Hanny Flygare, 1841–1924
Från mitten av 1890-talet till 1920-talets början var översättarsignaturen H. Flygare mycket vanlig i skönlitterära översättningar av lite mer lättsmält slag i Sverige. Bakom signaturen dolde sig Emma Henrietta Aurora (Hanny) Flygare. Hon föddes den 27 oktober 1841 som dotter till majoren och läraren vid Mariebergs artilleriläroverk Johan Magnus Flygare och dennes maka Emma Sofia Elisabeth, dotter till den kände medicinaren Eric Gadelius. Familjen var bosatt i Strängnäs. Fadern dog tidigt och efterlämnade änkan med tre barn. Hanny Flygare förblev ogift och bodde länge kvar med modern i Strängnäs. Hon tycks dock ha odlat internationella kontakter, i synnerhet med England, där hon hade en väninna som hon ofta besökte och där hon förmodligen också tillägnade sig de språkkunskaper som blev en förutsättning för den senare verksamheten som översättare.
Samma år som modern avled, 1897, flyttade den 56-åriga Hanny Flygare till Stockholm, där hon sedan var bosatt på olika adresser på Östermalm. Hon var god vän med översättaren änkefru Emma Silfverstolpe, som tycks ha hjälpt Flygare med etableringen i Stockholm; en tid bodde de också tillsammans. Flygare hade debuterat som översättare redan före flytten till huvudstaden, men det var först därefter som hon blev verkligt produktiv. Från 1890-talets slut översatte hon upp till fyra eller fem romaner per år, sammanlagt ett hundratal verk, det mesta från engelska men också från franska, tyska och danska.
Efter Norstedt var Fahlcrantz och Geber Flygares huvudsakliga uppdragsgivare. Korrespondensen med Norstedt är ännu bevarad i förlagets arkiv och ger en inblick i en arbetssituation som ofta tycks ha varit prövande. Med en knappt maskerad misströstan efterfrågar Flygare i täta brev nya uppdrag eller påminner om sin existens under ständiga ursäkter för besväret. Omkring flytten till Stockholm märks samtidigt att hon med stor beslutsamhet tänker erövra sig en plats i huvudstaden. Hon inkom ständigt med nya utgivningsförslag till förlaget och fungerade i vissa fall som ett slags agent.
Dörröppnaren blev ett boktips från en bekant som arbetat som ”finishing governess” hos den brittiske lordkanslern Farrer Herschell. Från denna bekant, som även förmedlade andra litteraturtips till Flygare, hade hon fått kännedom om Rudyard Kiplings Djungelboken, vars båda delar (sångerna uteslutna) hon kom att översätta 1896 för skriftserien P.A. Norstedt & söners ungdomsböcker. Översättningen blev framgångsrik och ledde till fler uppdrag.
Bland Flygares första arbeten återfanns äventyrsromaner av skotten S.R. Crockett och verk av andra populära engelskspråkiga författare som Hall Caine, G.K. Chesterton, Bret Harte och Max Pemberton. För Hiertas/Norstedts långlivade populärserie Vitterlek översatte Flygare bland annat pseudonymen Ouidas (Maria Louise Ramé) skandalroman i två band Familjen Massarene (1897−1898). Under arbetet med den skrev hon till förlaget och begärde att få censurera några av författarens alltför vågade antydningar om den brittiska societeten och i synnerhet det som rörde ”prinsen af Wales”, där hon fann detaljerna alltför snaskiga (brev 10/8 1897).
Till de tidigaste översättningarna hörde också några av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. De första gick 1892−1893 som följetong i Stockholms Dagblad och Svenska Familj-Journalen Svea; senare tillkom ytterligare Doyleöversättningar i bokform, även verk utanför Sherlock-serien. Särskilt samlingen Baskervilles hund (1902) hade många senare utgåvor. Ett framträdande drag i dessa översättningar är att Flygare gör stora ingrepp i originalens formella struktur: hon delar gärna upp meningar, skapar nya eller stryker. Det övergripande intrycket är att hon har arbetat under tidspress, men ingreppen måste också ha förutsatt en obekymrad attityd hos översättare och förlag angående översättningens närhet till originalet. Funktionalitet prioriterades framför trohet.
Lars Strand påpekar i en analys av svenska översättningar av Sherlock-novellen ”The Missing Three Quarter” att Flygare hade ”problem med försvenskningen av idrottstermerna”. Detta märks redan i Flygares titelval – ”Unge Overtons bryderi”, där hon undviker titeltermen. Denna återkommer dock i ett telegram i berättelsen, vilket Flygare återger på följande sätt:
Var god vänta mig. Förfärlig olycka. Högra tre-fjärdedelen saknas; oundgänglig i morgon.
