorden till utgåvorna konstaterar några av översättarna att det har sina uppenbara problem att förlita sig på sekundäröversättning, men exempelvis Erik Gamby, som översatte japansk samtidslyrik via franska, menar samtidigt att ”dessa tolkningar, hur bristfälliga de än må vara, likväl kan ha någon uppgift att fylla i avvaktan på en mera initierad tolkning”.

Nästa steg mot en litterär direktförmedling togs – något paradoxalt – då japanska författare började publicera sig på engelska, mest nämnvärt litteraturkännaren Asatarô Miyamori. Dennes Masterpieces of Japanese Poetry. Ancient and Modern (1936) fick stor betydelse för de många översättningar som Per Erik Wahlund nu gjorde – bland dem Körsbärsträdet. Japansk lyrik från Heian-perioden (1954) och Japansk poesi. 125 kortdikter (1964). Wahlund var överhuvudtaget den främste introduktören av japansk litteratur under dessa år. Ibland kunde han hamna lite väl nära de engelska förlagorna: Lövfällning. Haiku-mästaren Issa i liv och dikt från 1968 är till exempel nästan ett plagiat av Max Bickertons Issa’s life and poetry (1932).

Prosaöversättningar under efterkrigstiden

Längre fram följde översättningar av japansk prosa. Allmänt kan sägas att det svenska urvalet ter sig ganska fragmentariskt och att det fortfarande är få av de verkligt betydande japanska författarna som finns översatta annat än sporadiskt. Två nämnvärda undantag är Yasunari Kawabata och Kenzaburō Ōe, och det är förstås ingen slump att de var mottagare av Nobelpriset i litteratur (1968 respektive 1994). Det grundläggande problemet har länge varit den bristande översättningskompetensen i Sverige, något som hänvisat svenska förläggare till det som funnits översatt till de stora europeiska språken – ett utbud som dock är långt ifrån överväldigande.

Först ut i den mindre japanska prosavåg som ändå märks från 1950-talets slut var Kawabatas Snöns rike (1957, översättning från engelskan av Wahlund). Den blivande Nobelpristagaren Kawabatas utgivning ombesörjdes av Albert Bonniers Förlag, som lät ge ut ytterligare tre framgångsrika romaner fram till 1969, utförda av välrenommerade översättare som Olov Jonasson och Vanja Lantz. Samtidigt är det kanske symptomatiskt för sekundäröversättningens problematik att översättarna ständigt byttes ut och att källspråken varierade (mellan engelska och tyska).

Utgivningsmönstret var likartat för Yukio Mishima, som med ett tiotal utgåvor är den mest utgivne japanske författaren i Sverige. Under dessa år gavs Mishima ut av Bonnier i sekundäröversättningar huvudsakligen från engelska, utförda av väl beprövade men ständigt skiftande översättare som Torsten Blomkvist, Birgit och Mårten Edlund, Wahlund, Lantz och Sonja Bergvall. Detsamma gällde för Kôbô Abe, av vilken tre verk översattes 1971–1981 av inte mindre än fem översättare. Japans andre Nobelpristagare, Kenzaburō Ōe, introducerades med Mardrömmen (1969; översättning från engelska av Thomas Warburton).

Kawabata, Mishima, Ōe och Abe representerar fyra olika riktningar i japansk litteratur. Kawabata var romantikern som skrev om skönheten hos både naturen och människan, livets förgänglighet och rena kärlekshistorier. Mishima var extremnationalisten och nationalromantikern som samtidigt gav prov på en djup förståelse för människans komplexitet. Den samhällskritiske Ōe återkom gång på gång till de frågor som omgärdade hans handikappade son. Den lika kritiske Abe konstruerade surrealistiska historier kring tankeexperiment och skapade mardrömsliknande sociala situationer som var mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Enligt spekulationer i massmedia var han nära att få Nobelpriset men dog precis innan det kunde bli aktuellt. Att Kawabata tilldelades Nobelpriset 1968 sägs för övrigt ha bidrag till Mishimas självmord 1970. Något liknande sägs emellertid också om Kawabata: Nobelpriset ska ha givit upphov till en monumental skrivkramp och efterföljande självmord 1972.

