Livet präglades fram till oktoberrevolutionen 1917 av Edith Södergrans sjukdom, men man led åtminstone inte brist på pengar. Men efter revolutionen, när börsmarknaden kraschade och familjens investeringar utraderades, blev allting annorlunda. Raivola förblev deras tillflykt – men nu blev det svårare att upprätthålla en distans till omvärlden. Pengar skulle komma att utgöra ett ständigt bekymmer, en oro som förgiftade tillvaron.

1916 stod världen omkring dem i brand. Men i den lilla världen, i Raivola, rådde ännu lugn och ro.Edith Södergran med en hund i famnen samt med
Olga Fabritius (1910-tal). Fotografierna har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet i Finland
(SLSA 566_397 samt SLSA 566_347).
”Vänder mig till Eder i förhoppning att få ett svar på mina förfrågningar. Ämnar ge ut en diktsamling. En kritiker i H:fors, som konstaterat min talang, gav mig rådet att vända mig till Holger Schildt. Vad jag vill veta är följande: 1) Kan jag sända förläggaren min samling? Tar han emot den för att granska den? 2) Är det måhända nödvändigt eller åtminstone bättre att muntligen avhandla saken? Till vem skall jag då vända mig? 3) Bör manuskriptet vara maskinskrivet? 4) Är det möjligt att även ifall manuskriptet kan emottagas de rådande förhållandena utgöra ett hinder, d.v.s. att ett mindre antal böcker utkommer under krigstiden?”Edith Södergran, brev till Holger Schildt 2 januari 1915 (sannolikt 1916).
Brevet, som är det första från Södergran till förlaget, har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:3 brev 20).

LÄS BREVET

”Det är icke fjäskighet eller ungdomlig otålighet, som driver mig till denna handling, men jag skulle behöva en yttre ställning som skriftställarinna för att underlätta uppnåendet av personliga önskningar. Man kan icke förneka att mina dikter hava ’chic’.”Edith Södergran (1910-tal).
Fotografiet har vi lånat från
Svenska litteratursällskapet
i Finland (SLSA 566_268).

LÄS BREVET

Snart nog kom Södergran överens med förlaget. Schildts hade i och för sig förslag till strykningar av dikter som man bedömde som en smula svaga. Men på det hela taget, menade man, var de bästa av Södergrans dikter ”utomordentligt starka och suggestiva i stämningen.” (Ur ett brev från Runar Schild till Holger Schildt, juli 1916, s. 74) Nya dikter skrevs snart till, ändringar föreslogs och genomfördes, och snart började diktsamlingen ta form. Mot slutet av året låg den färdig. Diverse besvärande tryckfel hade i och för sig letat sig in i den tryckta boken (Södergran skulle också framledes ha besvär med tryckfel och redaktionella beslut). Men nu var debuten avklarad.Edith Södergran, brev till Holger Schildt 5 augusti 1916.
Brevet har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:3 brev 21).
”Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar,
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder.”Edith Södergran, alplandskap (1910-tal). Fotografiet har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_239).

LÄS DIKTEN

Vissa förstod. Några ställde sig tveksamma. Hånfulla kommentarer förekom. Så var det förstås ofta i samband med en debut, men här var det en kvinna som tog plats – och det med besked. Det gick inte obemärkt förbi.Edith Södergran (1910-tal). Fotografiet har vi lånat från
Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_356).
”tankar, som överraska genom sin djärvhet och vittna om en själ, som inte nöjer sig med det ytliga”R.R. Eklund, Vasabladet den 26 november 1916
”skärande falska ackord”Erik Grotenfelt, Dagens Press den 13 december 1916
”tangerar rama prosan eller det rent kaotiska”Holger Nohrström, Hufvudstadsbladet den 22 december 1916

LYSSNA PÅ EDITH SÖDERGRANS
DIKTER INLÄSTA AV KJELL ESPMARK,
STINA EKBLAD, AGNETA PLEIJEL & ANDRA

”Yttervärlden existerar blott som symbol och möter oss i dikten vanligen i fantastisk omgestaltning, given i stiliserade former och subjektivt omdiktade färgvalörer”Ruth Hedvall, Nya Argus 6:1917
”dödstrött matthet, öfversvinnelig extas”Hans Ruin, Finsk Tidskrift 83:1917
”formlösa
utbrott
av en sjuk
andes ve”Karl H. Wiik, Arbetet den 15 december 1916
När maj månad gick mot sitt slut 1917 försämrades Södergrans hälsa – hon drabbades av en första, större lungblödning. Men redan i september var hon tillräckligt återställd för att resa till Helsingfors för att träffa författare och inflytelserika kritiker, som Hans Ruin, Jarl Hemmer, Ruth Hedvall och Hjalmar Procopé.

Knappt en månad senare stod ett annat hot för dörren: familjeförmögenheten, som investerats i ryska och ukrainska obligationer, förintades i efterdyningarna av oktoberrevolutionen. Redan under våren 1918 tvingades man hyra ut villan i Raivola till skyddskårister.Södergrans hus samt Södergrans lilla hus och kyrkan
(1920-tal och framåt). Fotografierna har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet i Finland
(SLSA 566_406 samt SLSA 566_380).
Mellan Vaxdukshäftet och Edith Södergrans debut i bokform med samlingen Dikter (1916) hade det gått sju år. Världen hade förändrats, och Södergrans liv var också det förändrat i grunden. Vägen fram till bokdebuten hade knappast varit rättfram. Och det var bråttom. Södergran arbetade målmedvetet, inte endast med sina dikter utan också med att få de läsare – och det gensvar – som hon ansåg att dikterna förtjänade. Tidigt visade sig vissa läsare vara mer mottagliga för Södergrans begåvning än andra, och hon odlade medvetet just dessa bekantskaper och vänskaper.

FORTSÄTT

1916: ”Dikter”
Edith Södergran, ”Dikter” (1916). Exemplaret
har vi lånat från Göteborgs universitetsbibliotek.

VISA IGEN

Edith Södergran

SEPTEMBERLYRAN 1918

TILL BÖRJAN

DIKTER 1916

UNGDOMSDIKTER

FRAMTIDENS SKUGGA 1920

LANDET SOM ICKE ÄR 1925

BROKIGA IAKTTAGELSER 1919

ROSENALTARET 1919

EN BOKFILM FRÅN DIKTENS MUSEUM

HOS LITTERATURBANKEN

LÄS DIKTSAMLINGEN

Litteraturvetaren Gunnar Castrén och författaren Arvid Mörne var några av de som fick läsa. Hos Castrén mötte hon ingen större förståelse. Men Mörne såg mer i dikterna. Och snart nog valde Södergran att skicka sina dikter vidare till Runar Schildt, vars kusin – Holger Schildt – drev Schildts förlag. Redan i januari 1916 hade Södergran skrivit till Schildts, då utan framgång. Men envist och målmedvetet drev hon saken vidare. Och under året gav mödorna till slut resultat.
Runar Schildt och Arvid Mörne (1910-tal).
Fotografierna, av Salon Strindberg respektive
Ernst Ovesén, har vi lånat från Museiverket,
Historian kuvakokoelma, Finna.fi
(HK19681126:73 och HK10000:1110).

LÄS BREVET