Arne Lundgren, 1925–2011
Arne Lundgren föddes den 9 juni 1925 och växte upp i Hovenäset i mellersta Bohuslän, där fadern var stenhuggare. Efter folkskola i hemorten genomgick han realskola och gymnasium i Göteborg och tog studentexamen på latinlinjen, varpå följde studier vid Göteborgs handelsinstitut. Under ett decennium arbetade han därefter som handelskorrespondent och läste jämsides med förvärvsarbetet in en filosofie magisterexamen vid Göteborgs universitet, där han senare (1991) skulle bli filosofie hedersdoktor.
I slutet av 1950-talet slutade Lundgren sin anställning inom näringslivet och verkade fortsättningsvis som författare, översättare och litteraturkritiker, först i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och sedan i Göteborgs-Posten. Under många år var han dessutom lärare vid Göteborgs universitet, i första hand i portugisisk och brasiliansk litteratur men också i spanskspråkig. I mitten av 1980-talet startade han ett eget förlag, Fabians förlag. Ungefär samtidigt lämnade han Göteborg och bosatte sig i Lysekil.
Som poet debuterade Arne Lundgren i kalendern Ny lyrik 1948. Året därpå utkom på Bonniers Sånger till havet, den första av åtta diktsamlingar. Som prosaförfattare debuterade han 1957 med romanen Bottnens klockor, som skulle följas av ett tjugotal andra prosaverk (romaner, novellsamlingar, ungdomsböcker). Med några få undantag – till exempel Man överbord för vilken han 1958 tilldelades 1:a pris i Göteborgs-Postens och Wahlström & Widstrands romanpristävling – kom i stort sett alla hans böcker, både egna verk och översättningar, från 1950-talets mitt och trettio år framåt ut på Norstedt. Därefter publicerade han sig nästan uteslutande på sitt eget förlag. Störst uppmärksamhet fick romanerna om den bohuslänska stenindustrin – Stenriket (1970) och En vagnslast dynamit för riksdagshuset (1975) – samt trilogin om den färgstarke prästen på Käringön: Simson (1982), Gloria Deo (1983) och Pigan i skolhuset (2003).
Jämsides sin egen omfattande produktion som författare gjorde Lundgren en stor insats som översättare från de romanska språken, inte minst portugisiska. Han översatte ett flertal prosatexter men hade sin huvudsakliga inriktning mot lyriken.
Från italienska översatte han endast tre titlar, men de var alla pionjärarbeten som för första gången introducerade en rad betydande italienska lyriker på ett samlat sätt: Salvatore Quasimodos Och plötsligt är det afton (1957 – två år innan författaren tilldelades Nobelpriset), Pier Paolo Pasolinis Gramscis aska (1975) och Giuseppe Bonaviris Saknaden och sorgen (1988). Den trerading som fått ge titeln åt urvalet av Quasimodos dikter är Lundgrens mest kända och lästa översättning, flitigt använd i dödsannonser:
Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.
Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.
Från spanska översatte Lundgren huvudsakligen smärre bidrag i antologier, men han gjorde också en nyöversättning av Lope de Vegas klassiska drama Fårakällan (1978) och publicerade ett urval aforismer av Juan Ramón Jiménez. Ett pionjärarbete var Rosor på floden (1958), som innehåller andalusisk poesi från den arabiska tiden översatt via spanska. År 1975 översatte Lundgren tillsammans med Lluis Solanes ett urval dikter av den katalanske poeten Salvador Espriu, och drygt ett decennium senare fortsatte de med antologin Tio katalanska poeter (1987).
Från franska översatte Lundgren endast ett verk: Syster Marianas kärleksbrev (1959). Dessa ”Lettres Portugaises”, som titeln lydde när boken gavs ut anonymt i mitten av 1600-talet, är endast kända på franska, men de tillskrevs under 1800-talet den portugisiska nunnan Mariana Alcoforado. Det var sannolikt denna portugisiska anknytning som gjorde Lundgren intresserad. Det var litteraturen på portugisiska som var hans huvudintresse som översättare. Redan 1951 hade han i sin första översättning i bokform samarbetat med Per G. Ekström för att åstadkomma ett urval dikter av den brasilianske poeten Ribeiro Couto. Och i hans sista översättningsvolym I fikonträdets skugga (2007) presenteras trettiofyra poeter från den tidigare portugisiska kolonin Angola, alltifrån landets förste president Agostinho Neto till diktare i den yngsta generationen. Under halvseklet mellan dessa två volymer genomförde Arne Lundgren som översättare och essäist en bred introduktion av litteratur på portugisiska som saknar motstycke i Sverige.
