Johan Ludvig Runeberg, 1804–1877
Johan Ludvig Runeberg föddes i ett fattigt hem i Jakobstad den 5 februari 1804. Modern Anna Maria kom från köpmanssläkten Malm. Fadern, sjökaptenen Lorenz Ulrik Runeberg, tillhörde prästsläkten Tengström-Chydenius. Runeberg gick i skolan i Uleåborg och Vasa. Sina universitetsstudier inledde han i Åbo hösten 1822. Åren 1824−1825 tillbringade Runeberg i Saarijärvi och Ruovesi där han arbetade som informator och stiftade bekantskap med den finska allmogen och dess folkdiktning. Runeberg slutförde sina studier 1827. När universitetet året därpå, efter Åbo brand, flyttades till Helsingfors, följde Runeberg efter. Samma år förlovade han sig med Fredrika Tengström. År 1830 blev han docent i vältalighet och började då verka som amanuens och lärare i latin och grekiska vid det akademiska konsistoriet i Helsingfors, samtidigt som han utgav både sin första diktsamling Dikter och de översättningar av bosniska, kroatiska, montenegrinska och serbiska folksånger, nedan betecknade som sydslaviska, med vilka hans översättargärning främst blivit förknippad.
Runeberg hade upptäckt de sydslaviska dikterna av en slump. Under konvalescensen efter en längre tids sjukdom 1828 hade han ur en boktrave tagit upp ett ouppskuret exemplar av Serbische Volkslieder ins Deutsche übertragen von P. von Goetze (1827). Bokens ägare var hans vän Fredrik Cygnæus, som Runeberg då delade bostad med. Cygnæus far hade fått boken av översättaren, och sedan hade sonen haft med sig boken då han samma höst kommit till Helsingfors från sitt hem i Sankt Petersburg. J.E. Strömborg meddelar att Runeberg ”genast så lifligt anslogs af dess täcka innehåll, att han begynte öfversätta enskilda stycken ur detsamma”. Peter Otto von Goetzes översättning var tänkt att vara den första delen av ett större arbete: inspirerad av Johann Gottfried von Herders Volkslieder (1778−1779 och 1807) planerade von Goetze att publicera en samling översättningar av slaviska folksånger på tyska, Stimmen der slavischen Völker in Liedern. I förordet till Serbische Volkslieder framhåller han att sångerna hade insamlats av serben Vuk Karadžić, som von Goetze träffat under dennes besök i Sankt Petersburg 1819.
I sina anteckningar beskrev Runebergs hustru Fredrika makens översättningsarbete så här:
Med öfversättandet av Serviska folksånger sysselsatte sig nu Rbg ock stundom. Ofta då vi tillsammans funderade härpå, var jag i tillfälle att beundra den fyndighet med hvilken han fann det rätta ordet eller möjligheten att återge en mening som synts nästan omöjlig att med full trohet öfverflytta.
I september 1830 publicerade Runeberg anonymt nio översättningar av lyriska sydslaviska folksånger i Helsingfors Tidningar och tre månader senare gav han ut samlingen Serviska Folksånger, öfversatta af Joh. Ludv. Runeberg. Under Runebergs livstid publicerades Serviska Folksånger ännu en gång i sin helhet. I förordet förklarar Runeberg textvalet:
Jag är säker om, att ganska få skola läsa dem, utan att träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som herrskar i de fyra större, hvilka sluta den samma.
Runeberg har inte sökt ytterligare kunskaper om de sydslaviska folksångerna eller om originalet. Hans enda källa förblev von Goetzes och så småningom Goethes och Herders tyska översättningar. Likafullt anförde han, liksom von Goetze, i sitt förord vikten av översättningens trohet mot originalet. Med detta menade både Runeberg och von Goetze en mimetisk och adekvat översättning där översättaren ansluter sig till källspråkets normer och söker reproducera originalets versform i målspråkstexten. Runeberg påpekar dock att han är obekant med det serbiska språket och tycks med ”original” framförallt avse den tyske översättarens text.
I en senare artikel från 1835 gav Runeberg sin syn på översättningsarbetet. I samband med en översättning av en runa ur Kalevala understryker han att trohet mot originalet bör förenas med en ”finhet” på målspråket:
Obilligt vore derföre, att med sträng ömtålighet fordra, att en öfversättning af en finsk runa äfven i det enskilta ordet skall förena den trohet, som i någon mon antyder originalets mening, och den finhet, man i modersmålet är van att se iakttagen äfven i de minsta detaljer.
”Finhet” tyder på ett domesticerande inslag i Runebergs översättningsstrategi: målet är en adekvat översättning, men den ska anpassas till målspråkspublikens smak och normer. Som lärare i latin ville han förmedla samma översättningsstrategi till sina studenter, som skulle översätta ordagrant och därtill formfulländat.
Som översättning från ett dittills förbisett språkområde var Serviska Folksånger en nyhet. Samlingen utgick från Gustaf Otto Wasenius tryckeri, som försökte utmärka sig bland huvudstadens tryckerier och vid samma tid också gjorde J.J. Nervanders översättning Dikter af konung Ludvig i Bajern (1830) och Lönnrots Kantele I–II.
