Svenskt översättarlexikon

Albert Sven Mårten Edlund föddes den 15 juni 1913 i Frustuna i Södermanland. Fadern Anund Edlund var apotekare. Modern hette Elisabeth Frykholm. Efter studentexamen 1934 studerade Mårten Edlund engelska, litteraturhistoria och nordiska språk vid Uppsala universitet, där han avlade fil.kand. 1942. År 1940 hade han gift sig med Margaretha Laurell. Mårten Edlund var anställd vid Överståthållarämbetet 1941–1945 och amanuens vid Statens utlänningskommission 1945–1946. Men litteraturen var huvudintresset och kom att bli hans levebröd från mitten av 1940-talet.

Litteraturhistoriskt hörde Edlund till de av 1940-talets svenska prosaister som starkast lät sig inspireras av den nyare amerikanska prosan. Det är i detta sammanhang man bör inplacera i synnerhet hans tidiga översättargärning, med texter till övervägande delen hämtade från den amerikanska litteraturen. Tillsammans med Gustaf Rune Eriks, Sven Forssell och Bertil Lagerström ingick Edlund – som den kanske mest representative författaren – i den grupp som 1943 lanserade den så kallade nyvitalismen. Hemingway var lärofadern, berättandet skulle vara öppet och utan tolkningar, man väjde inte för vålds- och sexskildringar och skydde moraliserande kommentarer. Den skönlitterära debuten skedde på Albert Bonniers Förlag med romanen Tag vad du vill ha... (1944). Edlund satt 1945–1946 i redaktionen för Bonniertidskriften 40-tal, till vilken han också lämnade bidrag. Med tiden kom det att bli ett tiotal egna romaner och novellsamlingar. Som författare ådrog sig Edlund kritik. Exempelvis Tore Zetterholm, aktiv i den alternativa och i jämförelse med 40-tal något ljusare tidskriften Sesam, menade att hans hårdkokta stil lätt blev manierad och gav honom rådet att producera sig sparsammare eller byta stil. Möjligen träffade kritiken, för längre fram tonade Edlund ner den hårdkokta stilen, även om han föll fast vid de mörka skildringarna av ett desillusionerat samhälle utan hållbara värden.

Men det var främst som översättare Edlund skulle sätta bestående avtryck i den svenska litteraturen. Han översatte cirka 120 titlar, huvudsakligen från engelskan. Han var redaktör för närmare ett fyrtiotal antologier och samlingar, till vilket ofta hörde översättningar av kortare texter och bidrag. Åren 1955–1956 var han redaktör för All världens berättare, något som i viss mån speglar en intresseförskjutning från det exklusiva till det populära, men också från det inhemska till det internationella. Edlund blev nu en betydande popularisator av engelskspråkig modern skönlitteratur.

Mårten Edlunds översättargärning var oerhört omfattande och den innefattar såväl moderna klassiker som tämligen försumbara verk. Inkörsporten var ett erbjudande från Bonnier-förläggaren Georg Svensson, som ville hålla den unge författartalangen under armarna. Edlunds produktivitet visade sig genast vara närmast explosiv. Som översättare debuterade han med William Sansoms Tre (1946) för Panacheserien, och redan nästa år följde inte mindre än fyra titlar, varav tre utgjorde Raymond Chandlers introduktion i Sverige. Den närmaste tiden höll Edlund en konstant produktionstakt om fem, sex översättningar årligen. Vid sidan av spänningslitteraturen märktes engelskspråkiga författare ur äldre generationer som Mark Twain och W. Somerset Maugham. Men framförallt vände sig Edlund mot den mer krävande moderna amerikanska litteraturen och översatte, förutom Chandler, en lång rad mycket uppmärksammade verk av William Faulkner och Ernest Hemingway. I en intervju med Axel Liffner 1954 anger Edlund just Faulkner som en favorit: ”den svåraste, mest motståndsrika och stimulerande.”

Att översätta en bok av honom är lika med ett halvt års nötknäpparsvit. Förbannelse och glädje. Tre sidor om dagen kan då vara en maximal arbetsprestation; det ekonomiska utbytet – summan bör för skams skull inte nämnas.

Faulkner skulle få stor betydelse för flera samtida svenska författare – bland annat Stig Dagerman hade upptäckt honom redan 1944 i en översättning av Erik Lindegren.

Trots den höga översättningstakten arbetade Edlund vid denna tid sju månader om året på en annonsbyrå – vare sig författarskapet eller översättandet betalade sig särskilt väl. Möjligen hade han redan tidigt börjat översätta tillsammans med sin andra hustru, Ruth, född Nilsson, med vilken han gift sig 1946. Mårten och Ruth Edlunds namn står tillsammans på sju översättningar 1951–1960, mestadels detektivromaner; men med tanke på makens otroligt höga produktion finns det alltså skäl att misstänka att hustrun lämnat fler bidrag. I nämnda intervju med Liffner nämns emellertid bara att Ruth Edlund är sin makes ”ständiga biträde” och att hon inte gärna vill ”höra talas om, än mindre nämna, sin medverkan”.

Edlunds tredje äktenskap ingicks 1961 med Birgit Elfwén. Även med henne skulle Mårten Edlund översätta ett tiotal titlar, men Birgit Edlund skulle etablera sig som välrenommerad översättare i lika hög grad som maken. Han översatte också enstaka titlar tillsammans med Reidar Ekner, Olov Jonason, Thorsten Jonsson, Vanja Lantz och Caj Lundgren. Vad sådana samarbeten kunde bero på är oklart, men säkert kan tidspress och kollegial hjälpsamhet haft med saken att göra.

