Svenskt översättarlexikon

Johannes (Hannes) Evelinus Sköld föddes den 20 september 1886 i Västerlövsta i Västmanland (senare Uppland) som äldste son till missionärerna Johan Sköld och Eva Charlotta, född Eriksdotter. Han växte upp i Kina, där föräldrarna arbetade för Svenska missionsförbundet, och lärde sig tala tre språk: svenska, engelska och kinesiska. Han hade tre bröder, av vilka Otte blev känd konstnär och sedermera Moderna Museets förste chef. År 1897 skickades Hannes till Norrköping för att gå i svensk skola och blev klasskamrat med Ture Nerman. Med höga gymnasiebetyg inskrevs han 1905 vid Göteborgs högskola, där han 1907 blev fil.kand. med betyg i sanskrit med jämförande språkforskning, grekiska, latin, semitiska språk och tyska. Han fick ett stipendium för att 1908–1909 studera i Leipzig och Prag men hade därefter inte ekonomiska möjligheter att fortsätta sin akademiska bana.

Hannes Sköld engagerade sig tidigt i arbetarrörelsen, var agitator under storstrejken 1909 och blev flitig skribent i den socialdemokratiska pressen och inte minst i vänstersocialisternas tidskrift Stormklockan. Samtidigt översatte han moderna klassiker åt ungsocialisternas förlag Fram och utgav dessutom 1911 två diktsamlingar. Den ena skrevs på Långholmen, där han avtjänade ett tre månaders straff för smädelse av tjänsteman (han hade kallat kronofogden i Norrköping för ”guldgalonerad lakej”). I den andra diktsamlingen ingick texten ”Första maj” som skulle komma att sjungas av generationer demonstranter. Maningen till solidaritet tycks här blandas med tongångar från Svenska missionsförbundets frälsningsbudskap:

Första maj, första maj –
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus. 

I ett av de första numren av Stormklockan ägnades Michail Artsybasjevs skandalomsusade roman Sanin en lång och ingående recension, daterad ”Leipzig i febr. 09” och signerad av den tjugotvåårige Johannes Sköld, som här visade att han nu också hade lärt sig ryska. I april 1910 träffade han Aleksandra Kollontaj på en socialistkonferens i Köpenhamn och var sedan tolk åt den ryska feministen under hennes föredragsturné i Sverige våren 1912. Kollontaj bevarade kärleksfullt minnet av den unge entusiastiske studenten och agitatorn.

Tidigt år 1914 reste Sköld med sin nyblivna hustru, norskan Nancy Nilssen, till Balkan, där han skulle försörja sig på att leverera artiklar till den svenska socialdemokratiska pressen. Sköld stannade i vardera fyra månader i Serbien och Bulgarien men reste hem till Sverige kort efter första världskrigets utbrott. Nu återvände han till studierna och framlade våren 1916 i Lund sin licentiatavhandling om turkiska lånord i serbiskan.

Fortsättningen av Skölds liv skulle präglas av otåliga växlingar mellan resor, journalistik, föreläsningsverksamhet, politik och språkvetenskap. Efter februarirevolutionens utbrott 1917 reste han till Petrograd för att bevaka händelserna för Stockholms-Tidningen och andra svenska tidningar. I september 1917 blev Sköld anställd på svenska generalkonsulatet i Moskva ”som ett mellanting mellan politisk rådgivare och skrivbiträde”, men innan de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Sovjetryssland avbröts i november 1918 reste han och hustrun tillbaka till Stockholm; paret hade då fått det första av sina tre barn. Väl hemma fick Sköld arbete på den ryska handelsdelegationen men sade snart upp sig då han inte sympatiserade med bolsjevikregimen. Han försörjde sig nu som journalist och föreläsare men drogs åter till det vetenskapliga arbetet och kunde i maj 1922 i Lund disputera på avhandlingen Zur Chronologie der štokavischen Akzentverschiebung och förordnades samma år till docent i slaviska språk. År 1926 omvandlades docenturen till att gälla i jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Sköld hade ett stort kontaktnät inom den socialistiska pressen och den vänstersocialistiska rörelsen. År 1917 följde han med utbrytningen från det socialdemokratiska partiet som ledde till bildandet av Sverges socialdemokratiska vänsterparti. Men han drog sig tillbaka då det skulle byta namn till Sverges kommunistiska parti. I Lund deltog han i grundandet av den röda studentföreningen Clarté och ingick i samma krets av slavister som Sigurd Agrell, Mihaïl Handamirov och Ruth Wedin Rothstein.

Hans Verdandiskrift Anteckningar om den ryska revolutionen till tioårsjubileet 1927 var en lidelsefri analys, skriven med dialektisk skärpa. Revolutionen, folkets uppror, var oundviklig. Men den segrade inte så mycket genom Lenin och bolsjevikernas genialitet som genom motståndarnas konsekventa misstag. I sin historiesyn förblev Sköld marxist. Dock anade han inte att Stalin och hans män skulle lyckas knäcka ryggen på den ryska bondeklassen: ”De kommer att hävda sig mot vem det vara må. Ty de är Ryssland. Den ryska bonden är den ryska jordens herre och ämnar förbli så”.

