Svenskt översättarlexikon

Med tanke på den karriär han kom att göra hade Nils Fredrik Sander en blygsam bakgrund. Han föddes i Vintrosa utanför Örebro den 26 september 1828 som son till hemmansägaren och kyrkvärden Lars Nilsson och dennes hustru Catharina Larsdotter. Efternamnet Sander skulle han ta först senare. Han var elev vid Örebro skola och sedan Strängnäs gymnasium, där han avlade studentexamen 1848. Samma år skrev han in sig vid Uppsala universitet.

År 1857 disputerade Nils Fredrik Sander med en avhandling om de karolinska soldaternas fångenskap i Ryssland efter Poltava. Han skulle göra dubbel karriär: å ena sidan som skald, konstkännare och översättare, å den andra som ämbetsman. Sander var notarie för prästeståndet vid riksdagarna 1856−1866, därefter omväxlande knuten till ecklesiastikdepartementet, Nationalmuseum och Kunglig Majestäts kansli. Ämbetsmannabanan kröntes med posten som kansliråd och byråchef vid ecklesiastikdepartementet 1882−1893. År 1889 valdes han in i Svenska Akademien.

Redan 1853 hade Sander tilldelats Akademiens stora pris för en samling sånger som fem år senare utkom under titeln Den falladne stjernan. Sånger till Selma. I Uppsala ingick han i samma krets som bland andra Carl Rupert Nyblom och Carl August Strandberg. Han var studiekamrat med kronprins Oscar (senare Oscar II) och bistod honom i hans tidiga skaldeförsök. Vänskapen ska ha gynnat Sander, bland annat i hans senare upphöjning till akademiledamot. Sina viktigaste insatser gjorde han som konsthistoriker och museiman med fosterländskt sinnelag. Hans inflytande märks än av besökare på Nationalmuseum i form av Carl Larssons berömda väggmålningar i trapphallen, till vilka Sander lade det bestämmande förslaget.

Sander förenade ett starkt intresse för den antika världen med en lika påtaglig fascination för det fornnordiska. En resa i östra Medelhavsområdet 1864 väckte hans lockelse även till den folkliga grekiska diktningen. Efter förnyade besök i Grekland ska Sander i viss mån ha lärt sig modern grekiska. Han översatte en roman av den samtida författaren Dimitrios Vikelas och två band med grekisk folkdiktning. De utförliga efterorden i de senare vittnar om en uppriktig entusiasm för textmaterialet, om så färgat av en romantisk ursprunglighetsvurm. Det senare var det centrala och sammanbindande i Sanders översättargärning, oavsett om han befann sig på den kretensiska landsbygden eller bland uppländska stenkummel. I efterskriften till sin Byronöversättning förklarar han att han ägnat tid åt att ”jemföra de Homeriska dikterna med Eddasångerna, de grekiska hjeltesägnerna med de nordiska konungasagorna, de nygrekiska folkdikterna med de nordiska folkvisorna” och därvid funnit stora likheter, vilket får honom att spekulera i en eventuell direkt kulturpåverkan från ”hellenerna af den stora thrakiska racen” på ”de götiska folken”.

I nio år arbetade Nils Fredrik Sander på en översättning av ett längre utdrag ur lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage (1812−1818), slutligen publicerat 1885. Liksom i de flesta av Sanders översättningar är den förklarande texten åtminstone lika lång som huvudtexten. Vid sidan av en ingående beskrivning av verkets uppkomsthistoria förklarar överättaren varför han frångått originalets Spenserstrof. Han beskriver här en konflikt mellan två oförenliga sorters trohet till originalet – trohet till formen och trohet till verkets anda. En alltför stark formtrohet tvingar en översättare ”att göra rena omskrifvningar eller parafraser, dem man måste anse betänkliga eller rent af förkastliga” och leder också till ”krystade rimord, alldeles oegentliga och saknande allt fäste i texten”. Sander löste konflikten genom att ge sig själv ett mått av frihet och ge upp det stränga formkravet.

