Mathilda Langlet, 1832–1904
Mathilda Langlet är numera främst bekant som författare av texter för barn och unga under det sena 1800-talet, men hennes bibliografi är omfattande och mångskiftande. Samtidigt som hon var en flitig skriftställare försörjde hon sig som översättare och låg bakom en mängd utgåvor av missromaner, flickböcker, småbarnsböcker och böcker i naturvetenskap och historia.
Levnadsbanan var ganska typisk för en kvinna från övre medelklassen. Hon föddes den 8 november 1832 i Dalarö som barn till prosten Abraham Wilhelm Söderén och Clara Henrietta Söderén, född Landby, och växte upp på Turinge prästgård söder om Stockholm. Hon fick en så kallad vårdad uppfostran och hjälpte ofta sin far med söndagspredikningarna. Mathilda Söderén var drygt trettio år när hon 1864 gifte sig med den framgångsrike och egensinnige arkitekten Emil Langlet. Paret var huvudsakligen bosatt i Stockholm med omnejd, med avbrott för några perioder i Malmö och Uppsala. Paret fick fyra söner, varav Valdemar Langlet bland mycket annat var verksam som översättare. Under 1870-talet lät familjen efter makens ritningar uppföra den slottsliknande herrgården Spetebyhall i fransk renässansstil i Lerbo socken nära Katrineholm.
Hustrun Mathilda höll sig vid hemmets härd. Efter att ha inspekterat ladugård och mjölkkammare satte hon sig tidigt på morgonen (ofta klockan fyra!) vid skrivbordet och författade. Texterna var distinkta, rappa och bestämda. Hon lät sig fotograferas omgiven av barn, utstrålande en imposant moderlighet.
Langlets litterära mångsyssleri inleddes på 1850-talet med ”småuppsatser och flera förträffliga översättningar af goda berättare från engelskan, franskan, spanskan och holländskan”, enligt Birger Schöldström. Åren 1863–1864 gav hon ut tidskriften Året om. Läsning i den husliga kretsen, som huvudsakligen vände sig till damer i den högre societeten. Tidskriftens namn var en parafras på Charles Dickens All the Year Round, gavs ut på Sigfrid Flodins förlag och trycktes på hans maka Louise Söderqvists (Flodins) tryckeri. Snart utkonkurrerades den emellertid av Svenska Familj-Journalen, där Langlet istället blev medarbetare.
Den skönlitterära debuten skedde med diktsamlingen Blad och blommor (1871). Langlet företrädde, enligt Eva Zweigbergk, en ”högst personlig konservativ åttiotalism”. I verk som Döttrar och mödrar (1885), Vi och våra söner (1887) och framför allt Tidsströmningar belysta från hemmets härd (1887) fronderade hon mot det radikala åttiotalets kritiska syn på familjeliv och kvinnans kallelse i hemmet. Sedlighetsfrågan och äktenskapets helgd var frågor som engagerade; Strindberg, Verdandi och andra uttryck för studentradikalismen blev föremål för hennes skarpa kritik. Föga förvånande uttalade sig Carl David af Wirsén positivt om Tidsströmningar och hävdade att Langlets ”arbete är så förtjenstfullt, att man skulle vilja, för att visa prof på hennes förmåga, afskrifva hela sidor ur ifrågavarande bok”. Också ett betydande antal barnböcker flödade ur Langlets penna. I Mamma, tala om något roligt (1–7, 1897–1903) samlade hon berättelser som hon tyckte var viktiga för barnen. Hon anknöt till det sena 1800-talets framväxande bilderboks- och sagostil. Språkligt sett var hon inte så säker i verserna som hon var i sin realprosa.
Sedan hon bildat familj levererade Langlet en mängd skrifter om barnuppfostran och hushållets vård. Idag ter sig i synnerhet de könsstereotypa och kristet moraliserande skrifterna främmande och föråldrade. Ibland var det fråga om adaptioner från andra språk: så till exempel Ett eget hem. En bok för unga kvinnor (1891), som hon utarbetat efter en tysk förlaga och som vare sig var en översättning eller ett helt eget verk utan något som hon skapat utifrån de svenska förutsättningarna med den tyska dispositionen som stomme. Framgångsrik var den drygt tusen sidor långa handboken Husmodern i staden och på landet (1884), i vilken Langlet ger råd till unga och oerfarna husmödrar. Plikterna gäller först och främst man, barn och tjänstefolk; honnörsord är renlighet, sparsamhet, ordning i utgifterna, flit, skönhetssinne – allt detta sprunget ur en sund gudsfruktan. Langlet såg verket som sin livsgärning.
Ungefär hälften av Langlets produktion – cirka åttio titlar – består av översättningar. Langlet samarbetade med en lång rad av tidens främsta förlagshus: Beijer, Bonnier, Fahlcrantz, Flodin, Geber och Skoglund. Huvudparten av översättningarna var barnböcker, flickböcker och missromaner. Större delen av denna ofta uppbyggliga litteratur hämtade hon från den engelsktalande världen. Hit hörde verk av bland andra Margaret Hungerford, Ethel Turner och Elizabeth Wetherell (pseudonym för Susan Warner). Genom dessa kom Langlet att fungera som svenskt språkrör för de idéer om uppfostran och – med ett modernare ord – könsnormering, som kommer till uttryck i exempelvis Turners flickböcker.
Vad gäller källspråken var upptagningsområdet något större när det kom till skönlitteratur för vuxna. Langlet översatte bland annat Bjørnstjerne Bjørnsons Magnhild och Karl Emil Franzos Judarne i Barnow (båda 1878), senare också den holländske författaren A.S.C. Wallis Furstegunst. Roman från Erik XIV:s tid (1887, 1910), vilken hon enligt försättsbladet ska ha översatt från originalspråket. De engelskspråkiga författarna dominerade emellertid även bland vuxenförfattarna, inte sällan genom lättsamma romaner som William Blacks Prinsessan af Thule (1878) eller John Habbertons Fången bland dårar. Humoristisk amerikansk novell (1885).
Översättningarna tycks ha givit Langlet ett ekonomiskt manöverutrymme utanför hushållet. Efter att familjen 1879 för en tid flyttat till Malmö uttrycker hon i ett brev till Bonnier i mars 1880 en längtan ”efter att snart åter få en egen kassa, hvarvid jag nu i många år varit van och mycket saknar. Naturligtvis får jag ändå hvad jag behöfver och önskar, men ändå är det roligt att hafva litet pengar för sig sjelf”. Langlet var långtifrån nödställd; snarare drygade husmodern ut sin hushållskassa med översättningar av verk som stämde överens med hennes ofta konservativa syn på saker och ting.
Efter hennes död den 7 augusti 1904 och under inverkan från de stora samhällsförändringarna i Sverige under 1900-talets första årtionden kom större delen av hennes produktion i otakt med tiden och trycktes inte längre om. Längst klarade sig hennes översättningar av Ethel Turners flickböcker, såsom Sju syskon och En liten yrhätta, vilka gavs ut ännu på 1940-talet, i hård konkurrens med nyöversättningar från en yngre generation översättare, bland andra Einar Ekstrand, Viveka Starfelt och Kerstin Wenström.