Karl Benzon, 1862–1914

Silhuett av Patrick Lindvall

Karl Benzon föddes som Karl Teodor Wilhelm Bengtsson den 2 april 1862 i Stoby utanför Hässleholm. Fadern var järnvägstjänsteman. Efter studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1880 skrev Bengtsson in sig vid universitetet där under namnet Jernell, möjligen som anspelning på sin bakgrund. Efter en tid återtog han sitt ursprungliga efternamn, men han tycks ha varit förtjust i namnförklädnader och skulle under åren lägga sig till med ett stort antal pseudonymer och signaturer – Bob, Killi’a Putte, Falstaff j:r och andra.

Bengtsson har kallats Hässleholms förste författare och förste student, men om det är sant är det nog ogärna staden stoltserar med den saken. Han studerade visserligen juridik men utan särskilda framgångar och med åtskilliga avbrott. En tid var han istället landskontorist i Kristianstad. Efter ett nytt försök med studierna prövade han lyckan i Stockholm som fri skribent. Viss framgång fick han då som kåsör under signaturen Bob – den populära serien ”Grotesker ur studentlifvet” löpte 1884 i Dagens Nyheter och stakade ut vägen mot framtiden. Först skulle emellertid Bengtson återvända till Lund och misslyckas mer definitivt med studierna. År 1886 var han tillbaka i huvudstaden, nu under efternamnet Benzon.

Karl Benzon bodde kvar i Stockholm under resten av sitt liv, mestadels i Klarakvarteren. En tid tycks han ha riktat in sig mot den seriösa litteraturen: han gav ut en allvarligt syftande diktsamling och översatte Baudelaire för de unga författarnas huvudorgan Budkaflen. Om dessa översättningar skriver Christina Sjöblad att de ”är inte av högsta klass, men urvalet som helhet är mångsidigt”. Benzon är också den förste kände Baudelaireöversättaren i Sverige – några smärre dikter hade tidigare översatts anonymt. Debuten som översättare hade annars skett 1890 med Mark Twains En yankee, utgiven i Seligmanns Humoristiska bibliotek.

Det var också som humorist och översättare Benzon främst skulle försörja sig. Han fortsatte att skriva kåserier, till en början mest om studentlivet. Albert Bonniers förlag gav ut samlingen Kring Lundagård. Grotesker ur studentlivet (1888). Efterhand utvecklades han till humorist i största allmänhet och medverkade i Svenska Dagbladet, Idun och skämttidningar av typen Strix och Puck. Längre fram skrev han om mat och herrmode för Bonniers Månadshäften.

År 1890 agerade Benzon ”sekreterare och litteratör” vid Svenska teatern i Stockolm – detta under ett turbulent år då etablissemanget gick på auktion och bytte ägare två gånger. Senare skulle han skriva, bearbeta och översätta pjäser för Folkteatern. Översättningarna gjordes från franska och tyska, ett tiotal verk 1891-1903. En typisk pjäs i urvalet – P.A. Ponson du Terrail drama Galerslafven – beskrevs på följande sätt i Dagens Nyheter (9/10 1893):

[Dramat] innehåller allt hvad man kan önska i den högmelodramatiska stilen: ett försvunnet barn, ett understucket testamente, förgiftningar, dolksting och pistolskott, brottslig kärlek och ren oförfalskad sådan, skurkaktighet i högsta möjliga potens och öfversvinnelig [sic] mensklig ädelhet i alla former, ett bref skrivet – på sjelfva scenen – med en af hufvudfigurernas eget blod, och från Seinen i en mördarkula inrusande verkligt vatten.

Typisk för Benzon var hans eget stycke Vid Lützen som sattes upp på Folkteatern 1894 och som kretsade kring en avundsam hertigs planer på att mörda Gustaf II Adolf. För ett annat stycke – Den eldiga grefvinnan (1893), avtjänade han ett två månader långt fängelsestraff på Långholmen för tryckfrihetsbrott genom ”tukt- och sedlighetssårande handling”. Stycket uppfattades som plumpt och är det också, men saknar för den skulle inte en viss fräck metaelegans: det handlar om en sedlighetsminister vars hustru blivit sexuellt eggad av en pjäs med samma namn som själva pjäsen. Fängelsetiden skildrade Benzon senare i en serie artiklar i Budkafvlen.

