Viveka Heyman, 1919–2013

Foto: SAC

Viveka Heyman föddes den 27 oktober 1919 i Uppsala som dotter till Harald och Stina Heyman, född von Unge. Fadern, som härstammade från en tyskjudisk släkt som bosatt sig i Göteborg och Stockholm, studerade idé- och lärdomshistoria i Uppsala och blev efter doktorsdisputationen bibliotekarie och med tiden chef för handskriftsavdelningen på Carolina Rediviva. Det intellektuella intresset kom att prägla Viveka Heymans barndomshem och uppväxt; även den judiska identiteten bidrog med viktiga impulser på det kulturella och litterära planet. Av fadern lärde hon sig sina första ord på hebreiska, det språk som mer än något annat skulle komma att bestämma hennes gärning som översättare.

Heyman började 1937 att studera litteraturhistoria, franska, grekiska och nordiska språk vid Uppsala universitet, där hon tog sin fil.kand. 1940. Efter studierna kom hon i kontakt med den syndikalistiska dagstidningen Arbetaren och dess medarbetare Karl Vennberg och Stig Dagerman. Heyman blev snart en återkommande skribent och befann sig därmed mitt uppe i den svenska 40-talismen. År 1948 debuterade hon med essäsamlingen Själar, kvinnor mest. Inför en bredare publik framträdde Heyman som en orädd och ibland hänsynslös kritiker –  Allan Fagerström menade i en recension att hon ofta förväxlade skrivmaskinen med kulsprutan (Aftonbladet 23/4 1948). Hon fortsatte sedan som lyriker med diktsamlingen Får jag ha julgran? (1955), innan hon inledde sin verksamhet som översättare.

Översättardebuten skedde med antologin Killingen som far köpte. Noveller från Israel (1955). Här samlades modern hebreiska noveller av olika författare från sekelskiftet fram till tiden efter staten Israels grundande 1948. Detta var den första svenska översättningen av modern hebreisk litteratur, i sig ett pionjärarbete. I inledningen avtecknade sig Heyman som stark förespråkare för den unga israeliska statens sak, som hon grundligt hade bekantat sig med genom en längre reportageresa för Expressen 1949. Under flera decennier skulle hon sedan periodvis bo i Jerusalem och undervisa i svenska vid Hebreiska universitetet.

Heymans verksamhet som översättare av skönlitteratur hade nu börjat ta form och fick snart två huvudsakliga inriktningar: modern hebreisk litteratur och engelsk renässanslitteratur. År 1957 utgav hon antologin Ingen förnuftig gärning, som domineras av poesi från dessa två litteratursfärer. Intresset för den engelska renässanslitteraturen odlade hon vidare med John Fletchers Så tuktas en hustyrann (1961) och Två engelska renässanstragedier (1964). Hon utgav även en tolkning av William Blakes Oskuldens och erfarenhetens sånger (1960).

Från 1960-talet och framåt blev Heyman den mest produktiva översättaren av hebreisk litteratur i Sverige. Hon översatte ett flertal romaner och novellsamlingar av Samuel Josef Agnon, Chaim Hazaz, Amos Oz, Avraham Yehoshua och David Grossman. Den moderna israeliska litteraturens kanske mest kände poet, Yehuda Amichai, ägnade hon en egen volym med titeln Sjungen hoppfullt sånger om Jerusalem (1976), utgiven i serien Tuppen på berget.  Många av översättningarna präglas av ett till grundtexten ganska fritt förhållningssätt, dels i bemärkelsen att hon inte sällan närmast parafraserar, dels överdrivet arkaiserar. Den bibliska mylla som denna litteratur på många sätt – både geografiskt och kulturellt – vuxit ur fick henne att ofta tillgripa typiskt bibelspråkliga ord och vändningar, vilket gav översättningarna en distinkt prägel.

Viveka Heymans förkärlek för arkaiserande formuleringar och oväntade lösningar blev kanske tydligast i hennes översättningar av Gamla testamentet. Som bibelöversättare debuterade hon med sin tolkning av Höga visan (1960). I inledningen polemiserar hon mot tidigare översättningar, särskilt 1917 års svenska bibelöversättning, som hon menar är pryd och har förfuskat textens erotiska inslag. Att låta Höga visan träda fram på nytt, befriad från den viktorianskt sippa bråten, var hennes motto. Översättningen blev mycket uppmärksammad i dagspressen och var förmodligen en bidragande orsak till att frågan om en ny officiell svensk bibelöversättning på allvar väcktes.

Heyman fortsatte sedan med Predikaren (1961), Jobs bok (1969) och Salomos ordspråksbok (1970). De två senare utgavs i serien FiB:s Lyrikklubb tillsammans med en andra upplaga av Höga visan (1967). Med dessa fyra översättningar hade hon etablerat sig som bibelöversättare och med dem format ett slags program för hur hon ansåg att Gamla testamentet skulle gestaltas på svenska. Parafraserande formuleringar blandas med imitation av bibelhebreiskans syntax: hon väljer ibland idiomatiska formuleringar som ligger mycket långt ifrån grundtexten. Det kanske tydligaste exemplet är ”Räven raskar i vår vingård, räven raskar i vår vingård”, ur Höga visan 2:15, i jämförelse med Bibel 2000: ”Fånga rävarna åt oss, de små rävarna”.

