Vanja Lantz, 1911–1992
Ruth Vanja Gustafsson var född den 18 oktober 1911 i Stockholm. Fader var den välkände journalisten och socialdemokratiske politikern Hjalmar Gustafsson, redaktionssekreterare på tidningen Folket och under många år journalist på Social-Demokraten, styrelsemedlem i Stockholms arbetarkommun, riksdagsman och ledamot i Stockholms stadsfullmäktige. Modern Ruth Gustafsson, född Pettersson, var en pionjär inom arbetarrörelsens kvinnoorganisationer, ledamot i Stockholms stadsfullmäktige, redaktör för tidskrifter Morgonbris och långvarig riksdagsledamot. Dottern ärvde föräldrarnas engagemang. Hon växte upp på Södermalm som ett ensamt barn, med en fem år äldre storebror som tidigt gick till sjöss och sällan kom hem; föräldrarna var ofta borta på arbeten och politiska möten. Läsningen blev hennes räddning.
Hösten 1928 fick Vanja följa med modern på en resa till USA och placerades då hos en svensk familj i Brooklyn medan modern reste runt i de amerikanska och kanadensiska svenskbygderna. Dottern gick i skolan i New York och lärde sig engelska väl. Efter hemkomsten fortsatte skolgången och 1932 tog hon studenten som en av de första i ett statligt läroverk för flickor.
Familjen saknade ekonomiska möjligheter att låta flickan läsa vidare efter studenten – hon hade gärna velat fortsätta med språkforskning. Istället fick hon direkt efter studenten anställning på Albert Bonniers förlag och arbetade sig uppåt. Senare skulle hon även verka som journalist. På Bonniers träffade hon de senare översättarvännerna Birgitta Hammar, Cilla Johnson och Marianne Gerland-Ekeroth. Hon gifte sig 1935 med Åke Lantz, bankman och längre fram ekonomisk journalist. Under kriget medverkade paret tillsammans i tidningen NU, Bonniers nyhetstidning med antinazistisk inriktning. De fick tre barn 1938–1943 och bodde först i Mälarhöjden, senare i Vasastan.
Det var vid denna tid Lantz började översätta – med tiden skulle det bli långt över hundra titlar. De första var fackprosaverk. Debuten skedde med den amerikanske journalisten John Gunthers reportagebok Bakom Asiens murar (1939), följd av ett par memoarverk och några böcker om klassisk musik och jazz. Några år in på 1940-talet ökade arbetstakten kraftigt till fyra-fem titlar per år, en del spionromaner, men huvudsakligen engelskspråkiga författare med någon form av journalistisk inriktning, allt från reportageverk till mer renodlad skönlitteratur med dagsaktuella förtecken. Hit hörde författare som H.E. Bates, Martha Gellhorn, J.V. Sheean och Aldous Huxley, av vilken hon översatte essäsamlingen Konsten att se (1943). Lantz arbetade till en början huvudsakligen för Wahlström & Widstrand men gjorde också många arbeten för Bonnier, Norstedt och Ljus. Redan under dessa år började hon översätta från norska och danska, bland andra antinazisten Johan Borgens Ingen sommar (1944) och Torkil Vogel-Jørgensens tvåbandsbiografi Winston Churchill (1945–1947, med Birgitta Hammar). Av den blivande Nobelpristagaren Churchill översatte hon en samling med tal. Nobelpristagare var också Pearl Buck, av vilken Lantz översatte romanen Pion (1948), sedermera återutgiven ett stort antal gånger.
Att översätta skönlitteratur var delvis ett sätt för Lantz att kombinera arbete och familj. Produktionen under 1940-talet var närmast makalöst stor, men huruvida detta skedde på grund av eller trots en viss ekonomisk knapphet är oklart; samtidigt som översättandet förvisso gav bidrag till hushållskassan var betalningen långt ifrån överväldigande, och dessutom såg Lantz till att anlita hembiträde just för att kunna ägna sig åt översättningarna. Dottern Eva Alsén Eklöf skriver i ett brev:
Vanja älskade sitt arbete så det var nog ingen uppoffring. Hon tänkte nog inte på karriär i början. Senare kände hon sig väldigt uppskattad och säker som översättare, vilket gav henne yrkesidentitet och stolthet.
