Victor Emanuel Öman, 1833–1904
Victor Emanuel Öman föddes den 22 augusti 1833 i Ramsbergs socken, Örebro län, som son till kommissionslantmätaren Erik Emanuel Öman och dennes hustru Margareta Kristina, född Erlandsson. Efter studier vid Karolinska läroverket i Örebro tog han studentexamen som privatist i Lund 1852. Därefter följde universitetsstudier i Leipzig och Jena: språkvetenskap, litteratur och filosofi. Han disputerade 1859 i Jena med en avhandling om tysk poetik och fortsatte livet ut att skriva och översätta språkvetenskaplig litteratur. Öman gifte sig 1862 med Johanna Elisabet Bergstrand.
Skönlitterärt hade Öman debuterat 1857 med den väl mottagna diktsamlingen Lyriska blad. Samma år hade han också åstadkommit en av de första kända svenska översättningarna av Goethes Über allen Gipfeln. Vid återkomsten till Sverige blev han istället uppmärksammad som översättare. Nu utkom hans svenska versioner av Euripides Medea – i tryck 1860 och snart belönad med Svenska Akademiens andra pris – och John Miltons Poetiska verk. Det förlorade paradiset och Det återvunna paradiset (1862). Båda utgåvorna förseddes med omfattande förord, i vilka Öman förklarade sin inställning till verken och översättningsuppgiften. Han antydde här två starkt personliga drivkrafter: för det första – viljan att närma sig det litterära verket genom den närläsning översättning innebär; för det andra – ett kreativt förhållningssätt till uppgiften, en vilja att genom översättning bemäktiga sig en litterär värld. Hans hållning betonade översättaren som medskapare av det litterära verket och som aktiv introduktör.
Av Miltons epos på blankvers fanns sedan tidigare en både välkänd och misskänd översättning av Johan Gabriel Oxenstierna, en föregångare som Öman sablar ner i sitt långa förord. För Miltons varierade vers med både manliga och kvinnliga slutfall hade Oxenstierna valt att använda enbart kvinnliga slut, motiverat med att ”begges blandning utan rim” var ”obehaglig” för ett svenskt öra. Öman var sträng i sin kritik: ”Detta påstående är obevisadt och utan tvifvel fullkomligt grundlöst.” Överhuvudtaget var han starkt preskriptiv då han redovisade sina tankar kring översättning, men de föreskrifter han ställde upp var ofta vaga och tycks ibland haft en främst retorisk funktion: att övertyga läsarna om att åtminstone denna översättning var ordentligt utförd. Han hävdar å det bestämdaste att ”trohet i återgifvande af innehållet [är] en oeftergiflig pligt” och då inte bara vad gäller ”innehållet i allmänhet” utan också i ”de minsta enskildheter”:
Ty i dem ligger det, som afvinner oss esthetiskt intresse, der uppenbaras de individuella drag, utan hvilka dikten blir, så att säga, utan fysiognomi, blir, om än i dictionen aldrig så prunkande, fadd och likgiltig. [...] Försummar en öfversättare, att taga vara på och återgifva dessa enskildheter, det karakteristiska, syndar han svårt.
Men på tvärs mot denna svada tycks Öman i själva översättningsarbetet ha varit benägen att följa sitt eget konstnärliga väderkorn inom ramarna för de svenska språkliga och litterära villkoren, i synnerhet i formfrågor. Detta framskymtar i samma texter som i övrigt talar om en absolut trohet. I Medea-utgåvan förklarar till exempel Öman att han låtit sig vägledas av ”poetisk sannolikhet” snarare än av ”någon gammal scholiasts hårdragna förklaring”. Inställningen, kanske typisk för många översättande författare, slog igenom på flera sätt även i Milton-översättningen. Precis som Oxenstierna fann Öman originalets omväxlande vers svårhanterlig. Han införde ett striktare versmått ”utan störande afbrott” och lät vissa verser förlängas på ställen där han haft svårt att variera de enstaviga avslutningsorden. Originalets många inslag på de klassiska språken har Öman rensat ut i en strävan att ”bibehålla sitt språk så rent som möjligt ” och för att göra texten tillgängligare för svenska läsare. Han säger sig ha eftersträvat en så klar och okonstlad satsbyggnad som möjligt, och i stora partier lyckades han också åstadkomma ett relativt sammanhållet, ibland livfullt diktverk på svenska och därigenom möta en stor utmaning. Men texten är ställvis också mycket snårig, i synnerhet i de syntaktiskt mer komplicerade resonerande eller lovprisande partierna, där Öman haft det svårt att förena svenskans krav med den miltonska versen. Sådana störningar är avsevärt mindre i de rent berättande avsnitten. Här ett citat ur andra boken:
The Stygian council thus dissolved; and forth
In order came the grand infernal Peers:
Midst came their mighty Paramount, and seemed
Alone the antagonist of Heaven, nor less
Than Hell’s dread Emperor, with pomp supreme,
And god-like imitated state: him round
A globe of fiery Seraphim enclosed
With bright emblazonry, and horrent arms.
Then of their session ended they bid cry
With trumpet's regal sound the great result:
Så Stygens rådslag löstes upp, och bort
I ordning gingo afgrundsfurstarne.
Midt bland dem deras höfding kom, liksom
Han ensam bjudit himlen trots, en stolt
Afgrundens kejsare, med högsta pomp
Och med en härmad gudaprakt. En krets
Af stolta Seraphim kring honom gick
Med blanka sköldemärken, hemska svärd.
Vid kungligt ljud utaf trumpeter böds
Utropa följden af det hållna råd.
