Svenskt översättarlexikon

Stora delar av vårt humanistiska vetande kan ledas tillbaka till den grekiska antiken. Lägg därtill det förenklade grekiska hjälpspråket koine, som de nytestamentliga böckerna är skrivna på, och basen blir än bredare. I det västerländska medvetandet kom dock det antika grekiska och forngrekiska arvet länge att skymma det faktum att det grekiska språket hade levt vidare och förändrats under de bysantiska och osmanska epokerna. Under modern historisk tid uppstod efterhand en uppfattning i väst om att den grekiska kulturen hade gått under, och detta varken med Konstantinopels fall 1453 eller med den hellenistiska kulturens upplösning utan redan med den antika grekiska världen. Inställningen kom till uttryck hos Lord Byron i andra sången ur Childe Harold's Pilgrimage (1812-1818): ”Fair Greece! sad relic of departed worth!” Samma andas barn var det motto som Erland Lagerlöf satte för sin kanoniska översättning av Homeros Odyssée (1908): Schillerraden ”Schöne Welt, wo bist du? – Kehre wieder”.

Svenska resenärer och tidiga översättare

Från Sverige for man länge till Grekland för att delta i arkeologiska utgrävningar eller gå på museum. Blicken var vänd mot historien, och det samtida Grekland såg man knappt. Orientalisten Jacob Jonas Björnståhl var delvis ett undantag och beskrev i en välspridd reseskildring, postumt utgiven 1780−1784, något av det samtida livet i det som senare skulle bli kärnlandet i det självständiga Grekland. Under 1800-talet utkom i Sverige sporadiskt översatta reseskildringar av västeuropeiska Greklandsresenärer, och på 1860-talet fick vårt land sin första skribent på området i form av Fredrika Bremer, som på äldre dagar reste runt och tittade på kyrkor i Grekland och andra delar av det levantinska området. Efter henne följde ett inte alltför imponerande antal svenska reseskildrare som var ute i ungefär samma ärenden och på samma rutter. En annan sorts Greklandsresenärer var de som deltog i det grek-turkiska kriget 1897 och sedan skrev om detta, mest nämnvärd läkaren Clara Smitt.

Några av de första översättningarna från nygrekiska gjordes av skalden, konstkännaren och senare ledamoten i Svenska Akademien Nils Fredrik Sander, som på 1870-talet utkom med två samlingar ”nygrekisk folkdiktning”. Sander översatte också en del av Childe Harold under titeln Sången om Grekland (1885). Om man får tro efterordet till den omfattande samlingen Ros och törne (1876) hade Sander lärt sig modern grekiska genom upprepade och stundtals strapatsrika resor i landet på 1860-talet. Hans översättningar var försedda med långa efterord om grekisk folkdiktning. Symptomatiskt nog har Sander känt sig föranlåten att bifoga en historisk översikt som förklarar att grekiskan faktiskt inte gick under med Bysans. Sander drevs av en senkommen romantisk entusiasm för folkdiktning, och i sitt urval var han inspirerad av det tidiga 1800-talets många europeiska insamlare av folklig diktning. I sina översättningar har han också sneglat på franska och tyska förlagor, men han hade ändå ett genuint intresse för det levande grekiska språket. Sander översatte också Dimitrios Vikelas roman Lukis Láras (som tidningsföljetong 1881, på Bonniers 1883). Hans intresse för det nygrekiska hade sporrats av den danske filologen Jean Pio, som var hans reskamrat i Grekland och delvis översatte samma verk som han.

Mindre folkloristiskt präglat var filologen och riksdagsmannen Julius Centerwalls engagemang för Grekland. Hans arkeologiska intressen fick honom att företa resor genom Italien, Grekland och Levanten och han utgav flera verk om romersk och antik grekisk historia. På den vägen kom han också att lära sig modern grekiska. Han översatte en kortroman och en samling dikter av Georgios Drosinis, vilket nog var det första exemplet på att man försökt introducera ett samtida grekiskt författarskap i Sverige. Centerwall förklarar i ett förord att han kommit över novellen Amaryllis (1887) under en vistelse i Athen och att han tagit starka intryck, ”ingifven som den [berättelsen] är af den natur och det folk jag såg omkring mig, och som jag lärt att älska”. Han hoppas att översättningen ska ”behaga åtminstone några af mina landsmän och väcka deras smak för den nygrekiska litteraturen”. Emellertid utkom översättningarna i det litterära Sveriges periferi (Söderhamn) och blev föga uppmärksammade. Mer omtalad blev Centerwalls egen reseskildring Från Hellas till Levanten (1888). I ett brev till Bonniers förlag motiverade författaren utgivningen med att Grekland för de svenska läsarna torde vara ”mera okändt än Congo, Uganda etc. i Afrika” (citerat ur Eklund & Eklund).

