Svenskt översättarlexikon

Lev Tolstoj (1828–1910) var under dryga tre årtionden fram till sin död en av dåtidens mest omtalade och betydande tänkare och konstnärer. Tidigt uppmärksammad för sina skildringar från Krimkriget i novellsamlingen Från Sevastopols belägring (1855) nådde han internationell berömmelse med de stora romanerna Krig och fred (1868–1869) och Anna Karenina (1873–1877). Efter en livskris och religiös omvändelse övergick Tolstoj till ett flitigt politiskt, religiöst, filosofiskt och pedagogiskt författarskap vid sidan av ett fortsatt, om än mer sporadiskt skönlitterärt skrivande. Han blev i hemlandet en mycket kontroversiell kritiker av såväl tsarmakten som den ryska kyrkan, något som ledde till att han 1901 exkommunicerades ur den ryska statskyrkan. Internationellt följdes hans inte sällan radikala skrifter med stort intresse av såväl konservativa som vänsterradikaler. Tolstoj blev också centralgestalt (dock inte ledare) för den andliga, sociala och pacifistiska rörelse som har kallats för bergspredikoväckelsen eller tolstojanismen och som kanske fick sin största betydelse genom sitt inflytande på senare politiker och aktivister som Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

Tillsammans med Anna Karenina intar Krig och fred en särställning i Lev Tolstojs produktion – romanerna hör till världslitteraturens mest översatta. Krig och fred bjuder på ett mycket omfattande persongalleri med vissa framträdande karaktärer som läsaren kan skapa en personlig anknytning till, något som kan märkas på att de gärna omtalas familjärt, med bara förnamnet (”Natasja”, ”Pierre”, ”Andrej”). Verket var redan vid sin tillkomst en historisk roman: den utspelar sig under Napoleonkrigen (med början 1805), huvudsakligen i Ryssland men också i miljöer runt de centraleuropeiska slagfälten. Läsaren får följa en grupp högreståndspersoner som i inledningsskedet är mer upptagna av societetsintriger och arvstvister än av det annalkande kriget; men i takt med att kriget fortskrider och de franska arméerna till slut närmar sig Moskva rycks de upp ur sina individuella liv och tvingas så ut i den kollektiva rörelse som är historiens gång. Perspektiven växlar från det generella och historiska till det individuella, gestaltande och dramatiska. Enskilda gestalter kommer till liv med sina begränsade drömmar och horisonter, samtidigt som berättaren lägger fram sin skildring av de historiska skeendena. Genom denna växelverkan mellan det individuella och det historiska uppstår en episk, storslagen berättelse som har tjusat läsare i halvtannat århundrade.

Efterhand utvecklar sig också den historiska romanen till en historiografisk och historiefilosofisk text, så till vida att författaren avdelar allt större utrymme åt sina egna synpunkter på samtida historikers beskrivning av ”det fosterländska kriget” mot fransmännen. Allt mer vill Tolstoj bevisa snarare än gestalta något – romanen blir mot slutet tydligt tesdrivande. Den häftiga kritik mot maktfullkomliga auktoriteter som förekommer utgjorde ett för sin tid politiskt radikalt inslag.

Krig och fred är ett mycket omfattande verk – den senaste svenska översättningen (Barbara Lönnqvist, 2017) spänner över mer än 1 700 sidor. I sin första fullständiga utgåva (1868–1869) bestod romanen av fyra böcker, i sin tur uppdelade i två delar vardera. Den fjärde boken har dessutom en omfattande epilog (cirka 140 sidor) i två delar.

Till svenska har Krig och fred översatts mer eller mindre fullständigt vid sex tillfällen: av Walborg Hedberg (1886), Petrus Hedberg (1896, ej släkt med föregångaren), Hjalmar Dahl (1926), Blenda Svensson (1928), Staffan Skott (2006) och Barbara Lönnqvist (2017). Översättningarna publicerades således under tre skilda perioder: (i) i slutet av 1800-talet, under författarens levnad; (ii) under 1920-talet, efter Tolstojs död och första världskriget; (iii) i en ny våg av klassikeröversättningar efter millennieskiftet. Det gick således relativt lång tid mellan den andra och den tredje översättningsvågen, men som framgår nedan förnyades verket på svenska även däremellan genom flera moderniserade utgåvor och bearbetningar.

Ett översättningsverk med många förlagor

Vid sidan av sin litterära och stilistiska särprägel är Krig och fred också ett ovanligt verk på några mer övergripande, formella nivåer, vilket starkt har påverkat dess översättningshistoria.

För det första uppvisar Krig och fred en säregen genremässig dubbelhet. Medan den större delen av texten utgör en formellt sett ganska typisk ­– om än mycket välskriven och medryckande – historisk roman, full av dramatik, otrohetsaffärer och storslagna jakt- och bataljscener, övergår Krig och fred i sina senare delar i allt tätare historiefilosofiska resonemang, som till slut tar över framställningen helt i den avslutande essän. Med detta genreskifte följer ett stilistiskt skifte från det sinnligt gestaltande till det resonerande och ofta polemiska, något som både utgivare och översättare har behövt förhålla sig till genom åren, främst för att de essäistiska partierna har verkat avskräckande på många romanläsare.

