Röster
Den logotyp som Bonniers grafiske formgivare Vidar Forsberg gjorde till lyrikserien Röster (1969–1972) bestod av enbart gemena bokstäver. Detta var antagligen inte avsett att antyda ett diskret, nära nog immateriellt innehåll utan snarare genomsläpplighet. Liksom logotypens konturbokstäver hade möjlighet att fyllas kunde diktens form ges nytt innehåll i och med en översättning. Den koncisa beskrivningen av serien löd ”lyriker i svensk tolkning”, och serien var den första i Sverige som uteslutande ägnades översatt poesi. Anknytningen till Panacheserien, förlagets flaggskepp vad gällde översatt prosa, var tydlig. Även den nya lyrikserien skulle ägnas den samtida litteraturen med ambitionen att ”presentera ett antal av främst de stora nutida lyrikerna, diktare som bidragit eller bidrar till att forma den internationella bilden av den moderna poesin”.
Redaktör var Lars Gustafsson, som sedan 1966 också redigerade Bonniers Litterära Magasin. Serien kom att omfatta åtta titlar, utgivna mellan 1969 och 1972. För en så kort serie var urvalet anmärkningsvärt brett, med fyra kontinenter och sex språk representerade, och därtill framsynt. Samuel Beckett, som sedan 1957 översatts som dramatiker och prosaist, fick större delen av sin sparsamma poesiproduktion översatt samma år han fick Nobelpriset, 1969. Octavio Paz hade introducerats av Artur Lundkvist i FiB:s Lyrikklubbs bibliotek 1960 och fick sitt andra dikturval ombesörjt i Röster 1971 av samme översättare, nu hjälpt av Marina Torres. Också Paz tilldelades senare, 1990, Nobelpriset i litteratur.
Flera författare introducerades här för första gången i bokform på svenska. Det gäller betydande poeter som Robert Bly, Yves Bonnefoy, Vasko Popa och Pentti Saarikoski, vilka samtliga kom att översättas även längre fram, liksom Elisaveta Bagrjana från Bulgarien. Översättarna var överlag erfarna: Artur Lundkvist medverkade i tre av seriens volymer och skrev dessutom förord till Bagrjana. Östen Sjöstrand tolkade Bonnefoy och Magnus Hedlund översatte Beckett från dennes engelska och franska original. Gun Bergman översatte Popa samman med Lundkvist och stod för språkkunskaperna i det fallet. Hon översatte även Léopold Sédar Senghor samman med Lundkvist och Bagrjana samman med Carin Davidsson.
Robert Blys dikter i volymen Krig och tystnad översattes av inte färre än fyra framstående svenska poeter: Lars Gustafsson (som dock bara tolkade en dikt), Göran Sonnevi, Lasse Söderberg och Tomas Tranströmer. I sitt efterord till den senare Bly-volymen Rader som är korsvägar (1992), där Lasse Söderberg samlade sina och Tranströmers översättningar av den amerikanske poeten, berättar han om bakgrunden. Blys dikter hade på olika vägar hittat fram till svenska läsare sedan han debuterat 1962; de första översättningarna stod i Bonniers Litterära Magasin (Tranströmer, Sonnevi) respektive Clarté (Söderberg) 1965. Samtliga översättare arbetade oberoende av varandra. Söderberg menar att de svenska poeternas tolkningar var uttryck för ett igenkännande, en valfrändskap, och att Bly lockade dem genom sin vitalitet, sin egensinniga bildfantasi och sin poetiska och politiska stridbarhet. Han skriver om introduktionsprocessen:
Det är i och för sig inte ovanligt att en poet ”ligger i tiden”. Det finns diktverk som väcker särskild genklang vid en viss tidpunkt, det är lätt att konstatera. Inte sällan översätts vissa poeter till flera språk när de väl har börjat översättas till ett. Det uppstår en kedjereaktion. Någon sådan var det dock inte frågan om i fallet Bly: vårt intresse väcktes simultant, utan påverkan från den litterära miljö vi befann oss i. Inte heller har Bly i jämförelsevis samma mån låtit tala om sig utanför Skandinavien. Det är som om vi i egenskap av nordbor särskilt tilltalades av hans dikter, om det nu beror på att han är norskättad eller på något annat.
Med sina strama typografiska omslag på dämpat enfärgad kartong var Röster en tidstypisk serie vars utseende signalerade allvar och kvalitet. Det första året utkom fyra volymer, men därefter sjönk takten till en eller två titlar om året. Från 1971 sjönk också periodiciteten drastiskt för Bonniers Litterära Magasin, från tio nummer om året till fyra. Detta var år då det rådde lönsamhetskris i bokbranschen och förlagen blev alltmer försiktiga. I början av 1972 slutade Lars Gustafsson, vars eget författarskap gått in i en ny lovande fas, som redaktör på tidskriften, och samma år lades lyrikserien Röster ner. Den blev kanske inte mer än en ansats, men en god och ambitiös sådan, och senare omtryck av exempelvis Beckett och Paz har bekräftat dess värde.