Svenskt översättarlexikon

Lars Huldén, född i Jakobstad på Runebergsdagen den 5 februari 1926, kan räknas som en av det svenska Finlands mest mångsidiga diktare, dramatiker och översättare. Två samspelande ingångar – den litterära och den vetenskapliga – formulerade hans livsverk.

Lars Evert Huldén växte upp på släktens hemman i Monå by, Munsala socken, utanför Nykarleby, som son till jordbrukaren och författaren Evert Huldén och lärarinnan Ester Sofia, född Nyvik. Efter språkvetenskapliga studier vid Helsingfors universitet (1944) och Uppsala universitet (1947–1949) avlade han kandidatexamen i Helsingfors 1950 och disputerade där 1957 med en avhandling om österbottniska dialekter. Vid sidan av dialekt- och ortnamnsforskning kom han framöver också att sysselsätta sig med litteraturvetenskap, främst Bellmans och Runebergs diktning. Huldén verkade som föreståndare för Arbetarinstitutet i Gamlakarleby 1951–1956, han utnämndes 1958 till professor i nordisk filologi i Helsingfors, där han sedan under en längre tid (1964–1989) verkade som professor i nordiska språk. I årtionden hade Huldén en framträdande roll inom styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland.

Lars Huldéns litterära debut skedde med dikthäftet Dräpa näcken (1958). Han var en produktiv poet och utgav närmare fyrtio diktsamlingar, med en höjdpunkt under 1970-talet med titlar som Herdedikter (1973) och Läsning för vandrare (1974), vilka på olika sätt varierar klassiska diktmönster i ett modernt sammanhang. Huldén var också en uppskattad dialektdiktare och tillfällesdiktare. Han höll sig ofta till en fri form men ägde en naturlig behandling även av klassiska versformer.

Huldén var en produktiv prosasist och – inte minst – en mycket framträdande författare av scentexter i ett brett spann från oratorier, rekviem och skådespel till operalibretton, kabaréer och vistexter. Han skrev texter till flera psalmer som blivit etablerade i de finlandssvenska församlingarna, däribland ”Jag har ett hem”, med melodi av Kaj-Erik Gustafsson.

Det var just för sin fyndiga och effektfulla hantering av scen- och sångtexter som Huldén skulle utmärka sig som översättare. Främst översatte han från finska till svenska. Ett tidigt översättningsverk var Arvo Salos radikala Lappooperan (1967), där Huldén översatte poesin, Nils-Börje Stormbom replikerna. Från denna tid kom Huldén att vara omgiven av en grupp tvåspråkiga, marxistiska kulturarbetare: Kalle Holmberg, Ralf Långbacka, Kaj Chydenius, Kaisa Korhonen.

Sångtolkningarna i Lappooperan följdes snart av fler scenöversättningar från finska och andra språk, bland andra Peter Hacks Freden (efter Aristofanes), John Ardens och Margaretta D’Arcys Arvet från Ballygombeen, Alexis Kivis Sockenskomakarna och pjäser av Maria Jotuni. Flera av översättningarna från finska spelades i Sverige innan de gick upp på finlandssvensk scen. Av de 45 dramatiska verk som Huldén översatte utgick ungefär hälften från finska förlagor, resten från franska, tyska och engelska.

En särskild plats i Huldéns översättningsproduktion intar hans Shakespearetolkningar, som ibland gjordes i samarbete med sonen Mats. Två av sex hade sina urpremiärer i Sverige. I programbladet till Trettondagsafton på Svenska Teatern i Helsingfors skrev Huldén:

När det gäller dramatik har berättaren ofta den förmånen – som jag har haft – att få texten prövad under repetitionstiden. Jag har gjort en hel del förbättringar i Trettondagsafton på begäran av regissören och skådespelare. En del fraser har varit svåra att uttala, andra har inte helt motsvarat handlingens logik. Alltför stora friheter som jag har tagit mig har blivit upptäckta och åtgärdade.

Huldén såg sig som en ”återberättare” som lyssnar på sin första publik, ensemblen, samspelar med den, korrigerar och ändrar manuskriptet. 

Precis som många av Shakespeares pjäser är inkonsekventa, disparata och ger vinkar om fler berättare än en, har far och son Huldéns Othello ytterligare bidragit till fragmentiseringen eller nydaningen av pjäsen. Arbetet fördelades på så vis att fadern åtog sig akt I, IV, V, sonen akt II och III. Det enda de kom överens om var att Othello var svart, uppgav Huldén den äldre roat i en intervju. Leif Zern skrev i Dagens Nyheter 11/10 2004 att Huldéns Köpmannen i Venedig var den ”snabbaste översättning jag hört på svenska, på samma gång fri och frispråkig”.