För det andra är ursprungstexten flerspråkig, med en stor mängd franska (och en smärre mängd tyska) inslag i den ryska textmassan. Även detta har ställt vissa utgivare och översättare inför ett specifikt problem: Ska de franska uttrycken behållas som de är, ska de översättas med kommentarer eller hanteras på något annat sätt?

För det tredje (delvis som en följd av ovanstående två punkter) har det funnits flera versioner av romanen, vilka dessutom uppvisar stora olikheter. De ovan nämnda svenska översättningarna har haft åtminstone fyra olika förlagor, och det kan mycket väl vara så att inte en enda svensk översättning har utgått från samma text som någon annan. Versionshistoriken kräver därför en särskild förklaring.

Att det överhuvudtaget finns olika ”versioner av originalet” hänger framför allt ihop med den omarbetning av romanen som gjordes inför en rysk nyutgåva 1873. I hopp om att nå ut till fler läsare ville kretsen runt Tolstoj att romanen skulle populariseras, ett redaktionsarbete som författaren själv inte ville ägna sig åt. Uppgiften föll på kritikern och slavofilen Nikolaj Strachov, som förenklade romanen på framför allt två sätt: de talrika franska uttrycken översattes till ryska och stora partier av den avslutande historiefilosofiska essäistiken ströks. Ingreppen ledde till att Krig och fred normaliserades som roman och gjordes betydligt mer tillgänglig för breda läsarskaror. Det var sedan framför allt i Strachovs version som verket kom att översättas och spridas i världen, om än ofta i ytterligare en form av ryska bearbetningar, där de franska uttrycken hade återbördats och översatts i noter eller anmärkningar (i ursprungsskicket var de icke-ryska inslagen oöversatta). Den historiefilosofiska essä som från början avslutade romanen är dock något som det stora flertalet av romanens läsare aldrig har stött på.

Vid sidan av Tolstojs ursprungliga version och Strachovs redigering har det också förekommit en tredje ryskspråkig förlaga, som i Sverige användes vid Staffan Skotts översättning (2006). Bakgrunden här var att den ryska litteraturvetaren Evelina Zajdensjnur 1983 hade offentliggjort en forskningspublikation, i vilken hon fogat samman manuspartier som Tolstoj ratat med den etablerade texten och på så vis skapat en helt fiktiv ”oredigerad ursprungsversion” av Krig och fred, ett rent tankeexperiment, komplett med vetenskapliga klamrar och noter. Runt millennieskiftet skulle sedan en företagsam rysk förläggare rensa bort de vetenskapliga kommentarerna ur denna publikation och redigera det som blev kvar till en ny text, vilken med stor framgång salufördes på den internationella bokmarknaden som Krig och freds ”ursprungsversion”. Att det i själva verket var frågan om ett slags bedrägeri uppdagades först efter en tid, och då hade Staffan Skott redan producerat sin översättning.

Nämnas bör också att åtminstone två av de sex svenska översättningarna är sekundäröversättningar. Walborg Hedberg utgick 1886 från Irina Paskévitchs franska version från 1879, vilken i sin tur hade Strachov som förlaga. Här var det alltså fråga om en översättning av en översättning av en redigering av ursprungstexten. Säkert gäller något liknande Petrus Hedbergs översättning från 1896, där det dock förblir oklart vilken förmedlande förlaga som använts.

Tolstoj i Sverige under ”den stora Rysslandsvurmen"

När Lev Tolstojs namn började spridas i Europa vid mitten av 1870-talet hängde framgångarna i hög grad samman med Strachovs populariserade redigering av Krig och fred samt med Anna Karenina. Inget av Tolstojs övriga verk skulle få tillnärmelsevis samma genomslag som dessa två romaner. Värt att lägga märke till är att de också är hans mest populära verk i en mer deskriptiv bemärkelse, i den meningen att de hör till författarens mest medryckande, dramatiska och intrigburna skapelser. Detta skulle med tiden ge upphov till en säregen blandning av ”höga” och ”låga” inslag i bilden av Tolstoj: när han efterhand blev en självskriven ”andens gigant” för stora delar av Europa var det en upphöjelse som var starkt beroende av de mest populära, dramatiska och rafflande inslagen i hans produktion.

Till svenska översattes enstaka titlar av Tolstoj i Finland redan i slutet av 1870-talet, om än utan större genomslag i Sverige, där översättningar till franska, tyska och danska av framför allt Anna Karenina och Krig och fred fick större spridning. Vid 1880-talets mitt följde sedan ett explosionsartat genombrott för författarskapet i Sverige, vilket skedde inom ramarna för ett brett europeiskt intresse för rysk skönlitteratur. I centrum för denna ”Rysslandsvurm” (Sven Olov Stalfelt) stod just Tolstoj, vars svenska utgivning blev mycket omfattande. Under trettioårsperioden 1885­−1914 publicerades i snitt tre svenska Tolstojutgåvor per år, varav flertalet inte var omtryck utan helt nya översättningar. Möjligen är detta något slags rekord.

