Svenskt översättarlexikon

Annika Bäckström, dotter till Olof Kreuger och Brajal Nordenström, båda lärare, föddes i Karlskrona den 11 december 1927. Hon avlade studentexamen i Umeå 1946 och tog sedan en magisterexamen i nordiska språk, engelska, litteraturhistoria och praktisk filosofi vid Uppsala universitet. År 1951 gifte hon sig med poeten, kritikern och sedermera Ord & Bild-redaktören Lars Bäckström. Paret fick tre barn. Efter att en sommar ha varit barnflicka hos den exilryske filosofen Georgij Katkov i Oxford 1947 och därefter arbetat som privatlärare åt diplomaten Stig Wennerströms barn i Moskva hösten 1951, fick hon ett intresse för ryska språket och kulturen. Det ledde till fortsatta studier vid Slaviska institutionen i Uppsala där kulturgeografen Jurij Semjonow blev hennes första mentor och lärare. Utöver sina omfattande kunskaper om den ryska litterära modernismen och dess främsta företrädare förmedlade han också en känsla av närkontakt med den förrevolutionära ryska kulturen till sina elever.

För Annika Bäckström blev framför allt mötet med Marina Tsvetajevas då i Sverige okända författarskap avgörande. Sin första översättning av Tsvetajeva publicerade hon 1967 i Ord & Bild. Efter ytterligare studier för professor Nils Åke Nilsson vid Stockholms universitet försvarade hon 1970 en licentiatavhandling om Tsvetajevas komplexa långdikt Krysolov (Råttfångaren), vilket drygt tjugo år senare följdes upp av en tvåspråkig utgåva av dikten på det då nystartade förlaget Renässans.

Annika Bäckström blev den första i en hel generation slavister och litteraturvetare kring Nils Åke Nilsson som under det chrusjtjovska tövädret var med om att, med hennes egna ord, ”återupptäcka” den ryska kulturen. Med tiden kom hon, i linje med denna mission, att ställa sig vid sidan om det akademiska sammanhanget och istället ta fasta på sin roll som översättare och förmedlare av rysk litteratur. Samtidigt hade hon en självklar plats bland Stockholmsskolans slavister som alla inom sina respektive intresseområden bidrog till att lyfta fram och förvalta en rad betydande, men i Sovjetunionen och Östeuropa nedtystade, författarskap. Som Tsvetajevaspecialist blev hon efter murens fall en självskriven gäst på de konferenser och jubileer som anordnades till författarens minne.

Bland Bäckströms översättningar märks särskilt volymen från 1981 med Marina Tsvetajevas minnesprosa, Min ryska barndom, vilken tillsammans med Råttfångaren bidrog till att få upp svenska läsares ögon för författarskapet. Hennes fortsatta tolkningar av Tsvetajevas dikter publicerades i tidskrifter som Lyrikvännen och Artes och samlades så småningom i volymen Med gröna ögon från 1986, där framför allt långdikterna ”Bergssång” och ”Slutsång” förtjänar att lyftas fram som heroiska försök att spegla Tsvetajevas metod att, som Bäckström skriver i efterordet till Råttfångaren, ”ta tillvara och sammanställa orden efter deras såväl akustiska som betydelsebärande egenskaper”.

Med dikten ”Post aetatem nostram”, publicerad i Artes 1976, gjorde Annika Bäckström sig tidigt ett namn också som översättare av Joseph Brodsky. Till volymen Historien som nedan skall berättas, sammanställd av kollegan Hans Björkegren, bidrog hon bland annat med ”Hökens höstskrik” och ”Dikt om ett vinterfälttåg 1980”. Översättningen av exilförfattaren Sasja Sokolovs roman Skola för dårar utkom 1984. År 1990, strax efter murens fall, var hon också med om att med novellsamlingen Från en gyllene förstutrapp introducera Tatiana Tolstaja, som också hon vid den tiden befann sig i emigration. När dessa i hemlandet marginaliserade författarskap så småningom kunde införlivas i den officiella ryska litteraturkanon utan förmedlande aktörer i väst flyttades fokus till det tidigare sovjetväldets mindre kända språkområden. Som introduktör av Eva Lisinas och poeten Gennadij Ajgis författarskap på svenska bidrog hon till att öka kännedomen om den tjuvasjiska kulturen. Volymen Sånger från nedre Tjuvasjien, med texter av Eva Lisina, översatte och sammanställde hon så sent som 2017 tillsammans med Mikael Nydahl.

