Svenskt översättarlexikon

Axel Amandus Erik Eriksson föddes den 25 september 1863 som son till hyrverksdelsägaren Erik Eriksson och dennes hustru Amanda, född Westerberg. Efternamnet Kerfve tog han förmodligen först då han börjat verka som skribent och författare. Efter studier vid Stockholms högre realläroverk var Kerfve privatlärare i språk och matematik 1883─1888. Yrkesbanan skulle därefter följa en ganska krokig väg genom huvudstadspressens maginaler: efter en tid som volontär vid Dagens Nyheter verkade Kerfve bland annat som redaktionssekreterare vid Sveriges Handelstidning och Varité, som medarbetare på Svenska Dagbladet, redaktör och utgivare av boulevardtidningen Svarta Katten och redaktionssekreterare på humortidningen Kurre. Åren 1908─1914 var han litterär rådgivare hos Nordiska bokförlaget. Vid sidan av detta var Kerfve en mycket produktiv författare av kåserier, stockholmiana och underhållningsromaner som gärna utspelade sig i Stockholmsmiljö. Bland annat skrev han en serie Sherlock Holmes-imitiationer där hjälten Gunnar Holm löser mysterier i den svenska huvudstaden. I likhet med kollegan Gunnar Örnulf använde Kerfve en stor mängd pseudonymer, däribland Adil Ehrenclou, Kurt Lange, Sven i Skratthult, Tor Hallström och Tor Svenske. Framför allt på 1890-talet var han en flitig författare av spex och kupletter åt huvudstadens varitéscen.

Axel Kervfe var gift med Anne Elisabet Kerfve, född Öhlander. De hade två barn. Han avled i Stockholm den 26 augusti 1938.

Som översättare låg Kerfve bakom några dussin översättningar av barn- och ungdomslitteratur, tillkomna främst under 1910-talet och med B. Wahlström som uppdragsgivare. Urvalet bestod till stor del av typiska pojkböcker med indianer och frontäventyr, vilka översattes för förlagets framgångsrika skriftserie B. Wahlströms ungdomsböcker. Källspråk var engelska och tyska.

Axel Kerfve låg också bakom en följd av romaner av Margaret Wolfe Hungerford, vilka i samtliga fall redan hade översatts ett trettiotal år tidigare av Mathilda Langlet. Kerfves översättningar tycks dock ha varit självständiga, vilket kan sägas även om hans förhållande till originalet. I dessa översättningar gjordes mycket omfattande förkortningar så att Hungerfords romaner i Kerfves versioner är betydligt kortare än både originalen och Langlets översättningar. Detta ingick förmodligen i uppdraget från förlaget som använde ett liknande tillvägagångssätt på andra håll vid denna tid.