Mellan 1863 och 1870 var Öman litterärt biträde vid Lindhs förlag i Örebro. Efter en berättande dikt med titeln Herr Herbert och Jungfru Hilda (1866) följde en ny samling Lyriska blad (1868). År 1870 gick Öman över till tidningsvärlden och blev medarbetare i Nerikes Allehanda, där han skulle stanna livet ut och bli huvudredaktör 1881. Tidningen publicerade flera av hans språkhistoriska arbeten och flera översatta noveller, dikter, skådespel och romaner, huvudsakligen fransk samtidslitteratur. I en text om hemstaden beskrev Hjalmar Bergman senare Öman som ”liten, kärv, ful och butter, stundom till ohövlighet, en bergslagens son av den knotiga sorten”, därtill ”en rent faslig svärjare”. I sin vittra gärning blev Öman emellertid allt mer av en underhållare: i Allehandas veckoblad skrev han populära humoresker, och en av hans mest omtryckta översättningar var G.A. Bürgers Baron Münchhausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten (1875), utgiven i nya upplagor ännu hundra år senare.
Öman var medveten om översättarens roll som kulturförmedlare. I syfte att vidga den svenska litteraturen gav han sig under 1870-talet i kast med en rad nationalskalder ur skilda öst- och centraleuropeiska litteraturer. Först ut var en samling Sånger av Aleksandr Pusjkin (1871), sedan följde för Ny Illustrerad Tidning en serie dikter av ungraren Sándor Petőfi, därefter en översättning av J.I. Kraszewski, Ivan Turgenevs roman Vårböljor (1876) och Nikolaj Gogols komedi Revisorn (1878). Det mesta tycks ha översatts från tyskan, men ryska ska Öman ha behärskat åtminstone i viss mån. Hans Revisorn fick ett långt liv, om än i förvrängda former: bland annat på Dramatens scen användes texten i kraftigt bearbetade versioner av Walborg Hedberg utan att Ömans namn angavs, och långt in på 1900-talet kunde det dröja kvar stora sjok av hans översättning i de kompilerade texter som användes på scenen och som utgjorde ett slags hopkok av flera översättningar.
De poetiska översättningarna var behäftade med klara brister, främst sammanhängande med att det var fråga om rimmad vers i sekundäröversättning. Därtill höll Öman ett väl jämnt tonfall rakt igenom de skiftande författarskapen. Han tycks dock ha varit medveten om avståndet till originalen; till exempel hade hans Petőfi-tolkningar vanligen undertiteln ”Efter Petöfi”. Möjligen betraktade Öman den här sortens översättningar som ett led i det egna skaldandet, som en övningsform för detsamma. I hans egna diktsamlingar fanns många motiv som var direkt inhämtade från tysk folkdiktning, och flera av dessa dikter om jägare, vallflickor och djupa skogar kan i själva verket betraktas som bearbetningar eller mycket fria översättningar av tyska förlagor.
Vad gäller Pusjkin-översättningen var han blygsam inför uppgiften och påminde om att hans ”obetydliga försök” måste betraktas i ljuset av att ryskan ”mera än något s.k. kulturspråk gäckar varje bemödande att mellan bild och afbild åstadkomma full öfverensstämmelse i teckning och färg”. Nedan följer en av Pusjkins mest kända dikter, hos Öman tämligen befriad från originalets berömda lätthet:
Jag höll dig kär! Kanske att denna låga
uti mitt hjärta icke slocknat än.
Hur skulle jag din frid dock störa våga?
hur nännas dig bedröfva, ljufva vän?
Jag höll dig kär: tyst, hopplös, pint af smärta,
och alla qval, som sådan kärlek nå;
jag gömde dig så troget i mitt hjärta:
Gud gifve att en ann' dig älskar så!
Ändå har Öman fångat en fläkt av originalets anda. Trots sina brister var översättningarna av öst- och centraleuropeiska skalder av betydelse som introduktioner betraktade. Med undantag för Turgenev var samtliga dessa författare okända i Sverige vid denna tid, och motsvarande kan sägas även om deras respektive källitteratur. På så vis framstår Öman som en tidig exponent för den vidgning av den svenska översättningslitteraturens geografiska urval som inleddes på allvar under 1880-talet. Projektet understryker också den romantiskt färgade idealism och tro på översättaren som kreativ kraft som band samman Ömans översättargärning. Detta framskymtar än en gång i en berömmande recension av Viktor Rydbergs Faust som Öman skrev 1876:
[Rydberg] räknar icke ängsligt hvarje versfot, han lemlästar icke sitt modersmål för att ändtligen få fram en lika smaklös som onaturlig imitation; han skapar fritt en full motsvarighet i tanke, känsla, bild och klang.
En översättning skulle för Öman främst bedömas som konstnärlig text på målspråket, inte i dess relation till källtexten.
Till Ömans sista arbeten hörde österrikaren Robert Hammerlings omfattande Aspasia. En konstnärs- och kärleksroman från det gamla Hellas (1881) och den uppmärksammade Sanningens vallfärd (1883) av danske Erik Bögh, med illustrationer av Carl Larsson.
Under lång tid mot slutet av sitt liv led Öman av ohälsa och svår nedstämdhet. Den uppmärksammade memoarboken Från min ungdomstid (1889) var, med hans egna ord, nertecknade ”för att fördrifva svartalferna från hufvudgärden”. Slutligen tog han sitt liv den 23 augusti 1904. En dödsruna av tidningsmannen Ernst Högman avslutas:
Stoftbojorna blefvo för trånga för hans ande, som alltid törstat efter ljuset och offrat det yppersta af sin kraft för att skänka en gnista af den eviga flamman åt människorna.