Vid sidan av scen- och sångtexterna var Lars Huldéns främsta insats som översättare den nytolkning av det finska nationaleposet Kalevala som han gjorde tillsammans med sonen, utgiven 1999 i skriftserien Atlantis väljer ur världslitteraturen. Elias Lönnrot hade sammanställt Kalevala från många källor, standardiserat språket och ansträngt sig för att skapa en ”ren” finsk version, en sammanhållen episk berättelse som kunde verka sammanhållande för det nya landet. Översättningar av verket har ofta löst upp Lönnrots nationalism, sökt sig in bland rösterna och där hittat egna infallsvinklar. Far och son Huldén tillhör denna tolkningstradition. Deras översättning är fri och frigjord på alla nivåer: rytmiskt, språkligt, tematiskt. Även här delade de på arbetet: Lars översatte 35 sånger och Mats 15. De var parallella berättare, runosångare sittande på en bänk – en metafor som Huldén den äldre använde för att beskriva samarbetet. Jämfört med föregångaren Björn Collinders stramare, arkaiskt klingande och romantiskt färgade version är Huldéns Kalevala sprittande frejdig. Översättarparet lät sig inte bindas särskilt hårt av originalets formella ramar; de förnyade, tog risker, undvek entonighet, gjorde avkall på allitteration, upprepningar och ”trokétrampet” – när det så passade, när det överraskade. Det går att höra munsalamålet ljuda i texten, men också andra språk. Det är en folkdikt som är sångbar. På ett ställe kommenterade Lars Huldén runometern på följande vis:

Det är vackert om det blir en eller två betonade stavelser i de åttastaviga versraderna. Om det blir fyra betonade stavelser kommer trampet, och det måste man undvika.

Åren 1999–2001 var intresset för den nya översättningen påtagligt, men det såg olika ut på skilda sidor om Bottenhavet. På finskt håll tvekande man och ifrågasatte nästan att Huldén & Huldén förstod språket i Kalevala; på rikssvenskt håll skedde en smått avundsam nyupptäckt av grannlandets nationalepos. Förutom vid föreläsningar på universitet, i skolor och på teaterscener uppträdde Lars Huldén under dessa år i dussintals radio och TV-program, ofta i samtal om Kalevala. För en tid var han något av en nordisk litterär fixstjärna med en stillhetens finländska glans.

Stockholms stadsteaters finlandssvenska chef Vivica Bandler hade 1973 beställt Huldéns första Shakespeareöversättning, Kung Lear. År 1980 engagerade hon honom för att översätta ett antal välkända finska tangovisor till den första av en rad tangoaftnar med Arja Saijonmaa. Huldén gick med på det, som han sade, av patriotiska skäl. Programmet blev en stor framgång och hans sångtexter fick stor spridning i båda länderna, bland annat genom Saijonmaas LP-skivor. Till dessa översättningar hör sångtexterna ”Ljuvliga ungdom”, ”Kotkas ros” och ”Sagolandet”. Emellanåt sker en glidning från finskans moll till ett svenskt dur, så exempelvis i nedanstående rader, där den finska textens rungande Ei! (”nej”) blir till ett tveklöst ”ja” och den vemodiga tillbakablicken blir till ett glatt minne:

Ei, kultainen nuoruus,
jää unholaan.
Vaan muistoissain jälleen,
sen luoksein saan.

 

Ja, ljuvliga ungdom,
dig har jag kvar
som värme i hjärtat
på äldre dar.

Som barn ville Huldén bli skådespelare; det blev han inte. Men han uppträdde livet ut som en ordens estradör, ständigt upptagen med att polyfont överföra sin eller andras röster till den publik han var omgiven av, med mikrofon eller penna i hand, från podiet, scenen, tiljan, i texten, från texten. Han hävdade att han ofta sökte stöd i det dialektala då han skrev på eller talade högsvenska:

Jag gör det också då jag översätter. Då jag stöter på problem frågar jag mig hur jag skulle säga det på Munsaladialekt, det löser sig ofta på det sättet. Lösningen kan vara en helt annan än om jag skrivit direkt på högsvenska.

En röd tråd genom översättargärningen är de lustfyllda, humoristiska och medvetet kreativa inslagen. Kanske som ett tecken på det förklarade han i en sen intervju:

För att översätta från finska behöver man inte vara så väldigt insatt i källspråket, huvudsaken är att behärska målspråket.