Trots sin omfattning och betydelse begränsades Runebergs verksamhet som översättare i huvudsak till en tidsperiod om bara sex år. Mellan januari 1832 och mars 1837 arbetade han som redaktör för Helsingfors Morgonblad och översättningar blev ett sätt att skaffa poetiskt stoff till tidningen. Med Runeberg som redaktör och hustrun Fredrika som landets första kvinnliga journalist vände sig Helsingfors Morgonblad främst till en akademisk publik. Tidningen utkom två gånger i veckan och hade huvudsakligen en litterär prägel: politiska och sociala frågor behandlades nästan inte alls. Tidningen blev ett forum för Runebergs angrepp på det svenska litterära etablissemanget, och där publicerade han sina dikter, prosaberättelser, översättningar, litteraturkritiska artiklar, recensioner, litterära parodier och travestier, notiser med mera. Bland översättningarna fanns ytterligare sydslaviska folksånger: i Herders Stimmen der Völker in Liedern hade Runeberg funnit Goethes översättning av den berömda folksången ”Hasanaginica” som såväl bosnier, kroater som serber gör anspråk på, samt tre dikter med ursprung i Razgovor ugodni naroda slovinskoga (ung. ”Det slaviska folkets angenäma tidsfördriv”) av den kroatiske franciskanermunken Andrija Kačić Miošić. Ambitionen tycks ha varit att introducera folksånger från olika länder och olika perioder: förutom de sydslaviska folksångerna publicerade Runeberg i sin tidning översättningar av finska, tyska och − via tyska − engelska, skotska, ryska, grekiska, spanska, polska, litauiska, ungerska, grönländska, madagaskiska och sicilianska folksånger. I Runebergs inledande ord till översättningen av folksångerna från Madagaskar framskymtar hans motiv:
Red. har förut anbragt prof af ocultiverade folkslags sånger, men tror dock att ett ytterligare tillägg i detta afseende ej skall trötta dem af bladets läsare, för hvilka det rent menskliga, i hvad form det än må uppenbara sig, äger något högt och upplyftande. För min del tycker jag att sådana stycken klarare ge bilden af ett folks seder, lif, religion och väsende än långa resebeskrivningar och ofta ännu längre moderna poemer någonsin mäkta göra. (Helsingfors Morgonblad, 21/12 1832)
Att Herder var viktig framgår av att Runeberg översatte dennes uppsats ”Über Ossian und die Lieder alter Völker. Auszug aus einem Briefwechsel”, publicerad 1832 som ”Om folkpoesien. Tankar af Herder”, samt ett utdrag ur förordet till Stimmen der Völker in Liedern, här under titeln ”Om Visan. Efter Herder”. Folksångerna representerade den typ av diktning som Schiller hade betecknat som naiv, något som Runeberg själv betonade i förordet till Serviska Folksånger. Han uppfattade folksånger som ett sätt att lära sig mer om ”det rent menskliga” och som en källa till kunskap om andra folk. Folksångerna blev också en viktig inspirationskälla för det egna skapandet − vid renskrivningen av de första åtta dikterna i Idyll och epigram (1830) gav han dessa titeln ”Stycken i folksångens manér”. Avsikten tycks ha varit att Serviska Folksånger skulle läsas tillsammans med hans egna dikter. Översättarens namn i översättningssamlingens titel kan förstås som ett sätt att understryka att översättningar och eget skaldande var två sammanflätade delar.
Förutom folksånger översatte Runeberg även ett antal samtidsdiktare, bland annat Schiller och Uhland, samt − från tyska − ungrarna Kazinczy och Kisfaludy och ryssarna Zjukovskij och Pusjkin. Trots att Runeberg, som ju var lärare i grekiska, var intresserad av den antika poesin översatte han den sparsamt – endast två partier ur Tibullus elegier och ett Ausoniusepigram finns bevarade.
Runebergs översättningar av folksånger kom senare att tolkas till finska. De kan ses som ett försök att bryta den dominans som den rikssvenska litteraturen kring Svenska Akademien hade i Finland genom att introducera nya och ovanliga poetiska former och ersätta de rådande konventionerna med en ny poetisk modell. För att skapa en ny finländsk litteratur var det nödvändigt att utmana den svenska litteraturens hegemoni och att särskilja den finlandssvenska litteraturen från den svenska, och ett led i detta var Runebergs översättningsverksamhet. Denna aspekt kan också ha legat bakom hans val av översättningsstrategi: Runebergs postulerade val att översätta med inriktning på originalens form kan tänkas ha utgjort ett inspirerande alternativ till den dominerande rikssvenska normen.
Efter att ha slutat arbeta som redaktör för Helsingfors Morgonblad upphörde Runeberg nästan helt att översätta: dels behövde han inte längre söka stoff för sin tidskrift och dels, och sannolikt viktigare, var hans arbete med att klargöra sin nya poetik och skapa en ny inhemsk konstlitteratur nu avslutat. Han kunde istället ägna sig åt sitt eget författarskap. Han dog 6 maj 1877 i Borgå.