Tolstoj var under dessa årtionden en internationell celebritet, vars privatliv uppmärksammades nästan dagligen i svensk press – man kan fråga sig om någon annan utländsk författare har varit så omskriven i Sverige. Intresset för författaren fick emellanåt en sensationslysten prägel, vilket kom till uttryck i en stadig ström av notiser om de besynnerligheter som utspelade sig på författarens gods, Jasnaja Poljana. Detta ”kändisskap” hade en motsägelsefull karaktär: trots en påtaglig, ofta devot vördnad för Tolstoj som en ”andens gigant” och ”diktarfurste” porträtterades han emellanåt som en märklig kuf eller en överdriven radikal. Den stående mediesensationen Tolstoj var med andra ord inte bara beundransvärd och vördnadsbjudande (eller för vissa provocerande och otäck) utan emellanåt också komisk, rentav löjeväckande.

Den första svenska översättningen av Krig och fred utgavs häftesvis av Albert Bonniers förlag 1886. Översättaren Walborg Hedberg hade som nämnts en fransk förlaga. Nyligen hade hon också översatt Anna Karenina (1885), då från tyska. Med tiden skulle Hedberg i viss mån lära sig ryska, bli Tolstojs flitigaste svenska tolkare och fungera som förmedlande länk mellan Bonnier och kretsen runt författaren. Men när Hedberg översatte Krig och fred var hon fortfarande oerfaren och utan ryskakunskaper, vilket satte sina spår i texten, som är stilistiskt osäker och full av mer eller mindre diffusa lösningar, emellanåt på stort avstånd från originalet. Det gör dock inte att Hedbergs version saknar kvaliteter som svensk text. Den bjöd på en medryckande prosa för den tidens läsare, som möjligen också var mindre kräsna vad gäller plumpar i översättningslitteraturen – åtminstone torde de ha varit mer vana vid sådana. Hedberg höll inte heller någon ovanligt låg nivå; snarare var översättningen typisk för en tid då romanöversättare hade lågt anseende, ofta betalades uselt och lika ofta presterade därefter, i vart fall med vår tids strängare måttstock.

Följande utdrag ger ett smakprov på Hedbergs stil, vilket kan jämföras med andra översättares lösningar längre ner i artikeln:

”De komma!” ropade soldaten, som blifvit stäld på utkik. Generalen störtade eldröd af ifver och oro till sin häst, fattade tygeln med skälfvande hand, hoppade upp i sadeln, drog värjan med en på samma gång strålande och belutsam min och gapade för att ha munnen i ordning till kommandoropen.

 

Det gick en våglik rörelse genom regimentet, och så blef allt orörligt stilla igen.

 

”Tyst i lederna!” skrek generalen med en stämma, som vibrerade af en mängd stridiga känslor: belåtenhet, stränghet, vördnad … ty den höge förmannen nalkades.

Att Hedberg översatte från franska i ett verk som delvis var franskspråkigt orsakade särskilda problem. Nedanstående stycke ger ett exempel på det. Här tycks Hedberg ha varit omedveten om att den ryska ursprungstexten (hos både Tolstoj och Strachov) använde det ryska ordet грипп (’influensa’, uttalas ”gripp”), kalkerat på franskans grippe. Det gör att hon landar i en felöversättning och ett något märkligt påstående om användningen av begreppet ”katarr” i Ryssland:

Анна Павловна кашляла несколько дней, у нее был грипп, как она говорила (грипп был тогда новое слово, употреблявшееся только редкими).

 

Mlle Schérer toussait depuis quelques jours; c’était une grippe, disait-elle (le mot «grippe» était alors une expression toute nouvelle et encore peu usitée). (Paskévitch)

 

Anna Pavlovna hostade sedan några dar och hade katarr, som hon kallade det. (Katarr var då för tiden ett nytt ord och ännu föga i bruk.) (Hedberg)

Formuleringen kan jämföras med den senare lösningen hos Hjalmar Dahl:

Anna Pávlovna hade varit förkyld några dagar, hon hade grippe, som hon själv uttryckte sig (grippe var då ett nytt ord, det var ej många som lärt sig det). (Dahl)

Den svenska textens brister tycks dock inte ha påverkat kritikernas omdömen om Tolstojs roman. Författarens storhet var redan väletablerad och ifrågasattes inte så lätt. Redan i de första recensionerna av Krig och fred jämförs han på ett självklart sätt med Homeros, Shakespeare och Goethe (en jämförelse som snabbt blev till en kliché), och om verket hette det exempelvis att det hade ”odödligheten inneboende i sig sjelft” (Svenska Dagbladet 15/4 1887). Hedbergs insats kommenteras knappt alls, och intrycket är att de svenska kritikerna egentligen inte skrev om hennes svenska text utan om någonting annat – om den vördnadsbjudande gestalten Tolstoj.

