Else Lundgren, 1919–2018
Else Lundgren (f. Persson) föddes den 30 maj 1919 och växte upp i Halmstad som det yngsta av tre barn till järnhandlaren Olof Persson och hans hustru Elisabet. Efter studentexamen från latinlinjen i Halmstad bedrev hon studier i Lund och Göteborg och blev 1941 fil.mag. i engelska, tyska och franska med spets i samtliga ämnen. Under sin tid i Lund träffade hon sin blivande man, Nils Lundgren, senare med.dr i gynekologi. Paret gifte sig 1940 i Halmstad och fick tre döttrar.
Efter sin examen prövade Else Lundgren olika sätt att få utlopp för sitt intresse för litteratur och språk. Hon skrev noveller, varav några publicerades i veckotidningen Idun, och arbetade som språklärare. Några år hade hon tjänst som adjunkt i engelska på Flickskolan i Malmö. Familjen förde en ambulerande tillvaro – från Malmö till Vänersborg, tillbaka till Malmö, och sedan till Karlstad – som var frustrerande för Else Lundgren eftersom den försvårade den kontinuitet hon önskade för att förverkliga sina egna yrkesplaner.
Lösningen blev en karriär som översättare. Debuten som översättare var en fackbok, Psykologi på biologisk grund (1964) av D.O. Hebb. Övergången till det skönlitterära fältet skedde genom P.G. Wodehouse. Lundgren läste ofta en bok både i original och i svensk översättning och upptäckte på så sätt att Wodehouses golfnoveller inte fanns på svenska. Hon tog kontakt med Albert Bonniers förlag och översatte sedan också en av golfnovellerna, skickade in den och blev uppringd av förlaget, som förklarade att det hade blivit ett missförstånd: Bonniers hade redan en Wodehouseöversättare – Birgitta Hammar. Men Lundgren blev utlovad ett annat översättningsarbete och fick på så vis in en fot i den skönlitterära förlagsvärlden. De första skönlitterära titlarna var den brittiske ”läkarförfattaren” John Rowan Wilsons Läkarstriden (1967) och Margaret Drabbles Kvarnstenen (1968), utgiven av just Bonniers, som skulle bli en återkommande uppdragsgivare.
De första åren uppstod det ibland luckor mellan översättningsuppdragen. Lundgren varvade då med att översätta förkortade romaner för Det Bästas Bokval, samtidigt som hon för tidskriften Det Bästa översatte artiklar inom ämnesområdena medicin och psykologi.
Fram till mitten av 1990-talet var Else Lundgren en mycket produktiv översättare av engelskspråkig skönlitteratur. Hon översatte cirka hundra romaner, utöver uppdragen för Det Bästas Bokval. Hon låg bakom hyllade översättningar av framstående engelskspråkiga författare som Margaret Atwood, Beryl Bainbridge, Anita Desai, Margaret Drabble och Virginia Woolf och översatte inte mindre än tre Nobelpristagare: William Golding, Nadine Gordimer och V.S. Naipaul. Författarnamnen ger en bild av inriktningen och bredden i Lundgrens översättningsarbete. Hon ägnade sig uteslutande åt engelskspråkig litteratur.
Lundgren översatte ett stort antal romaner som skildrade det samtida engelska samhället, däribland åtta titlar av Beryl Bainbridge 1975–1983. Nämnas kan också Sue Townsends dråpliga böcker om Adrian Mole. År 1981 utkom den första av Else Lundgrens sex översättningar av 1983 års nobelpristagare William Golding. Arbetet med Goldings Sjöfarares riter, om en sjöresa mellan England och Australien, var krävande; bland annat behövde Lundgren tillbringa åtskilliga timmar på bibliotek med nautiska lexika för att lära sig alla de termer och uttryck som krävdes för att rätt återge Goldings ”beckbyxespråk”. Vid ett besök i Göteborg såg hon fartyget Ostindiefararen Götheborg ligga på varv och kunde peka ut och namnge åtskilliga delar av skrov och rigg. I samband med Goldings Nobelpris träffades författaren och översättaren, och Lundgren hade sedan kontakt med Golding då hon fortsatte att översätta hans böcker. År 1983 fick hon Letterstedtska priset för sin tolkning av Goldings Det synliga mörkret.