Istället för det svårbegripliga ”högra tre-fjärdedel” har senare översättare haft tillgång till ord som ”högerback” och ”höger trekvartsback”. Flygare däremot hade att arbeta mot ett slags domänbrist i det svenska språket − jämför Ernst Lundquists översättning av boxningstermer hos Jack London.
Arbetssituationen främjade inte heller noggrannhet. Under översättningen av Caine Halls storsäljare Manxmannen (1898) lovade Flygare att försöka skicka in 30 skrivark var fjortonde dag (brev 17/1 1898). Ett sådant uppstyckat översättningsförfarande var vanligt när förlagen hade bråttom, och det gav nog sällan möjligheter till återkopplingar efter den redaktionella genomgången.
Hanny Flygare gjorde nyöversättningar av Charles Dickens David Copperfield (1908) och Mark Twains En yankee vid kung Arturs hov (1916), som båda fick flera nytryck. Till de bästsäljande tyskspråkiga författarna på hennes meritlista hörde Hanna Brandenfel, vars Baronessa och kokerska hon översatte 1907, med flera nyutgåvor. Samma titel utkom dessutom 1919 i knappt omredigerat skick, men med Einar Ekstrand som angiven översättare. Ekstrand tycks ha skuggat Flygare: 1931 utkom under hans namn en bara lätt redigerad version av Flygares översättning av australiensiska Ethel Turners uppmärksammade utvandrarroman Tre små flickor (1901). Flygare låg vidare bakom några sagosamlingar, däribland den japansk-brittiska författaren Yei Theodora Ozakis Japanska sagor berättade för västerlandet (1904), som fick stor uppmärksamhet. För en uttalat vuxen publik översatte Flygare flera populärhistoriska verk och historiska romaner. En av de mer krävande facköversättningarna var nog annars Maurice Maeterlincks Biets lif (1902). Hon låg också bakom ett par översättningar av mer politiskt innehåll. Hit hörde verk av den välkända pacifisten Bertha von Suttner samt den dövblinda amerikanska aktivisten Helen Kellers Mitt lifs historia (1904).
Flygare omnämndes sällan i pressen för sin översättarinsatser. Men till skillnad från dagens situation var det vid denna tid något av praxis att förlagen satte ut översättarnas namn vid annonseringar, vilket gjorde att H. Flygare ändå var en för många läsare välbekant signatur.
Hanny Flygare tycks med tiden ha fått en större säkerhet i sitt uttryck, även om hennes översättningar sällan är befriade från anglicismer eller annan otymplig påverkan från originalen. Likgiltigheten för originalens formella struktur tycks ha bestått, men den blev nog mindre allvarlig då den kunde balanseras av en större stilistisk säkerhet. Ett av hennes sista arbeten var R.L. Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde (1921), en översättning av väsentligt högre kvalitet än många av de tidigare översättningarna. Den gick också i ständiga omtryck in på 1950-talet. Så här gav Flygare ord åt Dr Jekylls berättelse om den första förvandlingen till Mr Hyde:
The most racking pangs succeeded: a grinding in the bones, deadly nausea, and a horror of the spirit that cannot be exceeded at the hour of birth or death. Then these agonies began swiftly to subside, and I came to myself as if out of a great sickness. There was something strange in my sensations, something indescribably new and, from its very novelty, incredibly sweet. I felt younger, lighter, happier in body; within I was conscious of a heady recklessness, a current of disordered sensual images running like a mill-race in my fancy, a solution of the bonds of obligation, an unknown but not an innocent freedom of the soul.
Och nu följde de smärtsammaste plågor: det knakade i benbyggnaden, jag kände det vidrigaste äckel och en inre fasa, som icke kan överträffas i födelsens eller dödens stund. Men så upphörde helt hastigt denna vånda, och det var som hade jag tillfrisknat från en svår sjukdom. Det var någonting sällsamt i mina förnimmelser, någonting obeskrivligt nytt och på grund av sin nyhet otroligt ljuvt. Jag kände mig yngre, lättare, kroppsligt lyckligare. Invärtes erfor jag en besinningslös våghalsighet, en flod av orediga sensuella bilder brusade genom min fantasi, alla förpliktelser syntes lösta − det var en dittills okänd men icke oskyldig själisk frihet, som gjorde sig gällande.
Av allt att döma blev den ekonomiska situationen med tiden alltför ansträngd för Hanny Flygare. År 1920 var hon tvungen att flytta tillbaka till Strängnäs, där hon bosatte sig på pensionat, ”ty det var mig omöjligt att i Stockholm få en inackordering som motsvarade mina tillgångar” (2/5 1920).
Vid samma tid tystnade hon som översättare. Hon gick bort den 2 januari 1924.