Frans Hedberg, 1828–1908
Frans Theodor Hedberg föddes den 2 mars 1828 på barnbördshuset Pro Patria i Stockholm. Modern hette Greta Hedberg, fadern var okänd. Sina första sex år bodde han hos en komministeränka i ett torp som låg under ett säteri norr om Stockholm. Därefter levde han hos sin moster, som var vaktmästarhustru. Hedberg läste tre år vid Jakobs skola och två år vid Tyska lyceum; sedan måste han sluta sin skolgång då pengarna inte räckte till. Han arbetade två år hos en destillator (brännvinsbrännare), en tid hos en lärftskramhandlare och därefter i sex år som biträde hos en perukmakare. Detta blev hans ingång till teatervärlden, för vilken den unge Hedbergs intresse väckts då han som ”god vän till en af förmännen vid någon af stockholmsteatrarna fått hvarje söndagsafton ställa sig mellan kulisserna och på detta sätt fått en inblick i scenens konst och scenens värld”, enligt en dödsruna av August Brunius. År 1849 lämnade Hedberg perukmakeriet för att etablera sig som skådespelare. Med åren skulle han, trots sin ytterst blygsamma bakgrund, få en framskjuten ställning inom svensk teater som dramatiker och teaterledare.
Efter ett par år vid landsortsteatrarna, bland annat vid Pierre Delands sällskap, och vid Mindre teatern i Stockholm 1853−1854, lämnade Hedberg skådespelaryrket, för vilket han tydligen saknade fallenhet. Istället var det som dramatiker han gjorde sig ett namn. Frans Hedberg blev sin tids populäraste teaterförfattare, kanske den mest produktive i svensk teaterhistoria, med ett hundratal egna pjäser. Därtill översatte han ungefär dubbelt så många teaterstycken. Hedberg innehade också flera befattningar vid Kungliga Teatern, bland annat som föreståndare för dess elevskola och som intendent. Åren 1881−1883 var han direktör för Stora Teatern i Göteborg.
I Hedbergs egen produktion dominerade till en början farserna och vådevillerna, men under påverkan från de många lustspel han översatte utvecklade dramatikern en mer personligt präglad komedi som ofta kommenterade samtidsföreteelser på ett satiriskt sätt. Han skrev också historiska skådespel, varav det mest kända var Bröllopet på Ulfåsa (1865). Brunius beskriver Hedberg som ”den egentliga länken mellan 1850-talets författargeneration, August Blanches och Johan Jolin, och sekelslutets och sekelbörjans generation”. Eftervärlden har uppfattat Hedbergs dramatik som ganska simpel och effektsökande, men i sin livstid var han skolbildande och han kom därför också att bli en given måltavla för kritik från de uppåtsträvande yngre generationerna. Nämnvärt är dock att den unge August Strindberg var skådespelarelev hos Hedberg och även tycks ha hämtat viss inspiration i hans dramatik till egna tidiga försök på området.
Frans Hedberg skrev också lyrik och prosa, gärna i borgerliga Stockholmsmiljöer eller i den Roslagsvärld som han älskade. Somrarna tillbringade familjen på Skarpö utanför Vaxholm. Frans Hedberg hade 1857 gift sig med skådespelerskan Julia Amanda Carolina Broman. Paret fick tre barn, varav två – Walborg Hedberg och Tor Hedberg – skulle utmärka sig som översättare, den senare också som författare, kritiker och teaterman.
Den kanske viktigaste post som Hedberg innehade vid Kungliga Teatern var den som litteratör från 1862 och framåt. Brunius uppger att många av Hedbergs hundratals översättningar tillkom som en följd av denna anställning, ”hvarmed följde icke blott skyldighet att läsa och bedöma insända arbeten utan äfven att årligen öfversätta minst 20 akter”. Många av namnen i Hedbergs verkförteckning – såsom Bjørnsson, Feuillet och Kotzebue − hörde till tidens europeiska standardrepertoar. Sett till antal titlar var dock huvuddelen komediförfattare, i första hand från Frankrike.
Många av de cirka 200 översättningarna var korta, ibland inte mer än ett dussin sidor i tryckt skick. Vad gäller dessa humoristiska småverk tycks det ha funnits en kreativ gråzon mellan Hedbergs eget skrivande och översättandet; det finns ett distinkt, lättsamt tonfall som går igen på båda håll. Att upphovsmannaskapet var flytande märktes ibland redan i presentationen av verken: exempelvis satte Teatern å Kongl. Djurgården 1855 upp En herre som spisar på månad. Lustspel med Sång i 1 Akt fritt efter en Fransysk idé af F. Hedberg. Texterna hade gärna inslag av skämtsam vers, och när det sattes upp flera sådana korta stycken på en kväll skulle nog en modern bedömare säga att gränsen till revyn var överskriden. Denna humoristiska inriktning i Hedbergs översättargärning utkristalliserades tidigt; exempelvis översatte han kring 1860 flera humoristiska verk för Södra Teatern av dansken Erik Bøgh.
