Samuel Ödmann, 1750–1829
Samuel Ödmann var teolog, zoolog, botanist och kulturhistoriker, därtill en av Linnés lärljungar. Han är mest känd som psalmdiktare, mindre känd som översättare, trots att han i den egenskapen utgav ett stort antal arbeten, huvudsakligen reseskildringar och geografiska eller etnografiska verk, och var inflytelserik i den omdiskuterade kommission som hade till uppdrag att åstadkomma en nyöversättning av Bibeln.
Ödmann föddes i Växjö den 25 december 1750 som son till kyrkoherden Gabriel Ödmann och dennes hustru Catharina men växte upp hos sin morfar, prosten Samuel Wiesel, en tid han skildrat i biografin Hågkomster från hembygden och skolan (skriven 1801, utkommen 1830). Efter gymnasietiden i Växjö flyttade Ödmann till Uppsala där han till att börja med studerade grekiska och orientaliska språk som del av präststudierna och senare zoologi och botanik med Linné som lärare. Ekonomiska skäl gjorde, enligt levnadstecknaren Henning Wijkmark, att ”hela hans studenttid var en peregrinatio mellan lärdomsstaden och Delsbo [i Hälsingland]”, där Ödmann verkade som informator hos en av faderns bekanta.
Han lät prästviga sig 1773, fick tjänst till att börja med som huspredikant och skolvaktmästare, senare som präst i Pilhamn på Ingarö i Stockholms skärgård, där han skulle förbli fram till 1790. Trots isoleringen i skärgården upprätthöll Ödmann kontakterna med den akademiska världen. År 1784 valdes han in i Kungliga Vetenskapsakademien tack vare sina studier av fiskar och fåglar under den långa vistelsen i skärgården. Vid samma tid utkom hans första översättningar: Arabernas seder och lefnadssätt av Laurent dʼArvieux (1783) och Tillförlåtlig underrättelse om negrerne på Guinea kusten, samt de derifrån hämtade slafvars närvarande belägenhet av den tyske missionshistorikern Christian Georg Andreas Oldendorp (1784). Den senare studien innehåller bland annat intervjuer med västafrikanska ”danska” slavar på Jungfruöarna. Ett par år senare föreslog han – modigt – Vetenskapsakademien att Linnés Fauna Svecica skulle revideras (vilket inte bifölls).
Ödmann lämnade Ingarö 1790 och transporterades med båt till Uppsala för nya uppdrag. Skälet till ”transporten” var att han hade drabbats av en malarialiknande sjukdom – ”skärgårdsfrossa”, som det kallades, förmodligen en variant av borrelia eller TBE – som gjorde honom sängbunden livet ut.
År 1799 utnämndes han till professor i teologi i Uppsala. Vid sidan om det akademiska uppdraget arbetade han som prästutbildare, inspektör för fyra studentnationer och kyrkoherde i Gamla Uppsala. Samtidigt kom han som skriftställare att lämna ifrån sig otaliga översättningar, psalmer, kyrkohandböcker och andra teologiska arbeten. I sin illa vädrade sjukkammare, tillika matsal, seminarierum och konsertsal, tog han liggande emot kolleger, studenter, vänner och utländska gäster som kommit för att diskutera världens storhet med honom. Kartbilden och föreställningen om en Gud höll honom vid liv.
Under ett drygt tjugotal år översatte och redigerade Samuel Ödmann 45 reseskildringar – en makalös prestation, sett också mot bakgrund av hans handikapp. Och en ironisk kommentar till reseskildringens väsen, en den fysiska rörelsens egna berättelse. Det går att organisera dessa verk på olika intressanta sätt. Geografiskt fördelar sig materialet så här: 13 titlar berör Europa, 12 Afrika och Västindien, 5 Asien, 3 vardera Nord- och Sydamerika, Mellan Östern, Australien och Söderhavsområdet, och 6 världsomsegling. Med andra ord, hans korpus upprätthåller en global vision, helt i linje med den linneanska världsbildens och det koloniala projektets samspelande strävan kring kunskapsackumulation och maktövertagande. Det går också att utläsa ett par andra övergripande egenheter som även de påverkar den översättningsideologi och metod han kom att omfatta: av de 45 arbetena är 18 berättelser om sjöresor, 27 förlagda till land, flod, eller stad; 25 är monografier och 20 samlingsverk. Resan till sjöss, längs kusten och på floden brukar beskrivas som den koloniala erövringens främsta redskap. I Ödmanns översättningar får den en lokal och individuell röst.
I synen på kunskapsinhämtningens nationella betydelse sällar sig Ödmann till mer berömda resande trosbröder som Peter Kalm, Daniel Solander, Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman; att översätta det okända, att göra det bekant för en svensk läsekrets var en evangelisk inspirerad mission med ett sekulärt-kommersiellt innehåll. Det var under Ödmanns tid som Gustav III köpte den karibiska ön St Barthélemy, som Svenska Västindiska Kompaniet kom till stånd med bland annat slavhandel på programmet, och som svenskar och finländare sökte upprätta en koloni i Senegal-Gambia med arbetande ”fria slavar”. Ingen samtida kommer i närheten av Ödmann i hans roll som förmedlare av betydelsen av de stora kartritarnas seglationer (Cook, Bligh, de la Pérouse, Pagès, de Lesseps), koloniseringen av Australien och Söderhavsområdet (Hunter, White), och slavhandelns brutalitet (Oldendorp, Wadström, Norris, Stedman). Hans relativt sett många översättningar av resor i och till Afrika och Västindien var inlägg i abolitionsdebatten.