En viktig smakdomare som Carl David af Wirsén instämde i att romanen ”utan tvifvel hör till det yppersta, som i vår tid sett dagen”, men han hörde också till den minoritet som brydde sig om att värdera romanens idéinnehåll då han kritiserade Tolstoj för dennes filosofiska inkonsekvens och fatalism (Post- och Inrikes Tidningar 2/9 1886). Annars var en återkommande punkt att kritikerna menade att romanen skildrade verkliga historiska förhållanden ovanligt ”skarpt och objektivt” (Wirsén) och att den därför hade ett tydligt informativt värde för svenska läsare, som här kunde bibringas en ”djupgående kännedom om Ryssland och ryska nationalkaraktären” (Östersundsposten 3/11 1886). Andra gav uttryck för en tydlig beundran specifikt för Tolstoj, med inslag av ett slags svärmisk vitalism. Exempel på det gav Karl af Geijerstam i sitt religionspsykologiska arbete Leo Tolstoy. En psykologisk studie (1893), i vilken författaren bland annat uppehöll sig vid Tolstojs förmenta förmåga att uppleva livet oerhört mycket intensivare än alla andra:

Lifsberusningen synes mig vara det storartade i Tolstoys skönlitterära skrifter. […] Det är som om han i sin rika, böjliga fantasi lefvat tusen lif, ty knappast finnes den obetydliga bifigur, hvars tankar och känslor icke synas hafva varit lefvande i författaren.

Det är samtidigt slående att även en författare som af Geijerstam betonar det intuitiva och ”egendomligt mänskliga” hos Tolstoj, inte det intellektuella; vad gäller Tolstojs historiografiska, filosofiska och religiösa tankar ägnar han istället en hel del utrymme åt deras ”bristande logik”. Inställningen var typisk. Å ena sidan var författaren outsägligt djup, å den andra sidan var han inte mycket till tänkare, ofta inte ens mycket till estet – exempelvis Per Hallström konstaterade i essäsamlingen Levande dikt (1914) att ”Tolstojs i så många avseenden enastående konstnärliga kraft ligger vanligen ej i kompositionens fasthet”.

En andra översättning av Krig och fred utkom redan 1896, dock utan att få någon större spridning, trots illustrationer av konstnären Axel Sjöberg. Översättaren Petrus Hedberg samarbetade här med Siléns förlag, en betydligt mindre aktör än Bonnier. Vilken förlaga Petrus Hedberg översatte ifrån förblir oklart, men det var knappast någon av de ryska varianterna och hans text är inte heller ett plagiat av Walborg Hedbergs översättning. Petrus Hedbergs version är klart komprimerad och utgör ett försök att popularisera romanen ytterligare ett steg; exempelvis är hela det första bandets salongshändelser kraftigt förkortade, förmodligen för att läsaren snabbare ska komma fram till de spännande bataljskildringarna. Också de franska inslagen och de avslutande essäistiska inslagen saknas (efter Strachov). De många förkortningarna har ibland gjorts genom att hela kapitel har sammanfattats i ett par meningar, men också i smärre ingrep. Jämför ovanstående citat hos Walborg Hedberg med Petrus Hedbergs lösning nedan:

”De komma! De komma!” skrek i detsamma en af de utställda vakterna.

 

Purpurröd i ansiktet störtade genast generalen till sin häst, höll sig med darrande händer fast vid sadeln, svingade sig upp, satte sig till rätta, drog därpå värjan och började kommendera med vidt uppspärrad mun.

 

”Ställning! Gif akt!” ropade han med dundrande röst. [Fortsättningen struken.]

I båda dessa tidiga översättningar är det tydligt att den beundran för Tolstoj som märktes i mottagandet av hans verk i Sverige inte på något sätt speglas i de svenska översättarnas metoder. Tolstoj var alldeles för upphöjd för att bedömningen av hans gärning skulle påverkas av en översättning, men hans upphöjelse var ändå ingenting som fick förlagen att vinnlägga sig om att översättningen skulle göras noggrant och med konstnärlig skärpa. Det fanns på så vis ingen direkt koppling mellan översättning och kanonisering.

Klassikerblivande under mellankrigstiden

Möjligen bidrog bristerna i de första översättningarna till att Krig och fred inte gavs ut i Sverige under ett tjugotal år omkring första världskriget. Det hängde också ihop med att intresset för författarskapet mattades allmänt efter Tolstojs död 1910. När Krig och fred återkom i utgivningen var det med två nya översättningar lagom till 100-årsminnet av författarens födelse 1928.

Den första av dessa utkom 1926 och var gjord av den finlandssvenske översättaren Hjalmar Dahl. Utgåvan väckte ingen större uppmärksamhet bland svenska kritiker, trots att översättningen höll en betydligt högre konstnärlig nivå än föregångarna. Det var också den första svenska översättningen som var gjord från ryskan (Strachovs populariserade version, dock i en ryskspråkig utgåva som bevarat de franska inslagen). Dahl håller överlag en god litterär stil enligt 1920-talets ännu något formella normer. Tidstypisk var också hans tämligen fria och pragmatiska hållning till originalet: här och var glider semantiken iväg i en tillrättaläggande, förenklande eller utsvävande lösning. Jämfört med de båda föregångarna innebar dock Dahls översättning att svenska läsare fick en betydligt bättre chans att komma nära Krig och fred i dess ursprungsskick, och texten skulle också vara i bruk (om än i bearbetningar) i bortåt åttio år. Följande utdrag kan jämföras med ovanstående citat ur de båda Hedberg:

– Han kommer! ropade utkiken i samma ögonblick.

