Teresia Eurén, 1869–1952

Foto: KB

Clara Natalia Teresia Eurén, född Eneroth, kom från ett grosshandlarhem i Göteborg. Hon föddes den 18 april 1869. På fadern Anders Otto Eneroths sida fanns en rad välkända släktingar som gjort stora insatser för svensk vitterhet och bildning. Den unga Teresia fick tidigt ta del av litteratur i hemmet och framstod snart som ett brådmoget läshuvud – redan som åttaåring läste hon tyska flytande och ”ägde en för hennes år fenomenal vitter beläsenhet”, enligt en artikel i Idun till hennes 50-årsdag 1919. Hon försjönk i läsning av klassikerna på originalspråk, däribland Schillers samlade verk, och skrev dikter på tyska. Några av de första översättningsförsöken lär ha varit av Goethes ballader. Språkkunskaperna skulle senare fördjupas vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, varifrån hon utexaminerades 1889. Hon arbetade sedan som lärarinna vid Elementarläroverket för flickor i Uppsala. År 1896 gifte hon sig med lektorn Sigurd Eurén. Paret fick i tät följd fem barn. De bodde kvar i Uppsala, om somrarna i Hammarskog.

Teresia Eurén debuterade som översättare 1901 med ett urval ur Gottfried Kellers novellcykler Seldwylabor samt ett urval dikter av Nobelpristagaren Sully Prudhomme. Efter ytterligare en bok – teologen Johannes Müllers omdebatterade Kvinnans uppgift och ställning (1903) – följde ett längre uppehåll, möjligen just på grund av hennes uppgifter och ställning i hemmet. Några år in på 1910-talet återkom Eurén som kritiker, rösträttskämpe och poet. Mest känd i denna kapacitet torde hon ha varit för Några dikter om Birgitta (1914), utgiven av Norstedt, som knöt Eurén till sig också som översättare.

Det var med med den tyska bildningsromanen som Eurén gjorde sig ett namn. Ett omfattande arbete var Gottfried Kellers delvis självbiografiska romancykel Gröne Henrik i fyra volymer (1917–1918). Verket bjöd på stora stilistiska och kulturella utmaningar, och översättningen uppmärksammades stort, delvis tack vare en introducerande essä av Fredrik Böök i Stockholms Dagblad. De följande tjugo åren skulle bli mycket produktiva. Eurén skrev flera egna novellsamlingar och diktböcker samt romanen Lucia (1923). Av bevarad brevväxling med Norstedt framgår att hon i hög grad såg sig som en författare, även om hennes verk hade en klart begränsad spridning och hon med tiden fick acceptera flera refuseringar. Som översättare arbetade hon med verk av internationella storheter från skilda länder som Sinclair Lewis, Gunnar Gunnarsson (från danska) och Toyohiko Kagawa (från engelska). Hon skrev också introduktioner till prestigefyllda översättningar som Kellers Martin Salander (1927). Kvinnorättskämpen Eurén låg bakom översättningen av den indiska feministen Sarojini Naidus Valda dikter (1930). Från svenska till tyska översatte hon Pär Lagerkvist, Gustaf Fröding och Vilhelm Ekelund för den uppsaliensiske kompositören Josef Eriksson, som tonsatt originaldikterna.

Det författarskap som intar den främsta platsen i Euréns verkförteckning är Sigrid Undset. Eurén fick i uppdrag att översätta romantrilogin Kristin Lavransdotter (1921–1923), och hon kom därefter att bli Undsets huvudsakliga översättare i Sverige med ytterligare ett dussin titlar under mellankrigstiden. Inte utan överdrift kan man hävda att översättningarna banade väg för det Nobelpris som Undset tilldelades 1928.

Kristin Lavransdotter översattes under ivrig påskyndan från Norstedts förläggare Thorsten Laurin, som ville hinna med det ena försäljningstillfället efter det andra i bokhandeln. Eurén fick löpande skicka in ett trettiotal översatta sidor åt gången. Hon översatte för hand och renskrev motvilligt på maskin – det tycks ha varit ett krav från förlaget. Ofta fick hon skriva till redaktörerna och be dem att rätta misstag som uppstått i brådskan. När den tredje boken skulle översättas fick Eurén originalmanuskriptet först i mitten av november 1923, men förlaget jagade ändå på i en fåfäng förhoppning om att boken skulle finnas i tryck till julhandeln. Brådskan gav upphov till ständiga spänningar, och Norstedt hann inte alltid med något egentligt redaktionsarbete.