Benzon skrev en rad detektivhistorier och historiska romaner. Sven Bjerstedt menar att ”Benzon skrev snabbt och effektivt, skickligt men av allt att döma också emellanåt ganska oreflekterat”, samt att hans verk präglas av ”dels den juridiska prosans omsorgsfullhet, dels studentjargongens emellanåt manierade lustigheter”. Därtill tog författarens intresse för ”gommens njutningar” upp väl stort utrymme. Jörgen Elgström beskriver detektivromanen Den oväntade passageraren (1908) som ”obeskrivligt rörig”. De största framgångarna som författare fick Benzon istället med verk som Några råd hur man tillverkar bardrinkar (1910) eller som ”dårdiktare” och nonsenslyriker. Som sådan ska han blivit ett namn bland yngre sydsvenska skalder, bland annat Hjalmar Gullberg. Det mest minnesvärda inslaget i Benzons författarskap var annars samlingen Detektivbragder, en oblyg karikering av berättelserna om Sherlock Holmes, vilka Benzon hade översatt i ett omfattande urval 1899–1901. Huvudpersonen i Benzons eget verk heter Leo Falk och spelar banjo istället för fiol, men likheterna med den engelska föregångaren var annars påtagliga.

Arbetet med Holmesöversättningarna utfördes nog inte alltid med största möjliga nit, men det tycks ha öppnat en ny väg för Benzon, som härefter översatte en stor mängd titlar ur den samtida engelskspråkiga spännings- och äventyrslitteraturen. Mest nämnvärt var Karl Benzon en av de första svenskarna att översätta de oerhört populära och hett omdebatterade Nick Carter-böckerna. Sådana verk översatte han vanligen för C.L. Gullbergs bokförlag i serierna Detektivbiblioteket eller Romanbiblioteket Lektyr. I den senare ingick flera populära kvinnliga författare och verken drog mer åt det äventyrligt romantiska hållet. En annan nämnvärd titel var Max Pembertons uppmärksammade ungdomsroman Roy den fågelfrie (1901).

Utstickande i massan av engelskspråkig underhållningslitteratur var några sekundäröversättningar som Benzon av allt att döma gjorde via tyskan: en detektivroman av ryssen Petr Dorosjenko, en samling berättelser av den internationella succén Maksim Gorkij och en roman av den ungerske äventyrsförfattaren Mór Jókai. Benzon sammanställde och översatte också antologin Fantasiens mästerverk i två band (1909–1910), med spökhistorier och annat av tyska, engelska och danska författare.

Karl Benzon hade en rapp penna och hans förmåga att underhålla tycks ha kommit till bättre uttryck då han översatte än när han själv uppträdde som författare. Som översättare är han ofta flyhänt, ibland nästan samvetsgrann. Hans Sherlock Holmes har visserligen kritiserats av sentida bedömare, men översättningarna tycks vara gjorda från tyska förlagor, vilket kan förklara några av de underligheter som framträder då de jämförs med originalen. Även om Benzons texter sällan är fläckfria har de ofta ett effektivt driv, som i nedanstående stycke ut E.T.A. Hoffmans novell ”Falu Grufva”:

Elis kände sitt inre söndersargadt af tusende glödgade knifvar – han hade inga ord, inga tårar. – I vild förtviflan störtade han ut ur huset – bort – bort – ända till den stora gruföppningen. Om den oerhörda klyftan redan vid dagsljus erbjöd en skräckinjagande anblick, så var det nu efter nattens inbrott, och då månen först skymtade fram, liksom om en oräknelig skara rysansvärda vidunder myllrade därnere, helvetets afskyvärda missfoster, som från den rykande afgrunden blängde upp med sina eldögon och sträckte sina jätteklor efter de arma människobarnen.

Carl Benzon avled i Stockholm den 5 november 1914. I kvarlåtenskapen fanns ett utkast till begravningsannons, författad av honom själv:

Sorgetåget utgår kl. ½ 1 f.m. från Gustaf Adolfs torg.  Liket medför egen automobil.