Nils Fredrik Sander bedrev ett omfattande skriftställarskap om den nordiska mytvärlden i en nationalromantiskt fabulerande anda som skulle utsätta honom för en hel del kritik. Sanders tolkningar av de nordiska myterna var ofta mycket fantasifulla och togs aldrig upp av forskarvärlden. Då han valdes in i Svenska Akademien var det under villkor att välkomsttalet innehöll en otvetydig markering mot Sanders ”mytologiska galenskaper”, enligt Henrik Schück.

Inom ramarna för sitt nordistiska författarskap översatte Sander ett par verk ur den norröna litteraturen. Exempelvis i det illustrerade samlingsverket Nordisk Mythologi. Gullveig eller Hjalmters och Ölvers saga (1887) ingick översättningar av sagor och eddaverser i självständiga partier eller inflikade i essäer. Stilen är ofta ansträngt arkaiserande, men det som eftersträvats är inte rå kärvhet utan snarare en mer salongsfähig, tillkämpat nationalromantisk ton:

Förlopp nu en lång tid, till dess det en dag tidigt i bjärt solsken bar så till, att konungen blickade åt hafvet. Han såg då en båt hastigt närma sig land, och var han till utseendet såsom af gull.

Höjdpunkten för översättaren och mytologen Sander kom med Sämund den vises Edda (1893), en nästan femhundrasidig praktutgåva, dedicerad Oscar II och rikligt försedd med illustrationer från landets mest framstående konstnärer, både representanter för den äldre skolan som August Malmström och företrädare för den yngre generationen som Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn. Utgåvan, som länge hade varit förebådad, innefattar den poetiska Eddan samt ett flertal sånger och sagor ur andra handskrifter.

Sanders kreativa inställning till både urkällorna och historien kommer tydligt till uttryck i inledningen till det 150 sidor långa efterordet. Här förklarar Sander frankt att han i Sämund den vises Edda har velat sammanställa flera olika texter för att de ska framstå som ”ett organiskt, berättande skaldeverk”. Han medger att det ”är visserligen sant, att detta skaldeverk icke föreligger såsom ett helt i någon från forntiden bevarad textbok”, vilket dock inte avhåller honom från att fortsätta på den inslagna banan. Tvärtom: Sander hävdar att ”de skalder, som under olika tider diktat dessa sånger, anknutit dem till ett stort epos, sedan en gång en mäktig skaldegenius därtill gifvit ett fruktbärande uppslag”, det vill säga att det en gång måste ha funnits en urkälla till hela den fornnordiska mytvärlden. Det är denna som Sander har velat återskapa i Sämund den vises Edda.

Det förlorade epos som Sander sett framför sig råkade dessutom ha konturerna av en nationell svensk skapelseberättelse. Texterna sammanställdes nämligen för att åskådliggöra en viss kronologisk och historisk utveckling som Sander tyckt sig skönja i det mytologiska materialet. Den berättelse som antyds i detta mytologiskt-historiska collagebygge handlar till del om hur skilda vågor av invandring och utvandring fört mytologiska och kulturella impulser till och från landet i vardande. Att Sander inte var bekymrad om sin egen roll som konstruktör av en nationell förgångenhet understryks av den stora betydelse han fäst vid de så kallade eddaillustrationerna: en bild säger mer än tusen ord, kanske ännu mer så för den som kämpar mot faktaunderlaget.

Om själva översättningen säger Sander att den har hållit honom ”sysselsatt” i nästan tjugo år och att han under arbetet haft som ”oafvislig lag” att ”icke låta formen göra inkräktningar på innehållets bekostnad”. För Sämund den vises Edda tilldelades Nils Fredrik Sander det Letterstedtska priset för översättningar 1894.

Han avled i Stockholm den 30 maj 1900.