Den höga arbetstakten med Undsetöversättningarna höll i sig även efter Kristin Lavransdotter. Samtidigt som förlaget snabbt ville få ut fler titlar drev författaren på genom sin höga produktivitet. Av brevväxlingen framgår att Eurén ofta kände sig utlämnad åt förlaget, ibland förnedrad. Flera gånger bad man henne att inte ta på sig några andra arbeten för att snabbt kunna färdigställa nästa Undset, men när författaren inte behagade lämna ifrån sig något manuskript blev Eurén sittande utan arbete i månader. Vid ett annat tillfälle hade Eurén påbörjat en översättning av Alexander Kiellands Skeppar Worse men på förlagets anmodan lagt den åt sidan för att ägna sig åt Undset. Senare fick hon veta att förlaget istället givit ut en moderniserad äldre översättning av Ernst Lundquist. Därtill kom ekonomiska problem: Eurén skrev ofta och bad om förskott eller betalt för delöversättningar, eller så försökte hon höja honoraret med småsummor genom att begära ersättning per sidor i originalet istället för i den satta översättningen.

Teresia Eurén var sitt förlag behjälplig på många sätt, utan att få något särskilt tack för det. Hon stod inte bara i kontakt med många av de författare hon översatte utan agerade även som förlagets förbindelselänk till dessa. Hon kände också sitt värde som översättare och intellektuell. Hon brevväxlade med flera av sin samtids mest uppburna skriftställare och mottog villigt tips på översättningsarbeten från bland andra Ellen Key och Per Hallström. Hon månade därför om att förlaget i nya utgåvor skulle lyfta fram hennes namn eller positiva omdömen om tidigare översättningar.

Flera gånger försökte Eurén också komma in i ett ännu mer höglitterärt finrum, men fick då se sig föst åt sidan till förmån för manliga kollegor. Exempelvis försökte hon upprepade gånger förmå Norstedt att låta henne översätta Goethes Wilhelm Meisters lärorår, något som förlaget inte vill ge sig in i eftersom de fått veta att Allan Bergstrand planerade någonting liknande. När hon 1924 bad att få översätta W.B. Yeats The Land of Heart’s Desire svarade förlaget att uppdraget redan gått till Karl Asplund; man hade nämligen lovat Yeats att endast låta ”våra mest betydande skalder” översätta hans lyrik (brev 9/1 1924). Eurén svarade missnöjt att hon fått stort beröm för sin översättning av Yeats Grevinnan Cathleen (1923) och borde vara väl så meriterad som versmakare. Men förlaget hade redan bestämt sig. Också hennes försök att intressera förlaget för nya egna alster slutade i ständiga besvikelser.

I början av 1930-talet genomförde Bonniers en stor satsning på Goethes skrifter i urval med nämnde Allan Bergstrand som redaktör. En del var hopplock av tidigare översatta verk, annat nya översättningar. Eurén, som med Gröne Henrik visat att hon behärskade den tyska bildningsromanen, skulle nu äntligen få översätta Goethes stora motsvarighet – Wilhelm Meisters läroår. Till skillnad från Den unge Werther, som bär den febrige romantikerns alla kännetecken, utmärker sig Wilhelm Meister för sammansatthet och ett avmätt tonläge. Vid en jämförelse slås man av hur väl Eurén lyckats efterskapa detta på en både vacker och intelligent svenska. När hon i följande stycke översätter Geist med ”hans andliga jag” uppvisar hon en stor förtrogenhet med ett tyskt ord som än idag vållar besvär för många tysköversättare:

Sein Herz strebte, den Gegenstand seiner Leidenschaft zu veredeln, sein Geist, das geliebte Mädchen mit sich empor zu heben. In der kleinsten Abwesenheit ergriff ihn ihr Andenken. War sie ihm sonst notwendig gewesen, so war sie ihm jetzt unentbehrlich, da er mit allen Banden der Menschheit an sie geknüpft war. Seine reine Seele fühlte, daß sie die Hälfte, mehr als die Hälfte seiner selbst sei. Er war dankbar und hingegeben ohne Grenzen.

 

Hans hjärta eftersträvade att förädla föremålet för hans lidelse, hans andliga jag ville lyfta den älskade flickan i jämnhöjd med sig. Under den kortaste frånvaro greps han av tanken på henne. Hade hon förut varit nödvändig för honom, så var hon nu oumbärlig, då han var fäst vid henne med alla mänskliga band. Hans rena själ kände att hon var hälften, mer än hälften av honom själv. Han var tacksam och hängiven utan gräns.

Eurén fortsatte sin översättarverksamhet fram till slutet av 1930-talet, bland annat med en novellsamling av sin tredje Nobelpristagare Thomas Mann och med Joseph Conrads Stormen (1937, orig. The Nigger of the Narcissus). Av de språk hon översatte från var kanske tyskan hennes starkaste, men det var översättningarna av Undset som kom att leva längst – de utkom i nya upplagor ännu på 1990-talet, då i reviderad översättning av Tove Bouveng. Överlag präglas hennes översättargärning av gedigna kunskaper i källspråken, en kunskap som hon uppenbarligen förvärvade i mycket unga år. Det resulterade ofta i samvetsgranna översättningar som låg mycket nära källtexterna utan att glömma tanken på de svenska läsarna.

Eurén gick bort den 24 mars 1952 i Uppsala.