Många översättningar beskrevs som ”lokaliserade”, det vill säga spelplatsen hade anpassats till Stockholmspubliken, vilket var ett återkommande grepp i Hedbergs produktion. Bland hans mest omtyckta översatta stycken fanns Advokaten Knifving (1870), som var ”bearbetadt och lokaliseradt” för den svenska scenen utifrån Adolf von Winterfelds lustspel Der Winkelschreiber (1868), en tysk bearbetning av Terentius komediklassiker Phormio, i sin tur en bearbetning av en grekisk förlaga. Det bör kanske påpekas att den typ av genomgripande bearbetningar och lokaliseringar som Hedberg ägnade sig åt vid denna tid i princip utgjorde den rådande översättningsnormen när det kom till komedier. Orsakerna var nog huvudsakligen pragmatiska: humor har ofta en starkt lokal prägel, och det som är underhållande i en miljö behöver inte vara det i en annan. Samtidigt är lokaliseringsprocessen i sig en kreativ process, som öppnar för helt nya satiriska poänger med bäring på den lokala situationen. Också tidens nationella anda uppmuntrade till användning av svenska motiv – i minnesrunorna över Hedberg nämns ofta att han var ”äkta svensk”, med vilket man avsåg att han gärna använde sig av svenska motiv i både den egna dramatiken och de lokaliserade översättningarna. Förfarandet möjliggjordes av en upphovsrättslig fri situation, som inte band översättaren till en viss sorts trohet till originalet.
Bland de mer framstående dramatikerna i Hedberg verklista återfanns Henrik Ibsen, av vilken han översatte sju pjäser, däribland Ett dockhem (1879). Egil Törnqvist, som i en uppsats har undersökt Hedberg som Ibsenöversättare, visar att hans tolkning av Härmännen på Helgeland (1858) utgjorde ”en mycket ordagrann översättning, inte sällan till förfång för begripligheten”. Törnqvist menar att strategin hade att göra med att ”Hedbergs respekt för den norske författaren har varit större än hans respekt för den svenska publiken”, men egentligen anförs inga skäl till denna slutsats. En lika tänkbar förklaring är den motsatta: att Hedberg slarvade, kanske som en följd av sin ymniga produktion. Törnqvist påpekar också att Hedberg ofta gav prov på ett ”alltför stort beroende av källspråket” i sina översättningar, vilket lätt blir fallet just då ett översättningsarbete gått för fort och en text inte bearbetats tillräckligt, och kanske i synnerhet då närheten är så stor mellan källspråk och målspråk. Törnqvist påpekar för övrigt att Hedberg förmodligen höll översättningar från norska och danska som överflödiga på grund av språkens närhet.
En intressant iakttagelse hos Törnqvist är annars att Hedberg hörde till en generation teatermän som hade en konservativ inställning till det språk som fick användas på scenen, särskilt i historisk dramatik. Hedberg tycks exempelvis ha haft en viss antipati mot upprepningen som stilmedel, något som i viss mån kan ha hindrat honom från att förmedla det moderna i Ibsens dramatik till de svenska teaterbesökarna.
Hedbergs försänkningar i den europeiska teatermiljön gjorde att han kom att översätta en del titlar som i förstone kan verka överraskande. Så låg han exempelvis bakom två klassiska dramatiska verk ur sanskritlitteraturen: Vasantasena (1894, för Stora Teatern i Göteborg) och Sakuntala (1905). Dessa var emellertid gjorda från Max Müllers tyska bearbetningar, som länge hade uppmärksammats internationellt. I en recension av det förstnämnda verket i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (12/2 1895) jämförde Karl Warburg översättningen med den tyska förlagan. Han konstaterar att många av originalets särpräglade uttryck ”hafva sänkts i nivå åtminstone i den svenska tolkningen” och konstaterar att Hedberg kanske blivit alltför självsäker på sin komiska hemmaplan: ”de lustiga scenerna komma i allmänhet fullt till sin rätt i den nya skruden, men uttrycket ’gå gärna till hälvetet’, som hr Hedberg lagt i Kandanakas mun, är icke riktigt fornindiskt”.
De mest livskraftiga i Frans Hedbergs produktion var annars hans musikdramatiska översättningar. Här fanns operetter av bland andra Offenbach, men också Meilhacs och Halévys text till Bizets Carmen (1878) och inte minst ett flertal översättningar av libretton till Richard Wagners ”romantiska operor”, så som Lohengrin (1873) och Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg (1878). Några av dessa texter användes under en stor del av 1900-talet. Livslängden är, om ingenting annat, ett tecken på att Hedberg måste ha lyckats göra de utländska texterna sångbara på svenska. Kanske hade han i detta sin största talang.
Frans Hedberg avled den 8 juni 1908. Han har beskrivits som jovialisk och förnöjsam, med en förmåga att glädja sig åt sina framgångar och sitt ganska remarkabla sociala uppstigande. Att hans skriftställargärning till stor del dominerades av humoristiska verk tycks ha varit ett genuint uttryck för en gladlynt personlighet.