 

Röd i ansiktet rusade regementschefen till sin häst, grep tygeln med skälvande hand, sprang upp i sadeln, rätade på sig och drog sin värja. Så satt han där strålande och beslutsam och öppnade munnen, beredd att skrika ut kommandot. Det gick en rörelse genom lederna, så blev det stilla igen.

 

– Gi-i-iv akt! skrek regementschefen med en röst som gick genom märg och ben – och den vibrerade både av självbelåtenhet och stränghet mot regementet och vördnad för den höga person som nalkades.

Textens stundtals något stela intryck förstärks av vissa formella ingrepp som Dahl har gjort. Han har märkt ut betoningarna i de ryska namnen (”Pávlovna”, ”Matvéevna”), och det förekommer asterisker med förklaringar av rysk realia. Dessutom är huvudtexten försedd med noter till de ibland mycket utförliga franskspråkiga partierna, som i sin tur finns översatta längst bak i boken, en lösning som torde ha orsakat en hel del bläddrande fram och tillbaka för svenska läsare genom åren. Dahl motiverar lösningen med att ”tidsstilen skulle gå förlorad, om de av Tolstoj rikligt använda franska fraserna icke skulle ingå i sin originala form”, men att en översättning av dessa ändå måste ”anses påkallad” för en svensk läsare. Formella tillägg som noter och asterisker var vanliga vid översättningar från ryska vid denna tid. De underströk det rent informativa värdet i texten och förtog väl något av den illusion av ett original som en översättning kan ge.

Under jubileumsåret 1928 utkom sedan en fjärde översättning av Krig och fred. Den skulle få betydligt mindre spridning än Dahls. Utgivare var det lilla Världslitteraturens förlag i Malmö. Enligt titelbladet var översättningen gjord av en ”fil.kand. Blenda Svensson”. Det har inte varit möjligt att säkert fastställa vem hon var. Möjligen var det samma Blenda Svensson (d. 1985) som uppmärksammades i svensk press när hon verkade som tolk under rättegången mot den så kallade Ryssligan i Stockholm 1919−1920. Denna Blenda Svensson (namnet var inte helt ovanligt) väckte då nationellt intresse som ung och vacker kvinna intill den skräckinjagande kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché. Hon var uppvuxen i Petrograd som dotter till en inflyttad svensk fabrikör och en svensk mor som också vuxit upp i den ryska huvudstaden. Familjen hade lämnat Ryssland 1917. Enligt en uppgift (Sölvesborgstidningen 18/9 1919) ska denna Blenda Svensson ha varit ”lika hemmastadd i både ryska och svenska språken” och annars arbetat på Exportföreningen, där hon ”utnyttjar sina ryska kunskaper”.

Det är oklart vilken förlaga Blenda Svensson har använt, men vissa drag i texten tyder på att den har varit rysk. Det rör sig uppenbarligen om Strachovs version, och till skillnad från hos Dahl förekommer inga franska uttryck. Dock räknas kapitlen upp kumulativt, utan att portioneras ut i fyra större delar. Detta torde hänga ihop med att texten är starkt förkortad – exempelvis avsnittet med den högröde regementschefen ovan finns alls inte med. Bearbetningen har drag av ”lättläst”, med ofta mycket korta meningar. Blenda Svensson utkom under samma år med ytterligare några omfångsrika klassikeröversättningar, och möjligen var det så att hon hade tagit på sig att popularisera vissa välkända romaner för Världslitteraturens förlag. (Eventuellt kan ”Blenda Svensson” ha varit en förlagspseudonym.) Att Tolstojs namn kunde locka till spekulativ utgivning av det slaget visade sig också i utgivningen av Anna Karenina, som under dessa år utkom i inte mindre än tre nyöversättningar – en fullständig av Sigurd Agrell (1926) och två mer populärt hållna, förkortande bearbetningar av Oscar Nachman respektive Blenda Svensson (båda 1928). Detta skedde säkert inte utan draghjälp från jubileet, men också från den uppmärksammade Hollywoodfilmatiseringen av Anna Karenina från 1927 med Greta Garbo i huvudrollen.

