Svenskt översättarlexikon

Carl Gustaf Birger Bjurström – kallad ”C.G.” eller Gustaf av vänner och nära bekanta – föddes den 19 december 1919 i Rotterdam. Fadern Birger Bjurström, med hustrun Thora, var kyrkoherde vid Svenska kyrkan i Paris och Gustaf växte upp i Paris men fick en svensk uppfostran. På gymnasiet fick han närmare kontakt med fransk kultur och litteratur. Först hade han planer på att bli bokformgivare (hans farbror var konstnären Tor Bjurström), men yrkets framtid verkade osäker. Istället reste Gustaf till Sverige 1942 för att göra värnplikten och studera i Uppsala. Där började han också översätta, först dramatik av Jean Anouilh och senare diverse texter för olika tidskrifter som Paletten och Bokvännen. Efter ett mellanspel som honorärattaché på svenska legationen i Rom 1945–1946 tog han en fil.kand. i Uppsala 1947 och återvände till Paris. År 1948 gifte han sig med Inger, född Adner, och fick två söner, Henrik och Christopher.

Den första roman Bjurström översatte var En barbar i Asien av Henri Michaux (i samarbete med Tuve-Ambjörn Nyström, 1948). Sedan fortsatte han med att översätta några av sina favoriter, som Julien Gracq Vid Syrterns stränder (1952) och Marcel Jouhandeau Porslinskrucifixet och andra berättelser (1953). Av Gracq översatte han senare också En balkong i skogen (1986) och En stads skepnad (1989).

George Svensson, förläggare på Bonniers och redaktör för Bonniers Litterära Magasin, anlitade Bjurströms kompetens från och med 1947, och i ”Brev från Paris” introducerades kunnigt och entusiastiskt ny fransk litteratur för en svensk läsekrets, bland annat Samuel Beckett 1954 och ”den nya romanens” författare Alain Robbe-Grillet, Michel Butor, Nathalie Sarraute, Claude Simon och Claude Ollier 1958. Mellan 1951 och 1956 var Bjurström chef för Svenska institutet i Paris och 1951 började han medarbeta i Dagens Nyheter. Han fick uppdrag från Bonniers och flera andra förlag utanför Sverige att vara ”scout” och ge tips om intressanta författare. Det ledde i sin tur till att han också började arbeta åt andra hållet med att introducera och översätta svensk och nordisk litteratur i Frankrike. Förutom en hel del poesi översatte han bland andra Stig Dagerman, Lars Forssell, Lars Gustafsson, Harry Martinson, Jan Myrdal, Lars Gyllensten och Ingmar Bergman. För franska läsare presenterade han Gunnar Ekelöfs Diwantrilogi (tillsammans med André Mathieu) och samtliga Strindbergs dramer (i samarbete med bland annat Arthur Adamov och Boris Vian), för vilket han 1986 belönades med förtjänstmedaljen Illis Quorum, åttonde storleken. Då hade han redan 1979 utsetts till filosofie hedersdoktor i Uppsala. För sina insatser som förmedlare av fransk litteratur tilldelades han dessutom Hederslegionen.

Det är framför allt som översättare av den ”nya franska romanen” som Carl Gustaf Bjurström kommer att bli ihågkommen. Hans gesällprov i den genren var romanen Vinden (1961) av Claude Simon, ”det första verkligt stora uppdraget”, som han senare betecknade det. Disa Törngren, som var chef för litterära avdelningen på Gebers förlag, fick tipset från Christer Jacobsson i Paris som hade fått låna Simons manuskript från förlaget Les Éditions de Minuit där en rad av den nya romanens författare kom ut. Hon kontaktade Bjurström och frågade om han ville åta sig översättningen. Så inleddes ett långt och vänskapligt samarbete på förlaget som inte bara kom att omfatta Simons författarskap, utan också översättningar av bland annat J.M.G. Le Clézios Febern (1966) och Syndafloden (1968), Robert Pingets Sonen (1965) och en modern klassiker som Célines Resa till nattens ände (1971) och Död på krita (1977).

Lagom till 80-årsdagen 1999 hedrades Bjurström med en bibliografi sammanställd av Bodil Gustavsson och utgiven av Kungliga biblioteket. Verkförteckningen med artiklar, essäer och översättningar upptar imponerande 933 nummer.

Förutom ”den nya romanens” författare tog sig Bjurström också an Albert Camus Sommar (1963), En lycklig död (1973) och Den första människan (1997). Camus hörde till hans favoriter och han skrev en bok om honom, Albert Camus. Från främlingskap till landsflykt, som kom ut 1957, samma år som Camus tilldelades Nobelpriset. Han gav sig också i kast med klassiker som Honoré de Balzacs Kusin Pons (1974) och En skum historia (1974) och Stendhals Lucien Leuwen (1993).

C.G. Bjurström arbetade ytterst omsorgsfullt och samvetsgrant med sina översättningar. Förutom att ta reda på grundfakta och arbeta med språkliga, stilistiska och strukturella problem – som varje översättare av mer litterära texter måste göra – ägnade han mycket tid och kraft åt att försöka sätta sig in i, ”leva med”, texten. Så till exempel låg han på golvet och läste översättningen av Becketts Hur det är (1963) högt för att se efter om den kändes rätt. Och Simons intrikata texter, där olika skikt ofta är insprängda i varandra, bredde han ut på golvet och markerade med olika färger för att kunna hålla reda på hur de hängde ihop. Den labyrintartade och uppsplittrade kompositionen i både tid och rum samt den ytterst precisa stilen tilltalade Bjurströms språk- och ordningssinne. Den exakta återgivningen av ett frimärke i en av Simons texter kunde locka honom att som en spårhund nosa sig fram till rätt lösning.

Under fyra decennier arbetade Bjurström med Simons sammanlagt 13 romaner som belönades med Nobelpriset 1985. Han blev god vän med Simon, som han betraktade som ”den ende [författare] för vilken jag dristat mig att tala ’privat’”; han skrev ett antal artiklar om Simons texter och planerade också en bok, tyvärr aldrig fullbordad, om hans författarskap. I en av artiklarna karakteriserar han Simons senare romaner som en sorts symfonier i flera tydligt markerade satser. ”Svårigheten för översättaren”, skriver han, ”är att övergå från ett tempo till ett annat, från ett andante till ett allegro eller från ett presto till ett largo.”

I artikeln ”Översättarens arbete” (1978) skriver Bjurström om det långsamma och svåra arbetet med att åstadkomma ett meningsfullt sammanhang, en organism av texten, ”där översättaren på en gång skall ’leva sig in’ i något som inte är han och skaffa sig en överblick och en distans till sina egna medel”. Han avslutar artikeln:

Översättarens ambitioner är desamma som författarens. Misslyckas han oftare? Det är inte säkert. Det högsta han kan uppnå är att ingå i litteraturhistorien i det land till vars språk han översätter.

Med tanke på de prestationer som Bjurström genomförde under alla sina år som introduktör, kulturförmedlare och framför allt som översättare kan man hävda att han har tillförsäkrat sig en sådan plats i vår litteraturhistoria.

Carl Gustaf Bjurström erhöll Sveriges författarfonds premium för litterär förtjänst 1963 och 1972, Elsa Thulin-priset 1968, Svenska Akademiens översättarpris 1973, Letterstedtska priset 1975 och Svenska Akademiens tolkningspris 1991.

Han gick bort den 22 augusti 2001.