Svenskt översättarlexikon

Hans Björkegren föddes i Visby den 26 januari 1933. Han var son till lektorn i klassiska språk, Rudolf Björkegren, och dennes hustru Ina, född Svensson. Familjen flyttade till Stockholm och senare Uppsala, där Hans Björkegren tillbragte sina ungdomsår. Men det var hembygdens Gotland som bildade bakgrund till sjuttonåringens debutbok, diktsamlingen Den blå lyktgubben (1950), liksom till de senare romanerna Bron vid Ajmunds (1978), med motiv från det av ryssarna härjade landskapet under ofredsåret 1808, och Gustaf V:s skål (1980).

Björkegren avlade studentexamen som privatist 1953 och publicerade under fortsättningen av 1950-talet flera diktsamlingar och en roman. Översättardebuten skedde med den franske avantgardeförläggaren Alain Gheerbrants reseskildring Expedition Sälla jaktmarker (1953).

År 1957 antogs Björkegren i den första årskullen av elever till Arméns (sedermera Försvarets) tolkskola. Själv skriver han därom i sina utkast till memoarer (opublicerade):

[…] den mest krävande språkutbildning en ung man kunde få i folkhemmet: faktiskt en årslång intensivkurs i ryska språket och ryska och sovjetiska realia. De som togs in till den var A-barn av mankön, gymnasiernas betygsaristokrati, en skön samling av intelligenta plugghästar.

Och han fortsätter:

Tolkskolan förändrade inte min inriktning. Det är fullt möjligt att jag ändå skulle ha hamnat som korrespondent i Moskva; jag skrev redan om rysk litteratur i Stockholms-Tidningen, och efter vad jag förstått var det och Tolkskolan det avgörande när tidningen öppnade sin korrespondentpunkt i Moskva.

I Sovjetryssland arbetade Björkegren som korrespondent i två perioder (för Stockholms-Tidningen 1960−1964 och sedan för de nordiska nyhetsbyråerna 1966−1968). Han blev där tidigt bekant och vän med dåtidens unga poetgeneration och introducerade snart med lätt hand verk av Bella Achmadulina, Jevgenij Jevtusjenko och Andrej Voznesenskij, både i tidskriftsform och i separatutgåvor. I memoarerna tackar han tolkskolan för att han ”talade något slags flytande ryska” och därför ”blev accepterad i de intressanta kretsarna”, vilket han beskriver som ”en värld som varit stängd för utlänningar åtminstone sedan 1920-talet”. Mycket riktigt var Björkegren tidigt ute – även i ett internationellt perspektiv – med att sprida töväderslitteraturen utanför Sovjets gränser, vilket bland annat skedde med två antologier: Unga ryska poeter (1963) och Ny rysk prosa (1964). Då hade han några år tidigare, 1960, redan debuterat som rysköversättare när han tillsammans med den något äldre förlagsredaktören och sedermera militäre tjänstemannen Victor Bohm översatte en samling noveller av bland annat Ivan Bunin, Maksim Gorkij och Anton Tjechov. Tillsammans översatte de också en förkortad version av Tjechovs berömda reseskildring Sachalin (1961).

Tillbaka i Stockholm 1968 blev Hans Björkegren chef för TT:s utrikesavdelning och utvecklade efterhand en intensiv aktivitet som prosaöversättare med åtskilliga böcker varje år, oftast från ryska. År 1969 – året innan Aleksandr Solzjenitsyns erhöll Nobelpriset i litteratur – utkom Björkegrens tolkning av Den första kretsen. Björkegren underhöll kontakterna med den förföljde nobelpristagaren, översatte flera av hans verk, skrev den första biografin om honom (1971) – en bok som genast översattes till engelska – och blev hans tolk då Solzjenitsyn 1974 till sist kunde ta emot priset i Stockholm. Översättningen av de första delarna av Solzjenitsyns storverk GULAG-arkipelagen kom att bära Björkegrens speciella signum, både till temperament och i den orädda viljan att bevara författarens något grova stil och invecklade, organiskt framväxande satsflätning, som i följande mening i Fängelseindustrin:

Om man trots allt försöker slumra och lutar sig en aning mot väggen eller mot bordet som om man spelade schack eller slappnat av över en bok, vilken ligger uppslagen i knät för syns skull, hörs en varnande knackning på dörren eller också inträffar något ännu värre: dörren, som låsts till med buller och bång, öppnas plötsligt ljudlöst (vaktpersonalen i Lubjanka har träning på det) och snabbt och ljudlöst, som en skugga, som anden på väggen, tar furiren tre steg in i cellen, drämmer till en medan man slumrar; man kan också mycket väl hamna i straffcell eller också kan alla i cellen bli fråntagna sina böcker eller förbjudas delta i rastningen – ett grymt, orättfärdigt kollektivstraff, som forfarande existerar i fängelsereglementet – läs det! de svarta raderna finns uppsatta i varje cell.

Under 1970- och 1980-talen var Björkegren en viktig förbindelselänk för svenska läsare till den ryska litteraturen. År 1977 lämnade han sin tjänst vid TT och ägnade sig sedan på heltid åt att översätta. Nu följde en enastående lista av verk. Där fanns poeter som Achmatova, Mandelstam, Pasternak, Brodskij (Joseph Brodsky) och Gennadij Ajgi, prosaister som Vasilij Grossman, Aleksandr Zinovjev och Bulat Okudzjava. En nyöversättning av Dostojevskijs Brott och straff (1979) avslöjade ett gott handlag också med äldre författare. Översättaren ådrog sig visserligen en del kritik för att han hade förenklat de ryska namnformerna, men desto mer fick han beröm från tacksamma läsare som äntligen kunde koncentrera sig på verket istället för att hålla reda på alla personer. Och den varsamma moderniseringen blev aldrig publikfriande. Tvärtom vittnar översättningen av Brott och straff om en tydlig medvetenhet om Dostojevskijs särskilda stil. Man kan jämföra graden av febrig inlevelse hos Björkegren i nedanstående utdrag ur Raskolnikovs första besök på polishuset med den femtio år äldre versionen av föregångaren Ellen Rydelius:

Han kände en fruktansvärd oreda i hela sitt inre, och han var rädd att han icke skulle kunna behärska sig. Han försökte att med tanken haka sig fast vid något och tänka på någonting, på något alldeles likgiltigt, men det ville inte alls lyckas. Sekreteraren väckte för resten ett starkt intresse hos honom. Han fick lust att utforska hans ansikte, att genomskåda honom.