Tolstoj uppmärksammades stort i svensk press under jubileet 1928, med ett tjugotal längre hyllningsartiklar. Den vördnadsfulla beundran som tidigare riktats mot enbart Tolstoj har i dessa emellanåt sublimerats, så att den omfattar också ”Ryssland” eller ”det ryska folket”. Ett exempel på det gav Sten Selander, som under den talande rubriken ”Tolstoj, en andens storman, vars idéer sönderkrossades av världskriget, men vars verk äro odödliga”, tog ett inspirerat tankesprång ut i en idealiserad bild av författarens hemland:

Ryssland är […] det enda åtminstone till namnet europeiska land, där den österländska, ursinniga asketismen oupphörligen sveper fram över det grönskande livet som en torr, dödsbringande ökenstorm, där ej endast bönder, utan också diktare och storfurstar ännu i våra dagar vallfärdat till otvättade, analfabetiska eremiter i underjordiska hålor och där skoptserna stympa sig för att kunna fylla kravet på fullkomlig kyskhet.

I samma andligt upptända tolkningstradition bör man se flera andra inslag i den svenska Tolstojutgivningen vid denna tid, som Ellen Rydelius 600 sidor långa översättning av Tolstojs Religiösa skrifter (1927) eller prästen Herman Neanders skrift Grubblaren på Jasnaja Poljana (1928). Samtidigt hade Tolstoj kvar sin förmåga att attrahera de politiska radikalerna – exempelvis publicerade det ungsocialistiska förbundets organ Brand ett särskilt ”Tolstoj-nummer" (15/9 1928), i vilket författaren framhölls som en framstående anarkist och antimilitarist.

Anmärkningsvärt är att intellektuella tolkningsingångar av det slaget fortfarande inte tycks ha påverkat de översättningar som producerades. Varken Dahls eller Svenssons översättning ger uttryck för något som påminner om den vördnadsfulla noggrannhet som man kunde förvänta sig med utgångspunkt i receptionen av författarskapet. Kanoniseringsprocess och översättningsprocess saknade på så vis fortfarande tydliga beröringspunkter. Vad som däremot märks, åtminstone hos Dahl, är en begynnande rörelse mot en mer originaltillvänd översättningsmetod. Jämfört med översättningar från senare tid ter sig Dahl en aning ovarsam i förhållande till originalet, men jämfört med sina föregångare (eller för den skull Blenda Svensson) innebar hans översättning ett tydligt steg i riktning mot en mer konstnärligt medveten översättningspraktik.

Tolstoj under efterkrigstiden

Under andra världskrigets sista år och de första åren därefter fanns en starkt positiv syn på Sovjetunionen och Ryssland i Sverige. I bokutgivningen märktes det i ett stort antal nya översättningar av ryska klassiker samt i flera verk om rysk litteraturhistoria. I dessa fylldes karakteriseringen av Tolstoj ofta av mer eller mindre okritiska superlativer, och beskrivningarna av Krig och fred betonade främst det mer högsyftande idéinnehållet, samtidigt som romanens populära kvaliteter förminskades eller förnekades. Att alternativa synsätt var möjliga visade den ungerskfödde syndikalisten Ivan Faludi i sin skrift Stora ryssar (1945), där han påtalar de populära inslagen i Krig och fred och kallar romanen för en ”bestseller” som blir läst ”av alla som tycker om historiska romaner och naturalism”.

År 1956 utkom en moderniserad version av Dahls översättning som sedan skulle användas vid flera (men inte alla) nyutgåvor. En drivkraft bakom moderniseringen var det svenska skriftspråkets förändringar under 1900-talets första halva, inte minst pluralformernas avveckling, men troligen ville utgivarna också komma till rätta med några av de brister som Dahls översättning ändå var behäftad med. För moderniseringen stod Britte-Marie Bergström, med tiden produktiv översättare av engelskspråkig spänningslitteratur. Hennes mor, skådespelerskan Olga Wendbladh, var dotter till en rysslandstysk grosshandlare (Friedrich Richardt) i Viborg, och möjligen hade Bergström den vägen lärt sig en del ryska. Åtminstone tyder en del drag i hennes modernisering på att hon behärskade ryska tillräckligt väl för att kunna granska Dahl mot originalet; här och var ligger hennes text närmare den ryska förlagan än Dahl, varför bearbetningen har drag av redaktionell korrigering. Vid sidan av detta moderniserades alltså svenskan: pluralformerna försvann, ”ej” ersattes av ”inte” och vissa ålderstigna eller formella inslag hos Dahl lättades upp.

Den första utgåvan 1956 väckte betydligt större uppmärksamhet än Dahls ”originalöversättning” trettio år tidigare. I allmänhet var recensenterna mycket förtjusta i moderniseringen – en skribent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (22/1 1956) kallade den rentav för ”definitiva översättningen”:

Den äger ingenting av detta närsynta rekonstruerande av originalets satser, som ständigt påminner läsaren om att tolkningen är ordagrann och följaktligen osvensk. Här förefaller tvärtom andan, meningen och varje nyans att vara omtolkad till sin svenska motsvarighet så att den verkar fullkomligt självfallen.

Värt att påpeka är boken knappast hade fått all denna uppmärksamhet om det inte varit för King Vidors amerikanska filmatisering av boken (1956, med Audrey Hepburn och Henry Fonda), som samtidigt gjorde stor internationell succé, vilket ger ännu ett exempel på hur Tolstojs upphöjda status samspelade med de populäraste inslagen i hans verk.