Det mesta som översattes till svenska under dessa år kan sorteras under kategorin jun-bungaku, ”ren/äkta litteratur”. Man tycks ha letat efter berättelser som varit lätta att ta till sig och som helst beskrev det traditionella Japan. Det var dessutom alltid manliga författare. Exempel på detta gavs av Jirô Osaragis Hemkomsten (1958) och Resan (1961, båda översatta av Christina Strandberg) och Jun’ichirô Tanizakis Somliga tycker om nässlor (1955, översättning av Nils Fredricson) och Nyckeln (1962, översättning av Ruth Edlund). Redan Fredricsons titel ger exempel på de svårigheter som är förknippade med översättning från japanska. Originaltiteln lyder Tadekuumushi (蓼食う蟲), vilket ungefär betyder ”Insekter som äter trampört”. Den amerikanske översättaren Edward G. Seidensticker valde titeln Some prefer nettles, som onekligen låter mer lockande även i sin svenska version.

Per Erik Wahlund låg bakom den första mer omfattande introduktionen av en kvinnlig japansk författare i och med Fumiko Enchis Kvinnomasker (1984) och År av väntan (1985). Wahlund översatte vanligen från engelska. Men den engelskspråkiga världens påverkan på det svenska litterära utbudet gällde inte enbart urval och källtexter. Genom den populärkulturella sfären kunde det också ske en mer övergripande påverkan på de föreställningar som associerades med Japan. Så var det ingen slump att James Clavells internationella succéroman Shogun, översatt av Sam J. Lundvall 1977 och sedan uppmärksammad genom en TV-serie, följdes av titlar som Hisako Matsubaras Samuraj (1981; översättning av Sonja Berg Pleijel), Endō Shūsakus Samurajen (1985, översättning av Britt Arenander) och Eiji Yoshikawas serie om Musashi, samurajen (flera delar och utgåvor 1985–1990, översättning av Sune Karlsson). Här fungerade den internationella, engelskspråkiga populärkulturen som motor för sekundäröversättningar från japanska, men bara på de villkor som populärkulturen själv ställt upp.

Den direktförmedlade japanska litteraturen

Per Erik Wahlund återvände till den japanska lyriken med antologierna Sången från Ogura (1988) och Shiki. Japanska haiku-dikter för fyra årstider (1998), översatta direkt från japanskan i samarbete med Shōzō Matsushita respektive Noriko Thunman. Wahlund låg också bakom återintroduktionen av Ōe med Tid för fotboll (1989). Samtidigt kom Berättelsen om Genji (1988) i nyöversättning från engelska av Kristina Hasselgren. Dessa översättningar signalerar troligen slutet för den tid då den svenska litteraturen saknade direkta band med källkulturen. De kommande översättningarna av Ōe gjordes direkt från japanskan av Eiko och Yukiko Duke. Detta mor-dotter-par har därefter tagit sig an flera romaner av den japanska samtidslitteraturens stora internationella namn, Haruki Murakami, och enstaka titlar av andra japanska samtidsförfattare. Andra som nu översatte direkt från japanska var Vibeke Emond, Kaj Falkman, Gunilla Lindberg-Wada, Lars Vargö samt översättarparet Bo Ranman och Björn Lindgren. Gemensamt för flertalet av dessa ”direktöversättare” är deras akademiska bakgrund. Undervisningen i japanska hade vid Stockholms universitet inletts under andra hälften av 1960-talet vid Institutionen för orientaliska språk, som också gav ut tidskriften Orientaliska studier, där några tidiga direktöversättningar publicerades.

Under de senaste decennierna har ett nytt fenomen förts in i den svenska litteraturen: manga, en genre bland de tecknade serierna som har sitt ursprung i Japan och oftast (men inte alltid) har japanska upphovsmän. Utgivningen av manga har varit explosionsartad – en översättare som Simon Lundström, som översätter direkt från japanska, har redan gett ut över tvåhundra volymer. Lundström kan också sägas vara typisk för utvecklingen i det svenska litterära förhållandet till Japan under de senaste årtiondena; dels för att översättningar av japansk litteratur numera till övervägande del görs direkt från källspråket, och dels för att det har märkts en glidning i urvalet från finkulturens poesi och klassiker mot samtidsromaner och serier.

Japanska hör fortfarande till de små källspråken när det gäller översatt litteratur i Sverige, men när det nu för första gången finns en bred översättarkompetens kanske detta kan ändras. Listan kan göras lång på oöversatta författare och poeter som i stort sett alla i Japan känner till och som inte på något sätt står västerländska Nobelpristagare efter i kvalitet: Sakutarô Hagiwara, Kafû Nagai, Natsume Sôseki, Shôhei Ôoka, Naoya Shiga och Jun’ichirô Tanizaki är några. Många anser än idag att Sôseki är den främste japanske författaren någonsin, men på svenska finns endast en roman, Kokoro (1996, översättning av Vibeke Emond), och en haikusamling, Jag minns gräshopporna (2010, översätning av Lars Vargö).