Rasismen och segregationspolitiken i Sydafrika var återkommande teman i de sex titlar som Lundgren översatte av 1991 års nobelpristagare, Nadine Gordimer. I fyra romaner av Paul Scott – på svenska under samlingsnamnet Juvelen i kronan – kunde läsaren ta del av den brittiska kolonialmentaliteten i Indien. Den bok som låg Else Lundgren varmast om hjärtat var annars Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Lundgren upptäckte att boken inte fanns på svenska, kontaktade förlaget och erbjöd sig att översätta den. Det tog lång tid och många övertalningsförsök innan hon fick uppdraget. Boken har senare utkommit i åtskilliga nyutgåvor.
Som översättare hade Else Lundgren ingen längtan efter att själv ”vara författare”; hennes ambition var att läsaren skulle uppleva den nya texten som vore den författarens. Hon sade ofta att översättaren är författarens röst på svenska. Den bästa yrkesutbildningen för en översättare ansåg hon vara livserfarenhet och ett långt livs läsande. Hennes språkintresse var en viktig drivkraft för henne, minst lika viktig som litteraturen som erfarenhetsförmedlare. I en intervju 1983 uppgav hon:
Det roligaste är att översätta författare som inte bara vill berätta en historia utan också är mycket medvetna i sin behandling av texten.
Hon kunde lägga ner stor möda på att finna rätt svensk stilnivå och kunde fundera länge på om hon skulle skriva ”nånting” eller ”någonting”, ”sånt” eller ”sådant”. Samtidigt undvek hon ibland alltför vardagliga eller grova uttryck. Hon kunde exempelvis översätta made love med ”gjorde de kärlekens gärningar” eftersom för henne ordet ”älska” inte uttrycker den aktiva gärning som finns i make love. Och när Nadine Gordimer skriver shit-stained föredrog hon att återge uttrycket som ”fekaliefärgad”. För att samla på sig relevanta ord och uttryck brukade Lundgren läsa böcker från den tidsepok som nästa roman utspelade sig i. Hon hade till exempel stor glädje av att läsa Malla Silfverstolpes memoarer när hon arbetade med Goldings sjöromaner. Hon kunde tillbringa åtskilliga timmar på bibliotek för att hitta rätt benämningar för maträtter, kläder och andra atmosfärskapande ord. Hon lyssnade alltid på människor i sin omgivning och antecknade nya uttryck i en personlig slangordbok.
Lundgren ville att översättningarna skulle vara välljudande och undvek därför helst vad hon ansåg vara fula konsonantsammanstötningar och flera långa ord efter varandra. Hon vinnlade sig om att använda ett tidstypiskt språk, men var också medveten om att översättaren var den som gav den svenske läsaren en chans att leva sig in i den nya texten. Om någon i en 1800-talsroman red ett stort antal miles så kunde det bli både stilistiskt mer autentiskt och inbjudande om översättaren använde det svenska uttrycket ”dagsritt”, vilket gav en antydan om ansträngningen. Lundgren satte den svenske läsaren främst i sitt översättningsarbete. Det skulle inte vara svårare för en svensk läsare att ta till sig texten än vad det var för en engelskspråkig läsare av originaltexten. Därför menade hon att det var tillåtet för en översättare att göra smärre tillägg, exempelvis realiaupplysningar, liksom att utesluta korta partier som gick att undvara och som inte tillförde något för en svensk läsare. Det var då en självklarhet att förlaget skulle upplysas om ändringarna. Och översättaren fick inte briljera på originaltextens bekostnad: översättaren skulle vara både suverän och osynlig.
Else Lundgren tilldelades Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris 1997 och Elsa Thulin-priset 2004. I motiveringen till det senare stod bland annat:
Det brukar sägas att en författares text är stämd för att ljuda med en viss ton. Gång efter annan under ett långt yrkesliv har årets pristagare, Else Lundgren, tagit sig an erkänt svårspelade instrument och med mjukt dämpad precision och återhållen konstnärlig glöd lyckats framkalla denna ton, rent och till synes utan att vidröra den ljudande kroppen.
Else Lundgren avled den 13 september 2018.