Några år senare utkom för första gången på svenska Den andra epilogen till Krig och fred (1959), det vill säga romanens avslutande historiefilosofiska essä. Den gavs ut som en separat skrift, översatt av Rysslandskännaren och radiomannen Sven Vallmark. Översättningen håller en trovärdig stil som svensk text, men den är inte alltid så precis i förhållande till originalet – spåren av brådska och normalisering är genomgående, och de mest docerande dragen hos Tolstoj är nog också en aning nedtonade. Utgåvan var försedd med ett förord av Herbert Tingsten, som starkt underströk det högre syftet med Krig och fred: denna intrigtäta berättelse var ”inte endast, kanske inte ens i främsta rummet, en roman utan också en trosbekännelse och en vetenskaplig insats”. Tingsten ansåg rentav att det var de historiefilosofiska essäpartierna som rättfärdigade den övriga romanen.

Utgåvan fick stor uppmärksamhet, men få skribenter höll med Tingsten. Historikern Erik Lönnroth (Dagens Nyheter 9/11 1959) menade att epilogen var intressant som komplement till romanen men historiefilosofiskt ”så föråldrad att den ställvis verkar barnslig”. Thomas von Vegesack (Ny Tid 25/3) skrev:

[Ingen] skulle väl komma på idén att anse dessa idéer som behållningen av sin Tolstojläsning. Vi läser och beundrar Tolstoj som en vidunderlig berättare och människogestaltare. Att han samtidigt hade en fallenhet att dra ut sina tankar till orimliga konsekvenser är något som man vill beklaga.

Nästa bearbetning av romanen utkom i form av en starkt förkortad version i B. Wahlströms pocketserie TV-favoriten 1971. För bearbetningen stod manusförfattaren och översättaren Majken Cullborg. Även här var den utlösande händelsen en uppmärksammad engelskspråkig filmatisering, nu David Conroys brittiska TV-serie (med en ung Anthony Hopkins i rollen som Pierre). De omfattande ingreppen i texten motiverades intressant nog med att ”[livet] förr i tiden […] flöt lugnare än nu. […] Och man hade tid att njuta av en mångordig stil”, vilket man tydligen inte längre hade år 1971. Romanen är därför nedskuren till ungefär en fjärdedel av längden hos Dahl, vilket inte hindrade senare nyutgåvor.

Annars var det Hjalmar Dahls översättning (i obearbetad form eller i Bergströms moderniserade version) som skulle återutges ända in på 2000-talet och som säkerligen är den version av romanen som flest svenskar har läst.

Nya översättningar på 2000-talet

Några år in på det nya årtusendet kom två nyöversättningar av Krig och fred. Båda var gjorda av erfarna översättare av klassisk rysk litteratur, som dock utgick från skilda förlagor och också hade olika tillvägagångssätt i översättningsarbetet.

Staffan Skotts översättning (2006) utgick som nämnts från det som påstods vara Krig och freds ”ursprungsversion” men som i själva verket utgjorde en redigering av Zajdensjnurs vetenskapliga text. Märkligt nog sammanfaller denna ”ursprungsversion” i viss mån med Strachovs redigering på så vis att den saknar både de franska textpartierna och den avslutande essäistiken; i gengäld innehåller texten några scener som inte finns med i någon av de andra versionerna.

I ett efterord förklarar Skott, som under arbetet troligen inte kände till omständigheterna kring förlagan, att han noga har velat bevara Tolstojs meningsbyggnad och interpunktion, ”ty de långa meningarna är en viktig del av författarens stil”. Möjligen har denna strävan att ligga nära originalet hämmat den annars infallsrike och skicklige Skott. Här och var i texten märks en brist på intensitet och en benägenhet att välja standardlösningar. Stundtals störs också läsrytmen av en ordföljd som ter sig främmande för svenskan, som i nedanstående rad:

Utöver dessa två partisanförband strök det omkring på nära håll i samma område både ett förband under en polsk greve i rysk tjänst, och ett under en tysk, och ett under en general.

Ändå gör Skotts text ett betydligt livfullare intryck än samtliga föregångare, inte minst därför att den har ett mycket ledigare och modernare tilltal, vilket får sägas vara motiverat av förlagan (oavsett vilken). Jämför citaten ur Hedberg och Dahl ovan med Skott nedan:

– Han är på väg! ropade då vakten.

 

Regementschefen rodnade, skyndade fram till hästen, grep med darrande händer om stigbygeln, satt upp, rättade till sig, gjorde sabel ut och förberedde sig med lycklig, beslutsam min att ge kommando. Regementet ryckte till, som en fågel som putsat sig, och blev stilla.

 

– Giva-a-akt!.. ropade regementschefen med imponerande röst, glädjefylld för honom själv, sträng mot regementet och älskvärd mot det annalkande höga befälet.

När det uppdagades att Skotts översättning var gjord från en tveksam förlaga stod det också klart att det ännu saknades en svensk översättning gjord från Tolstojs ursprungliga text, med bibehållen franska och avslutande essäistik. Den luckan fylldes först med Barbara Lönnqvists översättning från 2017. Det dröjde med andra ord nästan 150 år från romanens första publicering till det att Krig och fred översattes i fullständigt skick till svenska.

