Walborg Hedberg, 1859–1931

Walborg Hedberg, i Idun 1910

Walborg Maria Hedberg föddes den 23 november 1859 in i Sveriges kulturella centrum och verkade där under hela sitt vuxna liv. Genom nära band till Albert Bonniers förlag kom hon att introducera en rad av den moderna skönlitteraturens största namn på svenska – från Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj till Thomas Mann.

Hedberg hörde till en teaterfamilj. Modern, Amanda Broman, var skådespelerska och hade flera nära släktingar i teatervärlden, bland annat den välkände teaterdirektören Gustaf Robert Broman. Fadern, Frans Hedberg, kom från mycket enkla förhållanden men skulle bli en omåttligt populär dramatiker, tillika översättare. I syskonskaran fanns flera blivande skådespelare, dramatiker och konstnärer – inte minst lillebror Tor Hedberg, som med tiden blev välkänd författare, översättare, Dramatenchef och akademiledamot. Den barnrika familjen var bosatt på adresser på Östermalm och Norrmalm i Stockholm, förutom några år (1881–1883), då fadern var chef för Stora Teatern i Göteborg. Under sitt vuxna liv var Walborg Hedberg bosatt i Stockholm – i uppväxtkvarteren eller på Kungsholmen. Varje år inföll en längre vistelse på familjens sommarställe i Hästede på Ljusterö, en tradition som familjen upprätthöll under hela Hedbergs liv. Hon avled den 16 augusti 1931.

Walborg Hedbergs väg till översättandet gick genom faderns kontakter med Bonniers. Frans Hedberg hjälpte rentav till vid en av de tidigaste översättningarna – Paul Vasilis Från Berlins salonger (1884) för att ”det skulle gå riktigt raskt undan”, enligt Karl Otto Bonnier. Från 1880-talets början kom Walborg Hedberg att fungera som ett slags ”husöversättare” åt förlaget. I korrespondensen med Albert Bonnier är tonen nästan familjär. Efter att Albert Bonnier avlidit år 1900 kom kontakterna med förlaget att gå via Karl Otto Bonnier, med vilken tonen var mer formell.

Hedberg var endast tjugofyra år då de första häftena av hennes debutöversättning började komma ut 1883. Författaren hette Fjodor Dostojevskij och introducerades här för första gången i Sverige (i Finland hade han översatts till svenska av Olga Aspelin). Verket bar titeln Raskolnikow. Roman ur ryska samhällslifvet – senare Brott och straff. Häftena, som gavs ut löpande även under nästa år, blev en stor succé, och översättningen kom att bli startskottet för en smärre ”Rysslandsvurm” i den svenska litteraturen, en våg av översättningar från öster där Hedberg spelade en betydande roll som förmedlare och översättare. Ryssarna översatte hon inledningsvis från tyska och franska, men enligt Karl Otto Bonnier ska hon efter de första översättningarna ha blivit ”så intresserad för den nya ryska litteraturen, att hon – full av energi – satte sig till att studera ryska”.

Efter Dostojevskij följde Lev Tolstoj, den författare som Hedberg kanske främst skulle förknippas med. Först ut var Anna Karenin (1885, översatt från tyska), följd av Krig och fred (1886, från franska). Under det dryga kvartsseklet fram till första världskriget utkom därefter en eller ett par Tolstojöversättningar årligen, samtliga på Bonniers – romaner, noveller, sagor, pamfletter och dramer. Hedberg kom också att sköta förlagets förbindelser med Tolstoj via hans familj eller hans omtvistade allt-i-allo Vladimir Tjertkov. I vissa fall fungerade hon närmast som svensk agent åt Tolstoj genom att hon övertygade Bonniers att ge ut någon skrift som Tjertkov skickat henne. För att följa med prenumererade hon också på de ryska tidskrifter, i vilka verken först publicerades: i ett brev till Albert Bonnier förklarar Hedberg exempelvis att det senaste numret av Niva inte innehåller den utlovade fortsättningen på Tolstojs Uppståndelse (1899) och hon frågar sin förläggare hur hon ska agera. Exemplet är typiskt för den sortens löpande översättning Hedberg ofta fick ägna sig åt då manus skickades till henne efterhand och hon inte i förväg kände till vare sig omfånget på översättningen eller hur själva verket skulle avslutas. På grund av tidspress fick Hedberg ibland också leverera manuskripten del för del, om somrarna med ångbåt från Hästede. Rimligt att anta är att det i sådana fall ibland skedde en omfattande efterredigering på förlagskontoret.