Det började med flera viktiga antologier under 1960-talets första år. Den första, Portugisiska berättare (1960), introducerar en rad författare som tidigare knappast alls översatts till svenska, bland dem Aquilino Ribeiro, Miguel Torga, Castro Soromenho och Fernando Namora. Till Ribeiro skulle Lundgren återvända, först med översättningen av den mäktiga romanen När vargarna yla (1961) och långt senare med ett kommenterat urval ur författarens produktion i Doft av ginst och vadmal (1995). Av Torga översatte han sedermera två volymer, Folket bortom bergen (1988) och dagboksutgåvan Inre frihet (1990). Till Soromenho återkom han med en översättning av den uppmärksammade skildringen av den portugisiska kolonialpolitiken, romanen Död jord (1976).
Andra viktiga antologier som Lundgren sammanställde var Fem brasilianska poeter (1961) och den omfångsrika Latinamerikanska berättare (1963), där en dryg fjärdedel av utrymmet ägnas åt brasiliansk litteratur och resten åt spanskspråkiga diktare från femton länder. Lundgren har ensam gjort urvalet, skrivit författarpresentationerna och översatt hälften av texterna.
Den portugisiske diktare som Lundgren intresserade sig mest för var den säregne Fernando Pessoa. Åt honom ägnade han två volymer om tillsammans mer än trehundrafemtio sidor, som ger en fyllig introduktion till ett av de mest betydande författarskapen inom den europeiska mellankrigsmodernismen. Den första – Fernando Pessoa, ett diktaröde (1973) – är något av ett pionjärarbete. Dessförinnan fanns ingen bok av Pessoa på svenska. Stilla, mitt hjärta (1988) är snarast en komplettering av den första volymen – en del dikter förekommer i båda utgåvorna.
Av de fem brasilianska poeter Lundgren presenterade i sin antologi 1961 intresserade han sig i första hand för Jorge de Lima och Carlos Drummond de Andrade. Den förstnämnde hade han introducerat redan 1957 i Artur Lundkvists antologi Den mörke brodern. Lundgren skulle återkomma till Drummond de Andrade, av många ansedd som Brasiliens främste 1900-talslyriker, och ägna honom inte mindre än fem volymer poesi och en volym prosa – från Natten och rosen (1966) till Ljuset spränger natten (1990). Sannolikt var Drummond de Andrade den av alla de diktare som Arne Lundgren översatte som han kände sig mest befryndad med. För sitt hängivna introduktionsarbete tilldelades han redan 1966 den brasilianska Ordem Nacional do Cruzeiro do Sul (Södra korsets orden).
Arne Lundgren hade inte endast stor språklig kompetens utan också en betydande litterär och kulturell sådan. Därom vittnar inte minst de omfattande litteraturhistoriska och litteraturkritiska översikter av modern brasiliansk och portugisisk litteratur som han gav ut under 1990-talet. I Från urskog till megastad (1994) är drygt hälften av de fyrahundra sidorna översättningar av brasilianska författares verk och resten en litteraturhistorisk översikt och en presentation av de översatta författarna. Oceanernas oro, bergens tystnad (1997) är en trehundrafemtiosidig genomgång av portugisisk 1900-talslitteratur.
Arne Lundgrens översättningar bygger på kombinationen av filologisk lärdom och estetisk sensibilitet. Hans tolkningar är alltid pålitliga utan att vara pedantiska. Han hade stor förtrogenhet med de språk han översatte från samtidigt som han själv var en stilsäker diktare på det språk han översatte till. Men han diktade aldrig när han översatte: författaren var för honom alltid överordnad översättaren.
Personligen var Arne Lundgren anspråkslös och tillbakadragen. Han deltog sällan i debatter och undvek medvetet bokmässornas marknadstorg. Han översatte nästan aldrig på beställning utan valde själv de texter han ville tolka till svenska. Kanske blev resultatet så övertygande just därför att de författare han översatte i stor utsträckning var personliga valfrändskaper. Han avled den 19 maj 2011 i Lysekil.
Arne Lundgren mottog Elsa Thulin-priset 1982, Svenska Akademiens översättarpris 1983, Samfundet De Nios översättarpris 1987 och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminnes översättarpris 1993.