Lönnqvists text har den fulla intensiteten hos en stark och levande svensk originaltext. Formuleringarna är ofta varierade och fyndiga och vågar sig inte sällan bort från de mest givna ordbokslösningarna. För att ta ett kort men belysande exempel står det på ett ställe hos Tolstoj: ”Пьер был неуклюж”. Här har Skott den korrekta standardlösningen: ”Pierre var klumpig”. Lönnqvist gör en mer aktiv uttolkning av situationen: ”Pierre kände sig obekväm”. Lösningen förskjuter berättarperspektivet ett snäpp mot Pierres subjektiva position och leder på så vis läsaren djupare in i den scen som skildras. För jämförelsens skull kan nämnas att Dahl har lösningen: ”Pierre var ej någon salongshjälte.” Jämfört med Skotts standardlösning kan det se ut som att Dahl och Lönnqvist avlägsnar sig ”lika mycket” från originalet. Men medan Dahls lösning ter sig en aning pratig och ofokuserad och är svår att motivera semantiskt, har Lönnqvists lösning karaktären av en överlagd tolkning som kan motiveras semantiskt och som också åstadkommer nämnda perspektivskifte och intensifiering av scenen.

Lönnqvist har även hittat eleganta och pragmatiskt varierade sätt att lösa problemet med de franska inslagen. Målet tycks ha varit att bibehålla originalets organiska växling mellan huvudspråk (ryska/svenska) och bispråk (franska), utan att för den skull hämma läsupplevelsen genom noter eller genom att placera översättningarna av de franska uttrycken längst bak i boken. I texten används skilda lösningar beroende på vad den specifika situationen fordrar: kortare franska uttryck som en svensk läsare rimligen kan förstå eller hjälpligt dechiffrera lämnas oöversatta, längre franska textcitat (ur exempelvis historieböcker) ges en efterföljande svensk översättning inom parentes, och på andra ställen ges en kursiverad svensk översättning i den löpande texten intill det franska uttrycket, som i följande stycke.

Hela armén: fransmän, italienare, tyskar, polacker – hungriga, trasiga och trötta av fälttåget – kände, när de fick se armén som stängde vägen för dem till Moskva, att nu var tappen ur tunnan och det gällde att dricka, le vin est tiré et il faut le boire.

Det stycke som citerats ur de andra översättningarna lyder hos Lönnqvist:

– Han kommer! ropade vaktposten.

 

Regementschefen blev högröd i ansiktet, sprang fram till hästen, fick med darrande händer tag i tyglarna, kastade sig upp på hästryggen, rätade på kroppen, drog ut sabeln och med ett nöjt, beslutsamt uttryck i ansiktet öppnade han munnen och var beredd att skrika ut kommandot. Hela regementet kom i rörelse, likt en fågel som putsar vingarna, och stod sedan stilla.

 

– Gi-i-iv akt! skrek regementschefen med en röst som skar igenom märg och ben, och som gladde honom själv, varnade regementet och välkomnade högsta chefen som nu kom åkande.

Lönnqvists översättning är typisk för sin översättningshistoriska epok på så vis att den, jämfört med samtliga föregångare, månar betydligt mer om att bevara originalets stil i detalj utan att för den skull förlora i stilistisk intensitet. Också Skott tycks ha haft en liknande ambition. Värt att påpeka är att detta innebar en tydlig ”avpopularisering” av Krig och fred i Sverige, så till vida att de franska inslagen och i synnerhet den avslutande historiefilosofiska essän gör romanen mer krävande för läsaren. Vitaliseringen av den större textmassan gör förstås att verket som helhet torde ha fått betydligt bättre chanser att locka nya läsare. Men givet den generellt vikande läsningen i landet bör man lägga märke till att denna förfining på textnivå sker inom ramarna för en klart mindre krets av potentiella läsare än som fanns för en klassikeröversättning under 1900-talet. Kanske är det rimligt att tänka sig att denna mindre krets av potentiella läsare också är mer mottaglig för en något mer krävande läsning än de större läsarskaror som delvis har gått förlorade för litteraturen. I så fall har det sin logik att Krig och freds franskspråkiga och essäistiska inslag till slut finns med i en svenskspråkig version av romanen: Strachovs redigering gjordes trots allt för att verket skulle locka de breda massorna, och kanske behövs inte det på samma sätt i ett läge när dessa i någon mån ändå har övergett litteraturen.

Vad gäller mottagandet av de båda nyöversättningarna efter millennieskiftet var kritikernas intresse mycket begränsat. Man nämnde som pliktskyldigast Skotts nyöversättning, och några skribenter reagerade på att texten var annorlunda än den version som de själva vant sig vid (troligen Dahl), vilket då förklarades med att förlagan var en annan, inte med att översättaren också var det. Lönnqvists version – ett storverk i modern svensk översättningslitteratur – recenserades inte i dagspressen.