1918 var Edith Södergran i praktiken färdig med sin andra diktsamling. Den här gången var det dock förlaget – inte Södergran själv – som tog initiativet. Men hon hade använt tiden efter debutsamlingen väl, och det fanns många dikter att välja bland. Enligt Södergran själv valde förlaget inte alltid de rätta dikterna; många refuserades när Södergran väl skickat in sitt manuskript, och nya fick läggas till istället. Ännu hade författaren inte det sista ordet över sitt verk, och hon var inte nöjd med helheten.1918: ”Septemberlyran”

FORTSÄTT

VISA IGEN

Edith Södergran, ”Septemberlyran” (1918). Exemplaret
har vi lånat från Göteborgs universitetsbibliotek.

Edith
Södergran

SEPTEMBERLYRAN 1918

TILL BÖRJAN

HOS LITTERATURBANKEN

DIKTER 1916

UNGDOMSDIKTER

FRAMTIDENS SKUGGA 1920

LANDET SOM ICKE ÄR 1925

BROKIGA IAKTTAGELSER 1919

ROSENALTARET 1919

EN BOKFILM FRÅN
DIKTENS MUSEUM

LÄS DIKTSAMLINGEN

”Förlaget plockade ut en god del av de bästa dikterna ur samlingen (därmed berövande boken dess tyngd), lät hastigt och lustigt trycka den, förlänade ’lätta och lustiga som beväpnade djävlar’ spärrad stil, krönte det hela med en djävul och sände verket ut i världen. Jag erfor genom tidningen att olyckan skett och skrev en insändare för att rädda saken. I ett sådant skick hade jag aldrig låtit boken löpa ut i världen om jag fått läsa korrekturet.”

LÄS BREVET

Vissa dikter som uteslöts blev liggande otryckta till efter Södergrans död. Men också den samling som kom i tryck räckte långt. Den här gången ville Södergran ändå föregripa de hånfulla kommentarerna. En insändare i Dagens Press, under rubriken ”Individuell konst”, fick närmast formen av ett poetiskt manifest. ”Denna bok”, skrev Södergran, ”är icke avsedd för publiken, knappast ens för de högre intellektuella kretsarna, endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns.”Edith Södergran, med björnstatyett i handen (1910-tal). Fotografiet
har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_335).

LÄS INSÄNDAREN

Varför hette samlingen Septemberlyran? Södergran själv såg det som att hon blivit ”omfödd” i september, mitt under arbetet med samlingen – och att diktsamlingen överbryggade två faser, ett före och ett efter: ”Jag kände plötsligt med osviklig säkerhet att en starkare hand hade fattat min pensel”. (Brev till Hagar Olsson, 26 januari 1919.) Och nu kände hon inte längre ett lika starkt släktskap med sin tidigare diktning. Något hade inträffat, och september 1918 hade för Södergran omfattat en livsavgörande, lyrisk förändring. Ur denna förändring kom också titeln.Edith Södergran, ur ett brev till Hagar Olsson den 26 januari 1919.
Fotografiet har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland
(SLSA 774:1 brev 2).

LÄS BREVET

Samlingen var alltså, menade hon, ett resultat av två olika faser. Hon skrev: ”Vad som gör många av dessa dikter dyrbara är att de stamma från en individ av en ny art.”Edith Södergran, överstrukna titelförslag ur manuskriptet till ”Septemberlyran” (1918).
Sidan har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:1:2 manuskript 1).

LÄS VIDARE

”Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse än icke endast ur mitt förflutnas konstverk. Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter.”

LÄS INSÄNDAREN

LYSSNA PÅ EDITH SÖDERGRANS
DIKTER INLÄSTA AV KJELL ESPMARK,
STINA EKBLAD, AGNETA PLEIJEL & ANDRA

Diktsamlingen inleddes med en förklarande och anspråksfull anmärkning.

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”
Edith Södergran, första manuskriptsidan till ”Inledande anmärkning” (1918).
Sidan har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:1:2 manuskript 1).

LÄS INLEDNINGEN

Självförtroende saknades knappast. Men så fanns det också fog för de stora orden. Det var oändligheten hon sökte. Och Edith Södergrans diktning nådde långt. Vissa av dikterna i den nya samlingen såg hon redan som föråldrade. Men andra visade på kraften i den poetiska återfödelse hon upplevt i september 1918.Edith Södergran, andra manuskriptsidan till ”Inledande anmärkning” (1918).
Sidan har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:1:2 manuskript 1).

LÄS INLEDNINGEN

”Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.”

LÄS DIKTEN

LYSSNA PÅ EDITH SÖDERGRANS
DIKTER INLÄSTA AV KJELL ESPMARK,
STINA EKBLAD, AGNETA PLEIJEL & ANDRA

”Nya tider stunda” – så hade Södergran skrivit i sin insändare inför publiceringen av Septemberlyran. Men också nu var mottagandet splittrat. Och insändaren, som haft för avsikt att föregripa kritiken och (kanske) till viss del desarmera den, fick delvis en helt annan effekt. De mer seriösa kritikerna stod nog på hennes sida. Men kåsörer och kommentatorer, som ville ta billiga poänger, fann en tacksam träffyta i Södergrans högstämda anspråk. Debatten som uppstod har kallats ”fejden kring Septemberlyran”. Och striden tydliggjorde rågångarna mellan den tradionella, äldre dikten – och den modernistiska, som Södergran gick i bräschen för.Edith Södergran (1910-tal).
Fotografiet har vi lånat från
Svenska litteratursällskapet
i Finland (SLSA 566_326).
”Debatten fördes inte bara i tidningarna och om det vittnar en intressant detalj från Svenska folkpartiets kvinnoavdelning i Viborg, Finlands Svenska Kvinnoförbund, som inom sin krets utlyste en pristävling i ultramodern lyrisk diktning och arrangerade en föredragskväll om [Septemberlyran]. Huruvida det handlade om att kvinnoförbundet var framsynt och tolerant eller om det var fråga om roliga timmen avslöjar inte källorna.”Citatet är hämtat ur
Agneta Rahikainens bok
”Kampen om Edith. Biografi
och myt om Edith Södergran” (2014).

EN REFERENS

Men om elaka kåsörer snabbt vande sig vid att kalla Septemberlyrans dikter för ”skrattpiller” så gick författarkollegorna lika raskt till motangrepp. ”Jumbo” (så kallade sig den kåsör som mer än någon annan gått hårt åt Södergran och hennes dikter) fick sina fiskar varma när Hjalmar Procopé, Arvid Mörne, Bertel Gripenberg, Sven Lidman och Runar Schildt trädde fram till hennes försvar med en gemensam debattartikel. Septemberlyran skar som en kniv genom samtidens debatt om vad dikten kunde, borde och fick vara.Bertel Gripenberg och Sven Lidman.
Fotografierna har vi lånat från
Museiverket, Historian kuvakokoelma,
Finna.fi (HK19710314:71) samt från
Litteraturbankens författarsida
för Lidman.
”Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under –
jag går icke under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!
Oböjlig väntar min kraft.”
Edith Södergran, sida ur manuskript till ”Septemberlyran” (1918).
Sidan har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:1:4 manuskript 1).

LÄS DIKTEN

”Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja,
längtande efter mer?
Edith Södergran (okänt årtal).
Fotografiet har vi lånat från
Svenska litteratursällskapet
i Finland (SLSA 566_304).

LÄS DIKTEN