Svenskt översättarlexikon

Alfred Jensen var son till civilingenjören Carl Anton Jensen och hans hustru Carolina Eugenia Modéer och växte upp i ett tämligen välbärgat hem i Hudiksvallstrakten. Han föddes den 30 september 1859. Efter studentexamen tillbringade han ett år i Ryssland och skrev sedan in sig vid Uppsala universitet. I fyra år studerade han nordiska språk, estetik, latin, historia, praktisk filosofi och astronomi. Någon examen fick han dock aldrig ut, eftersom han föll igenom i den sista tentamen. Professorn ansåg honom ”ej hafva läst Geijer tillräckligt grundligt, det vill säga utantill”. Efter att ha vägrats omprövning fann han Sverige i allmänhet och Uppsala i synnerhet för trångt och begav sig 1884 till Tyskland, där han arbetade som volontär på tidningen Exporteur i Hamburg. Samtidigt fick han anställning som korrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, dit han skickade kåserier om händelser i den tyska världen. Han blev så småningom fast anställd på tidningens redaktion i Göteborg och senare dess utrikeskorrespondent i Berlin och därefter Wien. Under denna tid företog han många resor i slaviska länder. År 1897 gifte sig Jensen med översättaren Karin Lidforss. De återvände tre år senare till Sverige, där Jensen anställdes vid Nobelinstitutet i Stockholm som sakkunnig med uppgift att bevaka de slaviska litteraturerna. Livet ut hade han därefter en fast inkomst från Nobelinstitutet – 5 000 kronor om året. Lönen räckte dock inte långt och Jensen fick arbeta flitigt som översättare, skribent och föreläsare. År 1907 promoverades han till hedersdoktor vid Uppsala universitet, främst för sin biografi över Ivan Gundulić, ett verk som länge ansågs vara det främsta om den ragusanske renässansskalden.

Jensen hade lärt sig ryska under sin årslånga ungdomsvistelse i Ryssland. I Kazan-trakten hade han då varit anställd som informator åt en kusin, vars far arbetade vid ett ångbåtsbolag, och skrev samtidigt resebrev för Hudiksvallsposten. Hans första översättningar följde under tiden i Uppsala och inbegrep kortare lyriska översättningar – folkdikter och romantisk vers av bland andra Michail Lermontov – men också ett par större utgåvor av Nikolaj Gogol och Ivan Turgenev. Full fart på den slaviska kulturförmedlingen blev det emellertid först när Jensen kom till Berlin år 1889 som Handelstidningens korrespondent. Härifrån räknar hans egen litterära produktion ett trettiotal böcker om slavisk vitterhet plus ett mycket stort antal artiklar i svenska och utländska tidskrifter och dagstidningar samt författarbiografier och översikter över slavisk litteratur i Nordisk familjebok (”Uggleupplagan”). Också hans översättningar uppgår till ett trettiotal, varav en del utgör centrala verk för respektive nationallitteratur, exempelvis Aleksandr Pusjkins Eugen Onegin (1889) för den ryska och Adam Mickiewicz Herr Tadeusz (1898) för den polska. Dessutom publicerade han mängder av dikter och smärre berättelser i tidningar och tidskrifter.

Jensen var mycket systematisk i sin språkinlärning. Först lärde han sig ryska ordentligt, så att han kunde översätta, sedan kom turen till polskan och tjeckiskan och sist till de sydslaviska språken. Till Balkan kom han första gången år 1890. Resan gav som resultat bland annat en översättning av serbiska noveller, Från Serbien och Montenegro. Valda bynoveller (1891) och en biografi över den bulgariske skalden och frihetshjälten Christo Botev. År 1895 fick han av Svenska Akademien ett resestipendium på 2 000 kronor, vilket gjorde det möjligt att vara ute på resor ett helt år. Han besökte då Slovenien, Serbien och Montenegro och for över Svarta havet till Ryssland ända bort till Främre Asien. Så gott som varje år besökte Jensen något eller några slaviska länder. Han var en sällskapsmänniska, entusiastisk och receptiv, och blev med tiden mycket aktad och uppskattad i de länder han besökte, vilket också visade sig i en lång rad förtjänsttecken och utmärkelser.

Från ryska översatte Jensen flera verk av Fjodor Dostojevskij, men också samtida författare som Leonid Andrejev, Pjotr Jakubovitj och Nikolaj Oliger. Många av de senare stod i tydlig konflikt med tsarmakten, och en kritik av denna är återkommande i Jensens skrifter om rysk litteratur. Från det sydslaviska området översatte han flera verk av bulgaren Pentjo Slavejkov och ett av kroaten Ivo Vojnović, som blev hans gode vän och efter vilken han uppkallade sin son. Uppmärksammade blev hans översättningar av serbiska och montenegrinska hjältedikter, däribland Montenegros ärekrans (1913) av furstbiskop Njegoš.