Å andra sidan kunde Heyman i vissa fall, som vid ordlekar, lägga sig så nära grundtexten att resultatet blir grammatiskt diskutabelt. I exempelvis 1 Mos 2:23 sägs om kvinnan att hon skall kallas ”kvinna” (hebr. ishsha), eftersom hon har skapats ur ”mannen” (hebr. ish). Det hebreiska ordet för ”kvinna” är alltså detsamma som för ”man”, men med en ändelse. Hos Heyman heter det därför: ”Denna skall kallas hon, ty av honom är hon tagen”, i jämförelse med 1917 års översättning, där liknade försök gjordes: ”Hon skall heta mannina, ty av man är hon tagen”.

Ibland tar Heyman till greppet att avlägsna prefix från verb, så som ”samkar” istället för ”åsamkar” eller ”ött” istället för ”förött”. Intransitiva verb används stundtals som om de vore transitiva. Hon återknyter även till äldre bibelspråk, framförallt till Karl XII:s och Gustav Vasas bibel, och drar sig inte för att använda fornnordiska ord och vändningar. I Jobs bok heter det till exempel att Job ”kvad sitt vismanskväde”, och i Salomos ordspråksbok jämförs ett trofast bud från en vän med en ”fläkt från jökeln”. I det senare fallet grundade sig det fornnordiska draget i att textens sentenser, ofta tvåradiga, till sin form kom nära det fornnorska stävet, menade Heyman.

År 1975 knöts Viveka Heyman som så kallad referent till GT-enheten av Bibelkommissionen, där man arbetade med den översättning som senare skulle resultera i Bibel 2000. Den 20/6 1976 gick hon i ett debattinlägg i Dagens Nyheter under rubriken ”Lägg ned Bibelkommissionen!” till våldsamt angrepp mot den provöversättning av Samuels bok som hon fått till granskning från GT-enheten. Hon gav en rad exempel på vad hon menade var en platt, felaktig och stillös tolkning av den hebreiska texten och slog fast: ”Det är uteslutet att något som har börjat så kan sluta som något värt att kallas en svensk version av Bibelns svindlande texter”. Avslutningen löd:

Konklusionen kan inte bli mer än en: Bibelkommissionen bör omedelbart läggas ner.

      Vilket härmed fordras.

Heymans inkompetensförklaring av GT-enhetens arbete följdes av inlägg från Bibelkommissionen ledning och från Karl Vennberg, som stillsamt ifrågasatte vissa drag i kritikerns egen, högst personliga stil som översättare.

Redan den 1 oktober 1976 lämnade sitt Viveka Heyman sitt uppdrag som referent hos Bibelkommissionen. När hon i februari 1977 på Cavefors förlag utgav sina översättningar av Samuels bok och Jesajsas bok fogade hon till Samuels bok även GT-enhetens preliminära översättning av de sju första kapitlen av Första Samuelsboken som hon redan kritiserat i Dagens Nyheter. I en efterföljande kommentar förklarade Heyman att hon fann ”översättningsförslaget hårresande och totalt utan sinne för stil. Inte bara för originalets stil utan för varje som helst stil”. Därefter följde en förintande kritik av enskildheter i GT-enhetens arbetsversion. Prioriteringen av textens innehåll framför dess språkliga form ledde enligt Heyman till ett ”mischmasch av kurialt, platt, okänsligt och suddigt” som var inget mindre än en ren förfalskning av grundtexten. Bibelkommissionens företrädare Christer Åsberg protesterade i Dagens Nyheter (15/2 1977) mot att Heyman på detta sätt överlämnat en icke fullständig och slutlig version till offentlig granskning – utan kommissionens tillstånd.

I inledningen till Samuels bok förklarade översättaren sitt val av arkaismer från fornnordisk tid med att ”om svenskan någonsin haft egenskaper liknande fornhebreiskans var det då”. Hon lyfte fram kärvheten och stramheten i berättarstilen som särskilt utmärkande för affiniteten mellan bibelhebreiska och fornnordiska texter. Samma principer vägledde även de följande översättningarna Första Mose bok (1980) och Psaltaren (1981).

Viveka Heymans egensinniga översättningar fick blandat mottagande. Björn Nilsson häpnade i Expressen (12/10 1979) över hennes ömsom ålderdomliga, ömsom moderna ordval i Första Mose bok, vilket vållade en ”stilblandning” som ”får läsaren att tänka på skarpsill i vaniljsås”. Artur Lundkvist menade emellertid i Dagens Nyheter (16/2 1977) att hon öppnade läsarens ögon genom att befria de gamla texterna från de nedärvda tolknings- och översättningsmönstren, medan Sven Stolpe talade om pekoral och ”språkligt groteska” översättningar som inte var författade på svenska utan ”heymanska”. 

Viveka Heymans sista översättning blev den monumentala Profeterna, i två volymer (1996). Hon fortsatte långt upp i åren som litteraturkritiker för Expressen och Arbetaren och skulle också vid 80 års ålder debutera som deckarförfattare med kriminalromanen Taximordet i Jerusalem (1999). Med essäerna i Den oärlige sanningssägaren (2000) avslutade hon sin litterära bana. Hon gick bort den 5 februari 2013.