Även om Hedberg i sina tidiga verk alltså ägnade sig åt indirekt översättning märks redan här att hon kan åstadkomma variationsrika och levande prosatexter, i synnerhet om man betänker hennes unga ålder. Samtidigt märks en viss kantighet i uttrycken, vilket möjligen kan bero på att källtexternas formella, syntaktiska form alltför mycket fått inverka på måltexten. Följande stadsbild är hämtad ur debuten Raskolnikow, översatt från tyska:

Det var qväfvande hett ute på gatorna, öfverallt trängsel, kalk, murarställningar, tegelstenar, damm och den specifika sommarstanken, välbekant för hvarje petersburgare, som ej har råd att bo på landet, – allt detta berörde pinsamt ynglingens redan förut så förstörda nerver. En outhärdlig ånga, som strömmade ut ur de isynnerhet i denna stadsdel talrika ölstugorna, och druckna karlar, som trots hvardagen raglade omkring öfverallt, gåfvo ökad kolorit åt det äckliga och bedröfliga i denna tafla.

Trots att många av Hedbergs tidiga översättningar fick stor uppmärksamhet i Sverige omnämndes hon sällan i recensionerna, och om så var fallet vanligen som ”den dramatiske skriftställaren Frans Hedbergs dotter” (odat. pressklipp, Bonnierarkiven). Däremot påtalas ofta att översättningarna inte är gjorda från originalet.  Att man använde sig av indirekt översättning tycks dock inte ha bekymrat vare sig Hedberg eller Bonnier nämnvärt. När Kreutzersonaten (1890) skulle översättas diskuterade visserligen Hedberg brevledes med både Tjertkov och Bonnier vilken version av romanen som skulle översättas och från vilket språk, men varken översättare eller förläggare tycks ha varit särskilt intresserad av skillnaderna mellan de många versionerna utan är främst inriktade på att någon version så fort som möjligt blev färdig. Vad gäller just Kreutzersonaten fick Hedberg korrigera sin översättning löpande allteftersom nya manusversioner skickades till henne av Tjertkov (med vilken hon nu brevväxlade på ryska).

Arbetet med Tolstoj stod i centrum för Hedberg ända fram till åren efter författarens död 1910. Till slut hade hon översatt så många verk av honom att hon i ett brev måste fråga Bonnier:

Men är Ni riktigt säker på, att jag icke redan har öfversatt den? Naturligtvis borde jag ha bäst reda på den saken själf, men jag får till min stora skam bekänna, att jag icke kan påminna mig det. Jag vet bara, att den dunkelt sväfvar för mig som bekant, men det kan ju hända, att det endast är för att jag läst den någon gång.

Vid sidan av det aldrig sinande arbetet med Tolstoj åstadkom Hedberg före sekelskiftet också ett flertal översättningar av andra författare. Av ryssar översatte hon Sofia Kovalevskajas memoarer (1889) och under 1890-talet ett par tidiga novellsamlingar av Anton Tjechov. För Dramaten översatte hon Nikolaj Gogols Revisorn (1890), men den texten utgör ett långt gånget plagiat av Victor Emanuel Ömans äldre översättning, sannolikt i samråd med teatern. Av mer populära verk översatte Hedberg ett flertal historiska romaner av Ernst Eckstein, barn- och ungdomsböcker av Frances Hodgson Burnett, underhållningsnoveller av A.C. Gunter, äventyrsromaner av Alexandre Dumas och reseromaner av Pierre Loti. Hon stod dessutom för den första svenska översättningen av en Sherlock Holmes-roman, De fyras tecken (1891), en version som var i bruk ända in på 1940-talet. Ibland tog Hedberg också på sig att redigera andras översättningar för Bonnier.

