Svenskt översättarlexikon

Thyra Lill-Inger Ingman föddes den 3 december 1929 på Yxlan, Blidö församling. Fadern Herbert Ingman tillhörde en lotssläkt och slutade sin karriär med titeln överlots. Modern Tyra, född Engström, var folkskollärarinna på Köpmanholms skola på Yxlan.

Efter folkskolan på hemorten gick Lill-Inger Ingman i realskola i Uppsala, där hon var inackorderad hos en familj. Sedan följde gymnasiestudier vid Uppsala högre allmänna läroverk (Katedralskolan) där senare kända personer som Göran O. Eriksson, Bengt Jahnsson, Owe Thörnqvist och Hans Blix var hennes skolkamrater. Hon var aktiv i den litterära föreningen Artis Amici och publicerade dikter i dess tidskrift Pegasen. Studentexamen avlade hon 1949 och på hösten samma år började hon läsa vid Uppsala universitet. Hon blev fil.kand. 1953 och fil.mag. 1956 med ämnena romanska språk, sociologi, litteraturhistoria, historia och nordiska språk. I studentkretsarna fick den vackra Lill-Inger Ingman många beundrare men när hon gifte sig 1953 var det ändå med vännen från gymnasiet, Göran O. Eriksson, som då var i början av sin bana som kritiker och författare. Paret Eriksson reste flitigt i Europa och var växelvis bosatt i Uppsala och utomlands. Våren 1953 hade de i Paris sett den första uppsättningen av Samuel Becketts En attendant Godot och tog kontakt med författaren för att få tillstånd att översätta hans pjäs. Han svarade vänligt och kom till svenskarnas hotellrum. Senare mindes Lill-Inger Eriksson mötet:

Var skulle Beckett sitta? Och vad skulle vi bjuda honom på? Egendomligt nog enades vi om att sherry var en lämplig dryck, inte whiskey eller helt enkelt rödvin.

Och han kom, lång och benig, förödande vänlig och sympatisk. Han placerade sig vid det öppna fönstret – var annars? – och vi drack sherry ur tandborstglasen. Jag minns inte alls vad vi talade om, utom vår eventuella översättning, förstås. Jag minns inte ens om vi talade franska eller engelska. Vi var 23 och 24 år, studenter från Uppsala med en ganska romantisk uppfattning om att centrum i världen var Paris. Vi måste ha tett oss nästan exotiska för honom. […] Jag tror att vi med vår oskuld och lantlighet passade i hans iriska värld.

Vad jag i dag tycker är konstigt är att vi aldrig mera försökte att ta kontakt med honom.

Åren 1956–1961 bodde paret Eriksson i Göteborg där maken blivit anställd vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Själv arbetade Lill-Inger Eriksson som lärare och skrev under några år från 1956 litteraturkritik i stadens socialdemokratiska tidning Ny Tid. År 1961 flyttade paret till Stockholm, han för en anställning på Sveriges Radio och hon för att bli lärare i svenska på Kungsholmens gymnasium. Lill-Inger och Göran O. Eriksson fick en dotter (Eva, 1964–2002) men från mitten av 1960-talet gick de skilda vägar, dock utan att ta ut skilsmässa förrän 1980. Hon arbetade på olika skolor i Stockholm och översatte dessutom flera böcker inom samhällsvetenskapliga ämnen i samarbete med sociologen Joachim Israel, som hon en tid sammanlevde med. I Ord & Bild 1967 gjorde hon en kritisk granskning av den svenska pressens bevakning av Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam, något som retade gallfeber på en del borgerliga tidningars ledarskribenter. Från 1968 var hon anställd som lärare på den progressiva Larsbodaskolan i Farsta, där hon med tiden blev studierektor och slutligen rektor fram till skolans nedläggning 1992.

Lill-Inger Eriksson började översätta engelsk och fransk dramatik på 1950-talet i samarbete med sin man; arbetena signerades ofta ”Lill-Inger och Göran O. Eriksson”, i den ordningen. Parets viktigaste insats var Becketts I väntan på Godot, spelad första gången 1954 på Uppsala stadsteater som Vi väntar på Godot, och Slutspel. Deras sista gemensamma arbeten var Becketts Alla dem som falla (i radio 1958, i bokform 1959) och Ketti Frings Se hemåt, ängel! (Göteborgs stadsteater 1958). I förlängningen av framgångarna med I väntan på Godot och Slutspel åtog sig Lill-Inger Eriksson det mödosamma och dåligt betalda arbetet att översätta Becketts romantrilogi Molloy, Malone dör och Den onämnbare (1958, 1961 resp. 1962) medan maken fortsatte som dramatiköversättare. Hennes översättningar fick en del kritik för slarv och missförstånd, inte minst av C. G. Bjurström, men det är ändå dessa versioner – omtryckta flera gånger – som gett de svenska läsarna avgörande upplevelser av Becketts mörka universum. När Den onämnbare kommit ut skrev Ingemar Leckius i Aftonbladet 7/1 1963:

Lill-Inger Eriksson har översatt ”Den onämnbare” liksom ”Molloy” och ”Malone dör”. Många detaljer vore väl att diskutera, men att ha genomfört den svåra överflyttningen av denna romantrilogi med så autentiska tonfall är ändå något av en bragd.

Lill-Inger Eriksson avled i Täby den 5 juni 2017.