Under 1960-talet utkom årligen mellan en och fem översättningar av Edlunds hand. Vid sidan av detektivromaner och fortsatta arbeten av favoriterna Chandler, Faulkner och Hemingway märks enstaka titlar av så olikartade författare som Joan Baez, Nathaniel Hawthorne , Doris Lessing och Edgar Allan Poe. Under 1970-talet följde verk av Michael Collins, Patricia Highsmith, Toni Morrison och framförallt Isaac Bashevis Singer, av vilken Edlund skulle översätta hela 17 titlar (via engelska), flertalet för Bromberg. Edlund kan vara den som översatt flest Nobelpristagare till svenska: Faulkner (pristagare 1949), Hemingway (1954), Singer (1978), Morrison (1993), Lessing (2007). Samtliga översatte han innan de tilldelats priset.

Ett udda inslag i Edlunds annars så anglofila verkförteckning är en serie översättningar av den kurdiske författaren Yaşar Kemal. Efter att denne på 1970-talet bosatt sig i Sverige började Edlund översätta hans verk, ursprungligen skrivna på turkiska, från de engelska förlagor som gjorts av hustrun Thilda Kemal. En annan sekundäröversättning var Trädgård, aska (1983) av den serbiske författaren Danilo Kiš. Samma år översatte Edlund novellsamlingen Sommardåd av Stephen King, något som illustrerar översättargärningens bredd.

Edlund kunde ge prov på den särskilda sorts mod och närvaro som gör att en översättare låter bli att i onödan normalisera en text när det ligger nära till hands men inte behövs. Exempelvis i nedanstående utdrag ur Faulkners De vilda palmerna (1949) lägger sig Edlund mycket nära originalets textstruktur utan att måltexten för den skull blir tung. Den svenska texten har visserligen inslag av ”smitta” från källspråket (till exempel det kursiverade ”fortfarande”), men det kan också ha en poäng som markering av textens främmande ursprung:

This time the doctor and the man called Harry walked out of the door together, on to the dark porch, into the dark wind still filled with the clashing of invisible palms. The doctor carried the whisky – the pint bottle half full; perhaps he did not even know it was in his hand, perhaps it was only the hand and not the bottle which he shook in the invisible face of the man standing above him.

 

Den här gången gick doktorn och mannen som hette Harry ut ur huset tillsammans, ut på den mörka verandan, in i den mörka vinden fortfarande fylld av osynliga palmers rassel. Doktorn bar whiskyn – den halvfyllda buteljen; kanske han inte ens visste att den var i hans hand, kanske det bara var handen och inte flaskan han skakade mot det osynliga ansiktet som tillhörde mannen ovanför honom.

I en rundfrågning bland översättare om ”Konsten att översätta” i Bonniers Litterära Magasin 1953 anger Edlund som en av två tumregler just: ”Konstra inte till det i onödan, utan översätt som det står och gör det noggrant.” Den andra regeln lyder: ”Glöm aldrig det fyrdubbla ansvaret – mot författaren, mot uppdragsgivaren, mot läsaren, mot dig själv.” Men även om Edlund alltså ofta tycks ha haft en stark vilja att lägga sig nära originalet, var han inte fundamentalist utan förstod bristerna med en för långt driven bokstavstrohet och att också den måltext som uppstår skapar en egen logik som översättaren måste förhålla sig till. I en diskussion om hur man bäst bör överföra en rik amerikansk förbrytarslang till svenska konstaterar han att översättaren förvisso inte har ett lika rikt idiomatiskt register att ösa ut men likafullt har ”möjlighet att hjälpligt hålla originalets ton och balans om man då och då prickar in ett svenskt slanguttryck även på ställen där ett sådant saknas i grundtexten”. Med andra ord: lyhördhet inte bara mot originalet utan också mot de nya villkor som uppstår i översättarens eget skapande.

På motsvarande sätt – källtextinriktat men pragmatiskt – ansåg Edlund att man bäst skulle översätta dialektala uttryck:

Det viktigaste, tycker jag är att inte överdriva, att hellre nöja sig med lätta antydningar än att bre på för tjockt. Någon hjälp kan man ibland ha av att använda en ljudenligare stavning för att få fram s.k. obildat tal. Men också här måste man gå balansgång: det blir tröttsamt för ögat att sida upp och sida ner kämpa med en ovan stavning.

Edlund konstaterar vidare att det sällan är kunskaperna i källspråket som är det mest avgörande för om en översättning blir lyckad:

Givetvis bör [översättaren] ”kunna engelska” [...] men måste han vara perfekt? Nej, anser jag [...] det viktigaste är att kunna svenska samt ha känsla för det språk man ska översätta. Faran av att tala det främmande språket lika bra som sitt eget är att anglicismer, gallicismer etc. lättare slinker med.

Mårten Edlund var en översättare i tiden: han hade rätt bakgrund för att kunna arbeta med de största författarna från det populäraste källspråket och han arbetade – i synnerhet tidigt i karriären –  för det största bokförlaget. Genom denna ställning fick han chansen att gjuta svenskt liv i ett stort antal engelskspråkiga moderna klassiker – och lyckades ofta briljant. Edlunds version av Hemingways Den gamle och havet har utgjort ohotad standardöversättning med ett femtontal utgåvor sedan 1952.

Edlund tilldelades Svenska Akademiens översättarpris 1958 och Elsa Thulin-priset 1975. Han gick bort den 8 mars 1987.