I början av 1950-talet var Lantz fullt etablerad som litterär översättare och fortsatte att leverera översättningar – ofta ett par per år – till de stora förlagen. Den spänningslitteratur hon översatte hörde aldrig till kioskdeckarna utan till det något mer välsedda skiktet. Hennes version av Agatha Christies Mordet i prästgården (1952) har haft ett stort antal utgåvor ända in på 2000-talet. Återkommande författarnamn ur den lättsammare litteraturen var den brittiske humoristen Kingsley Amis, den amerikanske spänningsförfattaren B.S. Ballinger och, längre fram, thrillerförfattaren Andrew Garve. Vid sidan av åtskilliga enskilda titlar av andra engelskspråkiga samtidsförfattare översatte Lantz också Erich Maria Remarques Den svarta obelisken (1957, med Birgitta Hammar), även den i flera utgåvor, de senaste efter millennieskiftet.
Mellan 1958 och 1966 var Vanja Lantz anställd på Indiska ambassadens informationsavdelning som översättare och redaktör. Dessutom översatte hon under åren ett stort antal artiklar för Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Industria, Veckans Affärer och andra tidningar.
Av John Steinbeck översatte Lantz Konung för en dag (1957), och hon låg också bakom hans Jordisk lust 1962, samma år som Steinbeck mottog Nobelpriset i litteratur. Ett japanskt spår öppnades med översättningen av J.A. Micheners Sayonara (1952), senare följd av näste Nobelpristagare – Yasunari Kawabata, vars Kyoto, eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden kom ut på svenska 1968. Då förlaget ville rida på det stigande intresset för japansk litteratur fick Lantz också åta sig Yukio Mishimas Efter banketten (1969), även den översatt via engelska. En annan uppmärksammad titel från samma tid var polsk-amerikanske Jerzy Kosińskis Den målade fågeln (1967).
Mot slutet av 1960-talet minskade antalet rena underhållningsverk i Lantz urval. För Cavefors förlag översatte hon en bok om Nordvietnam av Peter Weiss och den danske situationisten Jørgen Nashs Galgfågeln (1977), därtill ett par titlar om länder i den så kallade tredje världen för Prismaserien. För Rabén & Sjögren anlitades hon för ett flertal verk av Tove Ditlevsen, huvudsakligen minnesböcker, varav flera kom att tryckas om under hela 1970-talet.
En påfallande stor andel författare i Lantz urval är kvinnor, vilket väl delvis hängde samman med att den översatta litteraturen i Sverige blev allt mindre manligt dominerad en bit in på efterkrigstiden. Men hennes mor var en klassisk kvinnosakskvinna, vilket nog hade satt sin prägel på dottern. Lantz hade den kritiska synen hos en intellektuell då hon satte sig in i de mycket omväxlande original hon arbetade med, vilket säkert bidrog till hennes förmåga att nyansrikt återskapa dem på svenska. Populära, flera gånger omtryckta titlar var den andra delen i Mazo de la Roches internationellt framgångsrika familjesaga Morgon på Jalna (1970) och Constance Beresford-Howes Boken om Eva (1977). En tredje kanadensisk kvinna som Lantz introducerade under dessa år var Margaret Atwood, av vilken hon översatte fyra romaner 1979–1983.
Vanja Lantz var oerhört stolt över sitt arbete och jämförde översättarens roll med författarens, något som gjorde henne vaksam som läsare och känslig för det svenska språkets nyanser. Nedanstående parti ur Atwoods Den ätbara kvinnan (1980) kan fungera som smakprov:
En kort sekund kände hon hur de allesammans, deras identiteter, nästan deras kroppar, sköljde fram som en våg över huvudet på henne. Någon gång skulle hon också – nej, hon var redan som de; hon var en av dem, hennes kropp var likadan, identisk, smälte samman med det andra hullet som täppte till luften i det blomstersmyckade rummet med sin söta organiska doft; hon kände sig kvävd av detta tjocka sargassohav av kvinnlighet. Hon andades djupt och grep tag i kropp och själ och drog in dem i sitt jag, som när ett djur på havets botten vid beröring drar in sina känselspröt.
Vanja Lantz tilldelades Elsa Thulins översättarpris 1988. Hon avled den 22 oktober 1992.