En av få svenska arkeologer som alls brydde sig om att lära sig nygrekiska var Natan Valmin. Han gjorde sina första resor till Grekland i slutet av 1920-talet och skildrade det i flera reseböcker. Han följdes som Greklandsresenär under 1930-talet av prominenta svenska författare som Karin Boye, Pär Lagerkvist och Hjalmar Gullberg. Den sistnämnde blev den förste att till svenska översätta Konstantin Kavafis, som skulle få stor betydelse för det svenska intresset för modern grekisk litteratur, men det är oklart om Gullberg verkligen översatte från grekiska.

Sammantaget var bilden fram till andra världskriget att det endast hade översatts några sporadiska verk av nygrekisk litteratur, och att det klassiska arvet delvis blockerade de litterära importvägarna till Sverige. Svenska Akademien mottog visserligen pliktskyldigast den åldrade poeten Palamas kandidatur till Nobelpriset varje år 1926−1938, men det stannade vid pappershanteringen. Ingen skrev om Palamas och han översattes inte till svenska.

Börje Knös – den förste introduktören

Grecisten Börje Knös blev en portalfigur för den nygrekiska litteraturens introduktion i Sverige. Knös största intresse, vid sidan av sitt ämbete som statssekreterare, var att forska i grekisk-bysantinskt inflytande på fransk humanism, och det var för att kunna läsa böcker i detta ämne som han 1938 bestämde sig för att på egen hand lära sig nygrekiska. Det första tecknet på detta är ett brevkort (daterat 21/11 1938; Theotokas-arkivet i Athen), i vilket han tackar Giorgos Theotokas för dennes bok To Daimonio som han säger sig vara i färd med att läsa, om än med svårigheter. Knös skulle emellertid översätta boken – han blev klar redan 1939 men lyckades inte få den publicerad förrän 1943, då under titeln Makter. Han översatte också Theotokas romaner Argo (1944) och Leoni (1945). De tre översättningarna var en pionjärinsats och gjorde Theotokas känd i Sverige långt före hans internationella berömmelse. Knös insats ledde också till att en av Svenska Akademiens egna ledamöter, Sigfried Siwertz, föreslog författaren som Nobelpriskandidat 1946.

Knös introducerade ett flertal andra samtida grekiska författare i Sverige och översatte bland annat Konstantin Kavafis lyrik i en utgåva i FiB:s Lyrikklubb. Intressant nog motiverar han denna utgåva med att Kavafis torde vara intressantare för svenska läsare ”än den ännu levande, forskande och sökande Seferis” eftersom han har sin ”klassiska och västerländska orientering” och kan beskrivas som ”kanske den modernaste, i allt fall den av antikens arv mest påverkade av det moderna Greklands diktare”. Med andra ord: också Knös satte stort värde vid det antika arvet då en modern grekisk diktare skulle introduceras. År 1960 hade ytterligare en samling av Kavafis utkommit, sammanställd av Jan Hogan (pseudonym för den senare medgrundaren av RFSL Nils Hallbeck), och även Gullberg publicerade översättningar några år därefter.

Det var med sina översättningar av Nikos Kazantzakis romaner som Knös gjorde sin största insats. De tre första utkom 1949−1952 och blev mycket framgångsrika, inte minst Spela för mig, Zorba (1949), som skulle få förlängt liv genom en populär filmatisering på 1960-talet. Författaren knöt stora förhoppningar till romanerna Frihet eller död (1955) och Min helige Franciscus (1956), båda översatta ”från författarens manuskript”. Men den första föll igenom bland svenska kritiker, som uppfattade romanen som väl krigsheroiserande, och den andra, tyckte flera, brast i koncentration och hade en högtravande stil. Slutomdömet blev att Kazantzakis, som varit så kärnfullt grekisk och kompromisslös i sina första romaner, nu blivit alltför ”europeisk” och ”sneglande” mot Svenska Akademien. Likväl var han alltjämt en av de främsta kandidaterna i Nobelprisspekulationerna, och Knös fick varje år skriva artiklar om honom för olika tidningar. När Hemingway fick priset 1954 skickade emellertid den 71-årige Knös ett brev till Kazantzakis som formligen ångade av upprördhet och där han inte drog sig för att kalla Sverige för en amerikansk koloni.

När Kazantzakis inte heller 1957 fick Nobelpriset och snart därefter avled var det som om luften gick ur Knös. Han återvände aldrig till Grekland och översättningarna av Kazantzakis Odysseia och Rapport till Greco förblev ofullbordade. Hans bitterhet nådde sin kulmen 1963 då Nobelpriset tilldelades den grekiske skalden Seferis. Visserligen innebar detta att den moderna grekiska litteraturen hade vunnit ett slags erkännande, men för Knös var det fel grek som fick priset.

Juntan och litteraturförmedlingen

Under den grekiska militärjuntan (1967-1974) fick intresset för nygrekisk litteratur ett kraftigt uppsving i Sverige. Mikis Theodorakis sånger spelades, grekisk lyrik översattes, exilpoesin blomstrade. Vissa, som poeten Kostis Papakongos, valde att fortsätta skriva på grekiska i Sverige, där han alltjämt är verksam; andra, som författaren Theodor Kallifatides, övergick till svenska. Sammanlagt var det över tjugo skrivande greker som befann sig i Sverige och fick sina verk publicerade under dessa år. Uppmärksammad och på sitt sätt typisk för urvalet var Periklis Korovesis Metoden (1970; översatt från engelska av Margareta Nylander), som beskriver hur författaren blev torterad under juntan.