Annika Bäckström hade ett språkligt gehör som hon visste att följa, ibland mot sina egna principer. Om arbetet med Råttfångaren skrev hon:

Som jag ser det kan man vid översättning av konstnärliga texter aldrig binda sig vid på förhand uppgjorda planer och mönster. Precis som konstnären måste man hålla sig beredd att vid behov bryta mot reglerna – också de egna, nyskapande. Men detta må göras inte vilt och hänsynslöst, utan så vitt möjligt i den konstnärs anda vars verk man åtagit sig det moraliska ansvaret att översätta.

Denna översättaretik handlade framför allt om en absolut lojalitet med språket som materia och rytm. Hon betraktade Tsvetajevas text som ett partitur som det var hennes uppgift att få att klinga och deklarerade att hon i arbetet med Brodskys dikter hellre avstod från att följa originalets rim och meter, om hon i stället kunde hitta rytmer som föll sig mer naturliga och sångbara på svenska. I ett samtal med Joseph Brodsky, i samband med hans besök i Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1987, uppmanades hon av författaren att utifrån detta översättarcredo försöka sig på att översätta hans strängt rimmade långdikt ”Flugan”. Utmaningen antogs, men resultatet föll inte förlaget i smaken. Dikten, tillsammans med berättelsen om mötet och turerna kring publikationen, trycktes senare i hennes minnen Alldeles rysk.

Översättningarna av Tsvetajevas två långdikter ”Bergssång” och ”Slutsång” utmanades senare av Tora Lanes omtolkningar i separatvolymerna Slutdikt och Bergsdikt från 2017 respektive 2023. Överlag summerade kritikerna sina jämförande omdömen med att de olika versionerna kompletterar varandra – de förra med fokus på melodi och rytm, de senare med ett hårdare språk och en kärvare intonation. Bäckströms versioner uppfattades ställvis som betydelsemässigt korrektare.

Annika Bäckström drog sig inte för att pröva sin moraliskt högsyftande översättarestetik också på en klassiker som Aleksandr Pusjkin. I de tolkningar som 2018 samlades i volymen Hjärtat och andra dikter arbetade hon med dubbla tekniker av främmandegörande och igenkänning, både rytmiskt och semantiskt. Ett tydligt exempel är strofen om Lenskijs död i duellen i Jevgenij Onegin, där förväntningar om rim bara delvis infrias i översättningen och återkommande betoningsmönster växlar med talspråkligt unika rader som skapar ett slags ironisk emfas som samtidigt framhäver allvaret:

Så underlig och stilla låg han,
matt föreföll hans pannas frid.
Kulan hade gått genom bröstet;
blod rann, och såret rök därvid.

På de sista raderna i samma strof, där den dödes kropp liknas vid ett herrelöst tomt hus, är Bäckström innehållsligt mer trogen originalet än tidigare uttolkare. I stället för att tala om ”ägarn” (Alfred Jensen) eller ”husets herre” (Kjell Johansson) för att beteckna den storhet som lämnat boningen – underförstått ’själen’ eller ’livet’, som båda är feminina substantiv på ryska – väljer hon att precis som Pusjkin tala om ”husets fru” och på så vis behålla associationerna till både andan som nyss lämnat kroppen och hjältinnan som mot slutet överger Onegin:

Som i ett hus som övergivits
i tystnad, mörker nu vart rum,
för evigt dömt att vara stumt.
Luckorna stängda, fönstren kritas
Och lyser vita. Husets fru
har gått sin väg. Vart vete gud.

För sina insatser utsågs Annika Bäckström 2005 till hedersdoktor vid Uppsala universitet och tilldelades 2006 det tjuvasjiska Vaslej Mitta-priset samt 2012 ryska statens Pusjkinmedalj. Hon somnade in den 26 september 2022, symboliskt nog på Marina Tsvetajevas födelsedag enligt den gamla stilen. Hennes arkiv – med ljudband, brevväxlingar och annat opublicerat material – förvaltas av Umeå universitetsbibliotek.