Edith
Södergran

SEPTEMBERLYRAN 1918

TILL BÖRJAN

DIKTER 1916

UNGDOMSDIKTER

FRAMTIDENS SKUGGA 1920

LANDET SOM ICKE ÄR 1925

BROKIGA IAKTTAGELSER 1919

ROSENALTARET 1919

EN BOKFILM FRÅN
DIKTENS MUSEUM

”Efter detta förblev Edith Södergran länge stum. Men kort före sin bortgång — på hösten 1922 — skrev hon några svanesånger av en underbar hinsidesskönhet. En del av dem publicerades i den då utkommande tidskriften ’Ultra’, de övriga skola jämte andra icke publicerade dikter ingå i den postuma samlingen.

Hennes ord voro nu så stilla som en hemvändandes ord bli. Hon fann de enklaste och innerligaste uttryck för de högsta ting. Färgerna bleknade, bilderna försvunno, den rena ingivelsens charm återstod. Hon skrev några visor till döden, de skönaste och de hemlighetsfullaste av alla hennes dikter. Det var visioner av ’landet som icke är’, landet bortom synvillornas dal […]”.1925: ”Landet som icke är”Edith Södergran, ”Landet som icke är” (1925).
Exemplaret har vi lånat från Kungliga biblioteket.

FORTSÄTT

VISA IGEN

HOS LITTERATURBANKEN

LÄS DIKTSAMLINGEN

Hagar Olsson, ”Edith Södergran”,
ur Ny generation (1925)
”Hennes dikter voro ingenting annat än glimtar, plötsligt uppflammande visioner av detta lidelsefullt åtrådda hemland, drömland. Nu när hon är borta förstå vi bättre hur ensam hon var ibland oss. Så i yttre avseende isolerad som hon ha väl få diktare levat, så ensamma som hon ha inte många stått i sin andliga strid. Vi ha endast småningom börjat förstå varför hennes visor voro annorlunda än våra.”

LÄS VIDARE

Hagar Olsson, ”Förord”,
ur Landet som icke är (1925)

LYSSNA PÅ EDITH SÖDERGRANS
DIKTER INLÄSTA AV KJELL ESPMARK,
STINA EKBLAD, AGNETA PLEIJEL & ANDRA

Edith Södergran var död. Efter Framtidens skugga hade hon tystnat – åtminstone utåt – och först efter hennes död kunde man se att pennan inte hade stannat. Det fanns poesi att utvinna ur det efterlämnade. Det var Runar Schildt som tog initiativet till en samlingsvolym med efterlämnade dikter; Hagar Olsson och Elmer Diktonius, i samråd med Södergrans mor, Helena Södergran, satte till slut samman en volym med trettiosju dikter. Boken, som fick titeln Landet som icke är, kom ut till hösten 1925. Här fanns dikter från perioden efter 1920 – Hagar Olsson: ”svanesånger av en underbar hinsidesskönhet” – i övrigt var det dikter som skrivits tidigare, dikter som blivit kvar.Hagar Olsson, manuskript till
artikeln ”En minnesvård som talar”
(sannolikt 1933). Sidorna har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet
i Finland (SLSA 774:1 manuskript 20).
”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind –
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granens gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.”Möjligen Edith Södergran som barn (1894–1896).
Fotografiet har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_392).

LÄS DIKTEN

Så kom till slut genombrottet. Nu, i efterklangen av hennes död, hade man endast vackra ord att skänka Södergran. Jo, det fanns fortfarande invändningar mot den mer krävande delen av hennes diktning – dikter som, i Olof Enckells ord, var ”estetiskt praktfulla, men ytterst svårtillgängliga kosmiska fantasier” (Hufvudstadsbladet, den 3 december 1925).

Orden var ett eko av debatten kring Septemberlyran. Men den tidiga diktningen, den självklara och enkla, och dikterna som skrevs under åren efter Framtidens skugga (1920): här var bifallet mer eller mindre unisont.Edith Södergran, s. 20 i ”Landet som icke är” (1925).

LÄS VIDARE

”[Södergrans] trotsiga självhävdelse har förbytts i lugn”, skrev Enckell om den senare. Och i Finsk Tidskrift såg Agnes Langenskjöld hur Södergrans diktande bröts i tre distinkta faser, faser som i Langenskjölds text var tydligt värderade efter förtjänst: ”den trevande, drömmande nybegynnarperioden, den krampaktigt överspända självhärlighetens period och den stilla, fromma resignationens period”.Edith Södergran, s. 45 i ”Landet som icke är” (1925).

LÄS VIDARE

”Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.”Edith Södergrans gränspass utfärdat 1921. Bilden har vi lånat
från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566:2:4 dokument 1).

LÄS DIKTEN

”I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.”Edith Södergran, balkong i sanatorium (1912–1914).
Fotografiet har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_143).

LÄS DIKTEN

I januari 1920 drabbades Edith Södergran av spanska sjukan. Hon återhämtade sig även från detta, och färdigställde Framtidens skugga under våren samma år. Efter att diktsamlingen kommit ut ägnade hos sig bland annat åt översättning – hon översatte Hagar Olssons bok Kvinnan och nåden till tyska – och lät under åren som följde trycka enstaka dikter i tidskrifter. Viktiga vänskaper formades dessa sista år. Elmer Diktonius sällade sig till Hagar Olsson som en av de intima diktarvännerna, och tidskriften Ultra gav ut ett nummer med Södergrans diktning i fokus.

Ryktet spred sig om Södergrans dikter, om hennes geni.
Och så plötsligt, den 24 juni 1923, var hon död.Edith Södergrans grav (cirka 1924).
Fotografiet har vi lånat från Svenska litteratursällskapet i Finland (SLSA 566_357).