Nästa internationellt spridda namn på den ryska litteraturparnassen var Maksim Gorkij, som upplevde ett explosivt europeiskt genombrott under åren efter sekelskiftet – bara på svenska översattes han i tolv skilda upplagor 1901–1903 och blev mycket omskriven i svensk press. Det stora intresset i kombination med oklara upphovsrättsliga förhållanden gjorde att det utkom ett par samtidiga svenska översättningar av hans noveller – av Rafael Lindqvist i Finland och av Walborg Hedberg i Sverige, där Gorkij gavs ut av först Seligmann och senare Wahlström & Widstrand. Lindqvist blev uppenbarligen mycket irriterad av konkurrensen: i ett förord till en av sina översättningar kom han med ett förbittrat utfall mot Hedberg och hennes förläggare, vilka anklagades för undermålighet respektive ”konkurrensexploatering”. Utfallet väckte uppmärksamhet i svensk press, där skribenterna nästan undantagslöst tog Hedbergs parti mot Lindqvists aggressiva ton och anspråk på tolkningsmonopol. Dessutom tog man gärna tillfället i akt att kritisera Lindqvist för hans ”för den svenske läsaren i hög grad störande fennicismer” (Stockholms Dagblad 13/4 1902).

Vid sidan av Gorkij och ständigt nya verk av Tolstoj kom Hedberg efter sekelskiftet att gradvis alltmer översätta från andra språk än ryska. Hon arbetade med ett stort antal enstaka verk av engelska, franska och tyska författare, översatte Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz Med eld och svärd (1900) och Goethes Valfrändskap (1903). År 1904 var hon först med att översätta Thomas Mann till svenska då Huset Buddenbrook började ges ut i Bonniers Nya följetongen. En annan välkänd tyskspråkig författare som hon tack vare förbindelsen med Bonnier blev först med att översätta till svenska var Arthur Schnitzler, vars uppmärksammade Vägen ut till Lifvet (orig. Der Weg ins Freie) utgavs 1911.

En viss ojämnhet märks på sina ställen i Hedbergs produktion, något som får förklaras med den höga produktionstakten. När omständigheterna var de rätta var Hedberg samvetsgrann och känslig; när tidspressen blev stor fick det konsekvenser. Exempelvis nämnda roman av Schnitzler tyngs av ett stelt, lite uppstyltat och okänsligt berättande. Av allt att döma drev förlaget på den höga produktionstakten. Möjligen fanns också ekonomiska motiv från Hedbergs sida: hon var ogift och självförsörjande.

Vid sidan av översättandet blev Walborg Hedberg alltmer aktiv på andra arenor. Åren 1905 till 1910 var hon ordförande i sällskapet Nya Idun, hon verkade också som bibliotekarie vid Stockholms barn- och ungdomsbibliotek (1913–1918), Stockholms läsesalong (1917–1920) och Nordiska Kompaniets personalbibliotek. På uppdrag av Fredrika Bremer-förbundet utarbetade hon med Louise Arosenius en biografisk uppslagsbok över Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914).

Under sina sista verksamma år översatte Hedberg bland andra Romain Rolland, Gunnar Gunnarsson och Thomas Mann. Hennes versioner av Dumas, Gorkij och Mann skulle tryckas om långt in på 1900-talets senare hälft. Att döma av ett brev till Dramatenchefen Gustaf Fredriksson 1892 gjorde Hedberg tidigt egna försök att skriva dramatik, av vilket emellertid ingenting finns bevarat. Bland hennes tidiga översättningar märks dock ett antal dramatiska verk, i samtliga fall av ryssar – förutom Gogol också Gorkij, Tolstoj och Viktor Krylov.