Det är som introduktör av de slaviska litteraturerna som Jensen haft sin största betydelse. Hans bredd som författare och journalist var enorm. Mest känd och läst blev nog Slavia, som utkom i två band med underrubrikerna Kulturbilder från Volga till Donau (1896) och Kulturbilder från Donau till Adria och Bosporen (1897). I en i bästa bemärkelse populär form ger han här en översikt över de slaviska områdenas kulturella, sociala, politiska och skönlitterära förhållanden. Nämnas bör också Rysk kulturhistoria (I-III, 1908), samt översiktsverket Slavisk litteratur och kultur under nittonde århundradet (1920).

Trots att Alfred Jensen även åstadkom några rent vetenskapliga verk blev han aldrig helt accepterad i den akademiska världen. Inte heller har han blivit riktigt godkänd av de litterära kretsarna i Sverige. Framförallt hans lyriköversättningar ansågs inte hålla måttet. Och det är inte svårt att peka på klumpigheter och skönhetsfläckar i hans översättningar – mycket är direkt onjutbart för en nutida läsare. Av Jensens brev framgår dock att han själv ofta var nöjd med resultatet av sina tolkarmödor. I förordet till den andra upplagan av Eugen Onegin (1918) skriver han: ”När jag genomläst min gamla översättning av Onegin, tillstår jag öppet, att den icke har förlorat mycket i friskhet under de tre årtiondena. Särskilt synes mig den lyriska stämningen väl återgiven, försåvitt jag får döma i eget mål, liksom den än sarkastiska, än självsvåldiga tonen.” Kanske tänkte Jensen särskilt på partiet i Onegin där huvudpersonen ondgör sig över den akademiska världens torftighet:

För min del snart sagdt intet värre
jag vet än det att träffa på
en akademiskt bildad herre,
ty jag hans språk kan knappt förstå.
Det gälla vill för genialiskt,
är felfritt och grammatikaliskt,
men torrt och stelt på samma gång
som tonen i en balsalong.
[...]
Det språk, jag tillstår, mig behagar,
som är en smula inkorrekt,
och jag mot rytmens stränga lagar
och mot logikens nästan fräckt
försyndat mig rätt många gånger.
Och ändå ej den minsta ånger
jag känner, att min poesi
är som min ungdoms lif så fri
och regellös. Dock nog om detta!
[ur Eugen Onegin (1889), tredje sången, strof XXVIII–XXIX]

I samma förord framhåller Jensen att han i den bearbetade versionen av Eugen Onegin ”velat kraftigare framhålla det ryska skaldeverkets kultur- och litteraturhistoriska betydelse”. Detta var i själva verket ett av de mest utmärkande dragen hos Jensen som översättare. Den litterära översättningen ingick i hans livsuppgift att förmedla ”kulturbilder” från de slaviska områdena. Denna i och för sig berömvärda ambition blev emellertid problematisk då Jensens bilder av de främmande länderna ofta, om än inte alltid, färgades av grova förenklingar, fördomar och uttryck för tidens kvasivetenskapliga raslära. Den kulturspridning han ägnade sig åt kom på så sätt paradoxalt nog också att stärka en del stereotyper om de främmande områden han presenterade för svenska läsare.

Jensens gärning som introduktör och översättare fick ändå stor betydelse för de begynnande kulturella kontakterna mellan de slaviska länderna och Sverige. I sin nekrolog över Jensen skriver den legendariske slavisten Adolf Stender-Petersen att endast den ”som vet hur illa de slaviska språken före honom ha blivit behandlade, huru illa de ännu behandlas av många okompetenta översättare, kan tillfullo känna beundran för denne tolkares samvetsgrannhet och fina språkkänsla”. Stender-Petersen medger samtidigt att bristerna i Jensens arbeten ”ej kunna förnekas”. Och visst kan Alfred Jensen ibland synas både ytlig och naiv. Men detta ska inte fördunkla faktum: innan det fanns någon svensk lärostol i slaviska språk i Sverige bedrev han på egen hand en enastående upplysningsverksamhet och fortsatte sedan – fortfarande utanför akademins ramar – att popularisera slavistiken. Trots sina brister lämnade ”den tjänande brodern”, som han ödmjukt kallade sig själv, betydande bidrag till den svenska kunskapen om den nära omvärldens litteraturer.

Alfred Jensen avled i Wien den 15 september 1921.