Till de i Sverige verkande exilförfattarna kan läggas andra framstående författarskap som nu översattes som en bieffekt av det politiska intresset för deras hemland. Hit hörde Andreas Nenedakis och Vassilis Vassilikos, som båda översattes från franska av Kerstin Tovi och Britt-Marie Bergström, vilket vittnar om att etablerade översättare av grekisk prosa saknades. Ett undantag var Nenedakis Svart april (1969), som − på litteraturkritikern Bengt Holmqvists inrådan – utkom i en översättning från originalet gjord av Rosie Kihlblom. En annan variant var samarbete mellan grekiska och svenska författare. Theodor Kallifatides och Östen Sjöstrand låg tillsammans bakom två urval av Theodorakis och Jannis Ritsos, båda 1971. Theodorakis tonsatte ofta kända grekiska poeters texter, och hans berömda körverk Axion Esti, med text av Odysseus Elytis, framfördes tidigt i Sverige under kompositörens ledning.

År 1979 fick poeten Odysseus Elytis Nobelpriset, och mycket snart utkom samlingar översatta av Ingemar Rhedin respektive Lasse Söderberg tillsammans med Mikael Fioretos. En aktiv introduktör av grekisk samtida lyrik vid denna tid var annars Sun Axelsson, som hade varit bosatt i Grekland före militärkuppen och som bland annat låg bakom antologin Denna stjärna är för oss alla (1979).

Grekisk litteratur i Sverige efter juntan och det kalla krigets slut

En tid efter juntans fall tycktes det svenska intresset för grekisk litteratur ha avtagit. Översatta titlar var ofta frukten av enskilda initiativ och det handlade då om redan kända namn, som Kazantzakis och Theodorakis. Den som på allvar tog upp manteln efter Börje Knös var den pensionerade metodiklektorn Gottfried Grunewald, som vid fyllda sjuttio år började översätta från nygrekiska och sedan flitigt fortsatte med det till sin bortgång 2017, vid 104 års ålder. Bland hans översättningar bör nämnas Konstantinos Kavafis samlade dikter 1986, antologin Modern grekisk poesi (1987) och Kazantzakis mastodontlika diktepos Odysseia (1990) på 910 sidor och 33 333 versrader. Efter att ha fyllt 99 tog Grunewald itu med att revidera översättningen och började då bakifrån för att slippa eftermälet ”Han nådde inte ända fram”.

Genom sin inriktning mot lyrik var Grunewald typisk för det förnyade intresset för grekisk litteratur som märktes i bokutgivningen en bit in på 1990-talet. Nu var det nästan uteslutande lyriken som stod i centrum för utgivningen, och de tidigare årens tydliga politisering av urvalet var borta. Ingemar Rhedin har fortsatt att ge ut fina tolkningsvolymer av samtida grekiska poeter, varav flera på det egna förlaget Axion edition. Flera volymer med grekisk poesi har också översatts av Jan Henrik Swahn. Bland greker i Sverige har Vasilis Papageorgiou gjort stora insatser som introduktör, oftast med andra, svenskfödda författare vid sin sida. Kiki Dimoula introducerades 1995 i ett grekiskt temanummer i tidskriften 90TAL, två år senare följde urvalet Från mina rum i tolkning av Håkan Edgren, och 2016 en samling översatt av Rea Ann-Margaret Mellberg och Jan Henrik Swahn. Mellberg hade också tillsammans med Magnus William-Olsson nytolkat Kavafis (2007) och i sin doktorsavhandling Minnet går gränsvakt (2004) introducerat fyra poeter från den så kallade 70-talsgenerationen.

I denna utgivning är två drag framträdande och delvis sammanhängande: dels att lyriken fullständigt dominerar över prosan i urvalet, något som förvisso speglar poesins starkare ställning i Grekland, dels att nästan allt har publicerats av mindre utgivare, framför allt av bokförlaget Ellerströms. Också de litterära tidskrifterna har utgjort en viktig plattform för introduktion av samtida grekisk lyrik.

Vad gäller översatt prosa från 2000-talet kan nämnas två moderna klassiker: Kazantzakis Rapport till Greco (2006) i översättning av Jannis och Inga Ambatsis, och berättaren Papadiamantis långnovell Mörderskan, översatt av Jan Henrik Swahn 2012. Av samtida prosa märks endast ett begränsat antal titlar; nämnas kan Amanda Michaloupoulous roman Jag skall slå ihjäl dig som en bläckfisk i översättning av Kyra Korsström, utgiven i Finland 2007. Korsström medverkade också i prosaantologin Fikonträdets sång (2008), där Jan Henrik Swahn stod för översättning och urval.