Svenskt översättarlexikon

Jeanette (Johanna) Granberg växte upp i ett borgerligt hem i Stockholm. Hon föddes den 19 oktober 1825. Fadern var Pehr Adolf Granberg, välkänd skriftställare och tidigare sekreterare i Lantbruksakademien; modern hette Jeannetta Vilhelmina Hedmansson. Tillsammans med systern Louise fick Jeanette Granberg en för tiden ovanligt bred skolning; de deltog dessutom i ett glatt umgängesliv med litterära samtal och tilläts att från unga år utveckla sina författartalanger. Sida vid sida skulle de senare framträda som några av de allra tidigaste kvinnliga dramatikerna i Sverige. Som sådana verkade de – i tidens anda – både som originalförfattare och översättare.

Jeanette Granberg debuterade (anonymt) vid 22 års ålder som dramatiker med det lilla tendensdramat Filantropen, som 1847 uppfördes på Djurgårdsteatern med stort bifall. I december samma år gavs hennes komedi Mor och döttrar eller Namnförväxlingen på Mindre Teatern. Det var huvudsakligen för denna teaterscen hon sedan skulle skriva och översätta under återstoden av sitt korta liv.

Mellan 1847 och 1857 spelades inte mindre än 26 översättningar och 17 originaldramer av Granbergs hand på Stockholms scener. Hennes namn stod aldrig på teateraffischerna, även om det var känt att hon var författaren. Hon odlade det historiska intrigskådespelet men också det sociala nutidsdramat; bland annat skrev hon pjäser som utspelades i arbetarkvarteren på Södermalm. Skådespel med social tendens och aktualitetsprägel var Tidningsskrifvaren och Ett blad ur samhällslifvets mysterier (bägge 1851). Hon fick lovord för välfunna uppslag men kritiserades också för brister i personteckning och komposition. Den första riktigt stora framgången kom under pseudonymen ”NEJ och två gånger NEJ” med skådespelet Läsarepresten (1850) som spelades 21 gånger på Mindre Teatern. August Blanche imponerades av Granbergs djärva angrepp på Peter Wiselgrens ”inre mission”:

Det är afvundsvärt nog att vid blott några och tjugo års ålder hafva gifvit sin tid och sitt samhälle en sådan impuls. [...] Ifrågavarande arbete [...] utmärker sig från början till slut genom tankens djerfva, men logiska gång, karakterernas konseqventa hållning, språkets mognad och klarhet, samt fullstendig kännedom af scenens alla fordringar och resurser.

En annan efterlängtad publikframgång blev den historiska tidsbilden Fyra dagar af konung Gustaf III:s regering (1850), som spelades på Mindre Teatern hela 35 gånger och ansågs så lyckad att den, när den slutligen utgick från repertoaren 1854, publicerades av Albert Bonniers förlag.

Skådespelaren Edvard Stjernström hade varit styresman för Mindre Teatern 1845–1850 och kände väl till Jeanette Granbergs dramatiska begåvning. År 1853 återvände han till Stockholm efter några år med ett eget teatersällskap i Finland och hyrde snart Mindre Teatern. Som driven affärsman lyckades Stjernström locka tillbaka publiken till Mindre Teatern, och Kungliga Teatern fick nu en allvarlig konkurrent. Till sin nya fästmö Jeanette och blivande svägerska (och sedermera tredje hustru) Louise skickade han franska skådespel som systrarna Granberg översatte och bearbetade. Av brevväxlingen mellan Jeanette Granberg och fästmannen framgår att hon ofta gjorde ganska betydande ingrepp i texterna. Inte sällan kunde hon också påverka hur en uppsättning skulle genomföras. I ett brev 1854 skriver hon angående översättningen av komedin Perukmakaren Leonard:

Jag tycker att den är ganska rolig men skabrös är den ändå och som detta till stor del ligger i sjelfva handlingen, så har det inte hjelpt att skära bort, hvilket vi dock gjort rätt betydligt. Men nog kan utförandet rätt mycket mildra den saken.

På detta följer förslag på hur pjäsen bäst bör sättas upp. När fästmannen tagit illa vid av en nedgörande recension skrev hon till honom i ett brev: ”Ja, min älskade, ärliga kritiker och öppna motståndare, det är något som man icke nog kan värdera och vara tacksam för.” Hon försökte också beveka fästmannen att inte svika sina konstnärliga ambitioner och att ägna sig åt annat än enbart enkla vaudeviller och farser. Paret gifte sig 1854.

Jeanette Stjernström hade en tillbakadragen yttre position vid teatern men kom som författare, översättare, dramaturg och även som en ekonomiskt sinnad medarbetare att i hög grad bidra till makens framgångar. Som översättare gav hon Mindre Teatern flera stycken som spelades med mycket goda resultat, bland dem Mélesvilles folkkomedi Den Ondes besegrare, som blev scenens ojämförligt största succé vid denna tid med hela 163 föreställningar efter premiären 1855.

Äktenskapet mellan Jeanette och Edvard Stjernström beskrivs av deras minnestecknare som sällsynt harmoniskt. Paret hade ett rikt umgängesliv och gjorde resor tillsammans då de studerade utländsk teater. Den översatta repertoaren hämtades i första hand från Frankrike och bestod till övervägande del av komedier, gärna med kupletter, och lättsamma historiska stycken. Det var inte den sortens verk som överlever men som likafullt kunde ha sina förtjänster som underhållning, debattinlägg och inkomstbringande repertoarinslag för teaterscenen ifråga.

Och även om det ofta var lättsamt behövde det för den skulle inte helt sakna kritisk innebörd eller politisk laddning. En episod som kan belysa såväl detta som översättarens karaktär utspelade sig under Krimkriget. Jeanette Granberg Stjernström hörde till de aktivistiska liberalerna vid tiden för krigsutbrottet och ville som sådan översätta den i Frankrike mycket framgångsrika tendenspjäsen Les cosaques av F.A. Aranult. Maken var tveksam, men hustrun drev ändå igenom en översättning och uppsättning; trots sina brister var stycket viktigt som opinionsyttring, menade hon. Censuren förhalade emellertid uppsättningen och ändrade den ursprungliga titeln Kosackerna till Fransmän och ryssar, och när pjäsen väl sattes upp 1854 hade ryssfientligheten i landet avtagit. För en gångs skull uteblev framgången.

Hela sitt liv var Jeanette Granberg Stjernström sjuklig. Kanske kan det i någon mån förklara hennes omåttliga energi. Av brev framgår det att hennes omgivning alltid var orolig för hennes hälsa, men också att hon ville slippa deras omsorger. Hon ville skriva och översätta. Ivrigt ber hon maken:

Vad jag längtar efter de engelska pjäserna. Snälle Edvard! Skicka mig dem snarast. Bed mig inte låta bli att arbeta, det är mig omöjligt. Jag får riktigt feber om jag inte har något arbete liggande och inte får lägga hand vid det.

Den 2 april 1857 dog Jeanette Stjernström i barnsäng. Den skarpa blicken och humorn var hennes bästa redskap som dramatiker och översättare.