En stor del av Ödmanns översättningar är samlingsverk eller antologier. Varje bokprojekt, varje översättning, är encyklopedisk. Han lägger till, ändrar och förkortar. I företal efter företal beskriver han sin översättningsmetod i termer av en befälhavare som styr över både den text han åtagit sig att översätta och den anpassning han anser att den måste utsättas för i syfte att tillfredsställa en vetgirig men okunnig läsare. I Jean Louis Marie Poirets Bref om Numidien (1792) medger han att han brukat en ”hård hand” eftersom en ord-för-ord översättning skulle ha ”fallit de fläste Läsare til last”, och i avsnitten om flora och fauna lägger han till en egen framställning. I översättningen av Wilhelm Blighs Resa genom södra werlds-hafvet (1792) tillkommer avsnitt ur John Watts dagbok (hämtade ur The Voyage of Governor Phillip to Botany Bay, 1789); i Aeneas Andersons Berättelse om Ängelska Beskickningen til China (1796) tillkommer ett sammandrag av den katolske missionären Pater Glejo; i Donald Campbells Land-resa till India (1801) tillkommer valda bitar ur Paolino da San Bartholomeos Viaggio alle Indie (1796). Hans sammanfattningar, tillägg och parafraser gör det svårt att veta i vilken mån och på vilka sätt originaltexterna har använts. Relationen till originaltexten var inte heller någon större angelägenhet för Ödmann, liksom för många andra av tidens översättare, även om den resande huvudpersonen var mån om att det var han som höll i pennan och inte någon medresande. Ödmanns översättningar befinner sig i en mobil, transkulturell idévärld, där pragmatism och delvis chauvinism styr valet av förlagor för en översättning.
Ödmanns andra stora område som översättare var bibeltolkningen. Ödmann hade redan i Växjö uppmärksammats för sin beläsenhet i exegetisk litteratur och kom 1774, då han just flyttat till Ingarö, att engageras som granskare av den omdebatterade nyöversättning av Bibeln som inletts på befallning av Gustaf III. Efter att en första översättning blivit förkastad 1793 bildades en ny bibelkommission som återupptog arbetet först 1805, då med Ödmann som tongivande medlem. Emellertid skulle också denna kommission stöta på problem. Mot Ödmann, som förespråkade en starkt parafraserande översättningsmetod, ställdes J.A. Tingstadius, som företrädde en mer poetisk eller estetisk översättningsstrategi. Meningsskiljaktigheterna förlamade kommissionen, som 1816 ändå kunde presentera en provöversättning av Nya Testamentet. Postumt utkom 1832 Ödmanns Paraphras öfwer Nya Testamentet.
Ödmann var också ledamot av psalmbokskommittén och översatte och bearbetade ett flertal psalmer, vilket ingick i hans mycket omfattande egna författande av psalmverser. Till sin diktarförmåga tycks han inte haft någon större tilltro, att döma av en kärv kommentar om psalmerna: ”I dem finnes ingen poesi, utan Guds ord i rim, och såsom jag menar i ett rent språk. Det är allt jag förmår.”
För översättaren Ödmann kom de viktigaste influenserna från det tyska språkområdet. Tyska var det språk han kunde bäst och hans förlagskontakter i Uppsala och Stockholm var tyska. Bidrog gjorde säkert också hans beundran för J.R. och George Forsters ”antikoloniala” översättningar från engelska och franska. Men lojalitet med källan var underordnat det nationella. I arbetet med Blighs Resa genom södra werlds-hafvet placerar han sin översättning vid sidan av två tyska, jämför dem även med originalet, och kommer fram till att han slår dem alla i ”autenticitet”! (Han motiverar sin översättning av Stedman på samma sätt.) Hälften av hans geografiska översättningar var ursprungligen skrivna på engelska, en knapp fjärdedel på franska, de kvarvarande på framförallt tyska och italienska, men flera av de engelska och franska verken kom till honom via tyskan. En konkurrerande motröst till det brittiska imperiebygget ingår i Ödmanns översättningsstrategi.
I sina förord och kommentarer är Samuel Ödmann alltid mån om att hävda två samgående kriterier: sanningen och omsorgen om läsaren. Men det var hans ”sanning” och den sanningen var förbehållen en viss läsare, den som var beredd att inträngd i kyrkbänken lyssna och lära. Därför ingår i alla hans översättningar ett homiletiskt drag, en predikoton som lösgörs endast då han tillåter författaren tala i direkta ordalag, utan att bli citerad, refererad eller censurerad. Detta inträffar i de översättningar – där han även tillåter den ordagranna överföringen av subjektets/resenärens jag-form – som gestaltar spännande ökenvandringar med karavaner och harem (Pagès 1788, Lemprière 1795, Campbell 1801), mystiska skeppsbrott (de Lesseps 1793, Hynes 1794) och italienska jordbävningar (Brydone 1792, Münther 1794). Därmed har Ödmann även bidragit till utvecklandet av den svenska reseskildringen med dess oklara och just därför spännande dynamik mellan roman och fakta, mellan det som ansågs vara personligt och det som ansågs vara sakligt eller verkligt. Han försöker åstadkomma ett slags jämvikt dem emellan och kritiserar den talande i Grefwens Mauritz August von Beniowskis lefnadslopp och resor, af honom sjelf beskrefne (1791) för att överdriva eller ”för[a] en Romanhjeltes wanliga språk.” Det är precis så reseskildringen än idag demonstrerar sin skillnad från romanen.
Samuel Ödmann avled den 2 oktober 1829 i Uppsala.