Lars Bjurman, 1932–2008

Foto: Rebecka Tarschys

Född den 3 augusti 1932 i Kristianstad och uppväxt där som son till en tjänsteman kom Lars Bjurman tidigt ut i yrkeslivet som litterär frilans i pressen. Han avbröt sina gymnasiestudier för att efter journaliststudier i Stockholm bli litteraturkritiker i Arbetet 1954–1958 och i Sydsvenska Dagbladet 1958–1963. Han publicerade också dikter, noveller och skönlitterära översättningar i dessa tidningar och i Svenska Dagbladet. Hans första större översättningar gjordes från franskan, till exempel Stendhals Italienska berättelser (1962) och antologin Fantastika (1964). År 1963 började han som andre redaktör på Ord och Bild och blev från slutet av decenniet till 1972 huvudansvarig för tidskriftens utveckling i en partilös marxistisk riktning. Åren 1981–1990 arbetade han som dramaturg på Stockholms stadsteater och därefter åter som fri författare och översättare. Han var 1990–2008 medlem av redaktionen för Res Publica, som utgavs av Brutus Östlings Symposion, ett förlag där många av hans översättningar utkom.

Lars Bjurman drevs i all sin verksamhet av personliga och existentiella krav och ett engagemang i ”de stora frågorna”. Det ger en särskild lödighet åt hans översättningar, där författare och texter genomgående är valda av honom själv, med stor kräsenhet. Hans spännvidd var stor; genom omfattande läsning och vistelser i bland annat Köpenhamn, London och Paris skaffade han sig från unga år och utan akademiska stöttor en gedigen språklig och litterär bildning. De moderna valfrändskaperna i hans repertoar är bland andra Karl Kraus, Lorca, Brecht, Heiner Müller och Cortázar; äldre klassiker han tog sig an var Goethe, Büchner och Stendhal.

Bjurmans starka filosofiska intresse manifesterade sig i rikt kommenterade översättningar av Nietzsche och av Frankfurtfilosoferna Walter Benjamin och Theodor Adorno. Och han filosoferade gärna själv kring översättandets teori och praktik. ”Meningen med översättning”, skriver Benjamin i en språkfilosofisk essä som Bjurman översatte, ”är på det hela taget: att representera det främmande språket i sitt eget”. Bjurman delade säkert den uppfattningen, det visar sig inte minst i hans respekt för det idiomatiskt gångbara i det egna språket: saknas den blir det snarare en främmande invasion än en representation. Det betyder inte att han lade till rätta eller slätade ut det egenartade eller kryptiska som kunde finnas i den främmande texten. Nog lockades han av de tekniska svårigheterna när han med stor virtuositet översatte Goethes Romerska elegier, men viktigast var ändå sympatin, valfrändskapen på två seklers avstånd. Och här som överallt i Lars Bjurmans språkkonst imponerar hans mästerliga bruk av svenskans formresurser, det lätta handlaget som låter språket andas och växa.

Lars Bjurman erhöll 1996 Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris, som utdelas av Svenska Akademien. Han avled i Grötlingbo på Gotland den 17 maj 2008.