I universitetsvärlden skulle Hannes Skölds snabba kast mellan olika verksamhetsfält väcka häpnad, oro och avundsjuka. När en professur i sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning 1927 ledigförklarades i Lund var Hannes Sköld ende sökande. Två av de tre sakkunniga ansåg honom synnerligen kompetent, medan den tredje avstod från att yttra sig om hans produktion som helhet. På detta underlag beslöt konsistoriet helt enkelt att inkompetensförklara honom. Frågan väckte stor uppmärksamhet i pressen, då ingen tvekan rådde att det var Skölds politiska inställning som låg honom i fatet. När han plötsligt avled 1930 var tillsättningsfrågan inte slutgiltigt avgjord. Riksdagen beslöt att tillerkänna änkan professorspension, vilket i praktiken var att posthumt utnämna Sköld till professor över huvudet på Lunds universitets ledning.

Hannes Skölds verksamhet som översättare och introduktör speglade växlingarna i hans karriär. De första översättningarna bestod främst av marxismens klassiker men omfattade även den bland ungsocialisterna populäre Jeppe Aakjærs Vredens barn och en berättelse av den tjeckiske författaren Svatopluk Čech. Efter hemkomsten från Sovjetryssland översatte Sköld två kända skrifter av Lenin. De följande publikationerna hör samman med hans slavistiska period. I december 1921 var han den förste i Sverige att presentera den nyligen avlidne Aleksandr Blok, vilket skedde i en stor artikel i Svenska Dagbladet med långa citat ur ”De tolv” och ”Skyterna”. I Samfundet De Nios årsbok Vår tid introducerade Sköld den här ännu okände Karel Čapek och bulgarisk poesi med översättningar av poeter som den produktive Alfred Jensen inte hade hunnit med, bland annat den konstfulle Teodor Trajanov. Viktigast av Skölds insatser var kanske förordet till Wedin Rothsteins utgåva av Ivan Bunins Byn, en bok som banade vägen för det första ryska Nobelpriset i litteratur.

I två artiklar i Arbetet i september 1923 skrev Sköld detaljerade analyser av två ryska poeter: en ”revolutionär” – Sergej Jesenin – och en ”kontrarevolutionär” – Nikolaj Gumiljov. Sköld ville framhålla den anarkistiske, då fortarande aktive bondepoeten som en sann produkt av revolutionens Ryssland, varmed han inte menade bolsjevikernas maktövertagande utan hela den långa och djupgående process som ledde till störtandet av tsarismen och dess förtryck. Intressant nog tog Sköld i förbigående avstånd från futurismen och Majakovskij, som han kallade en ”korsning mellan clown och naturskald”. Det andra valet av poet mer originellt. Om den 1921 avrättade Gumiljovs sista bok skrev han att den kommer ”att tillhöra de av revolutionstidens böcker, vilka sent ska glömmas”. Sköld citerade, i egen översättning, ”rader vilkas inåtvända blidhet är gripande”:

Vi äro ej i världen, utan gömda
på en världens bakgårds skumma mark, –
sömnigt bläddrar året våra glömda
blåa dagars böcker ark för ark.

Den mardrömslika dikten ”Den vilsna spårvagnen” kallade Sköld ”ett motstycke till ’De tolv’, som inte når upp till sin urbilds öde storhet, men som dock otvivelaktigt tillhör de märkligaste revolutionsdikter som skrivits”.

Vänstermannen Hannes Sköld föredrog alltså Nikolaj Gumiljovs nyklassiska poesi framför futuristiska experiment. Ändå är det ett verk i listan över hans översättningar som kan överraska: François de La Rochefoucaulds Maximer, som utkom på Bonniers 1915. Antagligen uppskattade den skolade marxisten Sköld den bittra dialektiken i den franske 1600-talsmoralistens paradoxer mer än mycken revolutionsretorik. När verket återutgavs i Forumbiblioteket 1955 angavs, till skillnad från förlagets vanliga praxis, tydligt att texten var bearbetad av en känd översättare, Eva Alexanderson. Hennes revision var omfattande och gjord med känslig hand. Många av Skölds precisa formuleringar var kvar i nyutgåvan, till exempel:

Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden.
Medelmåttan fördömer vanligen allt som ligger utom dess räckvidd.

Men ofta har Alexanderson enklare och elegantare lösningar:

Måste man göra våld på sig för att bli den älskade trogen, så är det knappast bättre än otrohet.
– Sköld

Att tvinga sig till att förbli den älskade trogen är knappast bättre än otrohet.
– Alexanderson

På ett besök i Uppsala 1930 drabbades Hannes Sköld av en plötslig infektionssjukdom och avled på Serafimerlasarettet i Stockholm den 14 september. Hans minne hyllades med stora artiklar i hela den svenska arbetarpressen, från socialdemokratiska Arbetet till moskvakommunisternas Ny Dag.