Svenskt översättarlexikon

Johan Adam Tingstadius föddes den 8 juli 1748 i Lunda socken, Södermanlands län. Han blev student i Uppsala vid elva års ålder och disputerade redan som femtonåring pro exercitio under orientalisten Jacob Jonas Björnståhl. År 1766 flyttade han över till Greifswald, där han två år senare fick sin magistergrad. Från 1770 verkade han som forskare och lärare i Uppsala och blev 1786 extra ordinarie och 1789 ordinarie professor i österländska språk. År 1786 utsågs han till medlem av den 1773 inrättade bibelkommissionen, 1794 blev han invald i Svenska Akademien och 1803 utnämnd till biskop i Strängnäs.

Tingstadius insats i sin tids svenska kulturliv ligger huvudsakligen på bibelöversättningens område. Liksom Johan Gothenius, som i flera avseenden är hans föregångare, hämtade han viktiga impulser från biskop Lowths epokgörande studier av den hebreiska poesin (Prælectiones de sacra poësi Hebræorum). I sitt företal till Försök till Öfversättningar af Hebraiska Skaldspråket (1786) hävdar Tingstadius att denna diktning väl kan mäta sig med och till och med överträffar den (föregivet) ursprungliga skotska folkpoesi som samlats i de populära Ossians sånger:

Man läser med beundran OSSIANS Dikter: men man blundar gemenligen för en skönhet och en prakt i Hebræernas urgamla Sånger, som ganska nära likna de förra i Poesiens art, men i tankestyrka och djupa penseldrag äfven ganska ofta öfverträffa dem. Med ett ord: man dömer merendels de sednare efter en ofullkomlighet i Öfversättningen, som ifrån D. LUTHERS mörka tid varit oskiljaktig.

Det var denna ofullkomlighet som Tingstadius nu hade föresatt sig att råda bot på. Från 1783 och framåt utgav han med något eller några års mellanrum det väsentliga av Gamla Testamentets poetiska texter. Hans översättningar utmärker sig för sin självständighet i förhållande till den Karl XII-bibel som användes i samtiden. Visserligen behåller han länge gamla ordformer som tu, tig, thet, them och liknande, men för övrigt har han med få undantag gått sin egen väg. Hans sentide efterträdare på lärostolen i Uppsala, H.S. Nyberg, framhåller i sin minnesteckning Tingstadius nydanande insats som filolog men påvisar också tidsbundna drag i hans översättningar:

De äro: ett tidstypiskt svenskt ordval, som nedtonar de gamla bibliska orden eller ersätter konkreta begrepp med abstrakta; rädsla för ett mera konkret bildspråk, i synnerhet av markerat orientalisk färg; stark benägenhet för uttydande översättning av enstaka ord och begrepp och för omskrivningar, sammandragningar eller utvidgningar av originalets uttryck och talesätt; en rätt stor bekymmerslöshet beträffande konsekvens i ordens översättning i olika sammanhang.

Redan i företalet till sin första bibelöversättning, Salomos, Israëls Konungs, Sede-Språk (1783), deklarerar Tingstadius sin frihet att omtolka bilder, som det skulle vara olämpligt att översätta bokstavstroget, och gestalta dem ”på ett sätt, som Författaren sjelf skulle gjort, om han skrifvit på Svenska”. Uttalandet påminner ju starkt om den översättningsprincip som Johan Henric Kellgren året därpå knäsatte med en berömd formulering, nämligen att ”skrifva såsom Horatius och Propertius skulle skrifvit, om de lefvat på samma tid, i samma land, som han”. Föga förvånande delade Kellgren samtidens allmänna uppskattning av Tingstadius översättningar och berömde ”den styrka och smak hvarmed han uttrycker sig i sitt modersmål, utan at med uttrycket följer någon äfja ur det philologiska haf der det upsöktes” (recension av Psaltaren i Stockholms Posten 1791).

Nedanstående utdrag ur Tingstadius översättning av psalm 104 ur Psaltaren får illustrera hans stil och teknik. Texten är hämtad ur Försök till Öfversättningar af Hebraiska Skaldspråket (1786); följd av samma text ur en bibelutgåva från 1729.

Sjung, min Själ,
Then Evigas Låf!
Oändligen stor är Tin Härlighet,
O! EVIGE; Tu, min Gud!
Tig omgifver Prakt och Majestät.
Klädd i Ljus, såsom i en Mantel,
Gör Tu af Himlar Tin tältbetäckning;
Af Vattuskyar, Tina boningshvalf;
Af Moln, Titt resetyg;
På Vädrets vingar farande.
Vindarna äro Tina Sändebud:
Eldens lågor, Tin Betjäning.
Tu gaf jorden grundvalar,
I evighet icke svigtande.
Tu klädde henne i haf:
Utöfver klippor stiga stoder af vattn,
Flyende för Titt Hot.
Hastande med bäfvan;
För Titt Thordön.
The resa sig i berg:
The sänka sig i dälder;
Inom thet läge, Tu them fastställt;
Gränsen, Tu them föresatt;
Then the icke öfwerskrida:
Icke ånyo
Öfversvämmande jorden.

 

1. Lofwa HERren, min siäl: HERre
min Gudh, tu äst ganska härlig, tu
äst dägelig och alstinges wäl beprydd.
2. LIus är tin klädnad, som tu vppå
hafwer: tu vtjsträcker himmelen
såsom ett tapet.
3. Tu hwälfwer honom ofwan med watn:
tu faar i skyn såsom i en wagn, och går på
wädrens wingar.
4. Tu som giör tina Änglar til wäder, och
tina tienare til eldslåga.
5. Tu som grundar jordena på hennes
botn, så at hon blifwer i ewig tijd.
6. Medh diupet betäcker tu henne såsom
medh ett kläde; och watn stå öfwer bergen.
7. Men för titt näpsande fly the; för titt
dundrande fara the bort.
8 . Bergen resa högt vp; och dalarna sät–
tia sigh nedh i thet rum som tu them stickat
hafwer.
9. Tu hafwer satt ett måhl, ther komma
the intet öfwer: och måga icke åter be–
täckia jordena.

Den gustavianska bibelkommissionen och dess efterträdare under tidigt 1800-tal lyckades aldrig åstadkomma den nya, allmänt brukade kyrkobibel som hade varit syftet, och Tingstadius många separat utgivna tolkningar av gammaltestamentliga texter överlevde inte sin upphovsman. Istället spreds den gamla Karl XII-bibeln i nytryck av bibelsällskap över landet. Tingstadius språk, enligt H.S. Nyberg närmast att likna vid ”gustaviansk herrgårds- och salongssvenska”, mötte ingen genklang hos de unga romantikerna. I de svenska bibelöversättningarnas historia är hans arbete en intressant parentes.

Tingstadius avled den 10 december 1827 i Strängnäs.