– Rydelius

 

Han märkte att han var fruktansvärt förvirrad. Han var rädd att han inte skulle kunna behärska sig. Han försökte finna något att koncentrera sig på, tänka på precis vad som helst, men det ville inte lyckas. För övrigt väckte polisskreteraren hans stora intresse; han försökte hela tiden avläsa dennes ansikte, försökte genomskåda honom.

– Björkegren

På samma sätt som Björkegren var tidigt ute med introduktionen av töväderslitteraturen kom han genom sin Brott och straff att bana väg för ett starkt intresse för ryska klassiker och inte minst för just Dostojevskij i Sverige under 1980-talet, vilket bland annat kom till uttryck i nyöversättningar av alla författarens stora romaner, men då av andra översättare som Staffan Dahl och Helga Backhoff-Malmquist. Ett kvartssekel efter förstautgåvan av Björkegrens Dostojevskijöversättning genomförde Dagens Nyheter (5/9 2006) en läsarundersökning om vilka verk som borde ingå i en officiell svensk kanon. Brott och straff hamnade överst på listan, något som knappast hade varit möjligt utan Björkegrens insats.

I sina memoaranteckningar skriver Hans Björkegren:

Jag har alltid älskat bildkonsten mer än litteraturen, alltid surrealismen mer än realismen. Jag har alltid älskat bilden mer än det formella språkliga uttrycket; jag har alltid älskat metaforik.

Överlag fick poeten Björkegren ett stort manöverutrymme hos översättaren med samma namn. Förutom de samtida poeterna översatte han – tillsammans med Lars Erik Blomqvist – texterna i den omfattande antologin Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky (1989), och han var också en framträdande kraft i den svenska nyupptäckten av den ryska lyriska modernismen, bland annat med Achmatova-volymen Ett poem utan hjälte (1978). Men den som framför allt dominerar översättargärningen är den engagerade samhällsbetraktaren Björkegren. Både hans val av texter och hans förbindelser i Moskva färgades tydligt av intresset för författarskap som på ett eller annat sätt hamnat på kollisionskurs med de ryska makthavarna – från de tidiga, nära kontakterna med töväderspoeterna och Solzjenitsyn, via arbeten som Vassilij Grossmans Liv och öde (1986) och ända fram till sena översättningar av Putinkritikern Anna Politkovskajas reportageböcker under 2000-talet. Nämnas bör även den blivande Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, av vilken Björkegren översatte Bön för Tjernobyl (1997) och Zinkpojkar (2014).

Ofta var det också i den sortens dokumentära eller semidokumentära prosa som Hans Björkegren var som mest driven och effektiv som översättare. I lyriköversättningarna kunde det emellanåt märkas spår av otålighet och viss redaktionell utslätning, eller ibland ett drag av ansträngd lekfullhet (för det mesta ville han inte överge rimmet). De engagerade samhällsskildrarna passade ofta bättre med översättarens humör, med hans drastiska humor och syrligheter – och förmåga att trovärdigt uttrycka vrede. Följande exempel ur Zinkpojkar, i vilken Aleksijevitj återger ett möte med en veteran från Sovjetunionens krig i Afghanistan, kan exemplifiera något av detta:

Jag hade en god vän … Han kallades Björnen, en bjässe på två meter. Han återvände från Afghanistan och hängde sig ett år senare. Jag vet inte varför … Han anförtrodde sig inte åt någon och ingen vet varför han hängde sig – om det var för kriget eller för att han hade insett vilket odjur människan är. Under kriget ifrågasatte han ingenting, det var först efter kriget som han började grubbla. Han blev knäpp … En annan vän söp ner sig … Han skrev till mig … ett par brev … om att där borta, broder, där var livet på riktigt, men här är det bara skit, där borta slogs och överlevde vi, men här fattar man inte ett skit.

På ett liknande sätt var Björkegrens bestående insats som författare kanske inte hans lyrik utan snarare den ännu mycket läsvärda Ryska posten (1985), en facklitterär undersökning av de ryska revolutionärernas verksamhet i Norden under tidigt 1900-tal.

Björkegren gifte sig 1955 med sin tidiga ungdomskärlek Ingrid Östlind. I familjens fritidshus på Gotland tog paret emot rader av gästande ryska författare som där fann en intellektuell fristad undan det sena sovjetiska förtrycket.

Med sin pojkaktighet kopplad till ett genuint allvar, sitt språkliga okynne och sin enorma arbetskapacitet ägde Hans Björkegren några av de viktigaste egenskaperna hos en konstnärligt skicklig översättare. Hos honom förenades författaren och den obotlige romantikern med reportern och historikern. I sina memoaranteckningar skriver han om översättningskonsten:

Ju äldre och möjligen erfarnare jag har blivit, desto mer övertygad har jag blivit om att […] mina översättningar av diverse komplicerade ryssar inte borde betecknas som ”översättningar”! I varje fall i mitt öra låter det som att en översättning är något som man sätter över, någonting som exakt motsvarar det som kommer efter likhetstecknet i en matematisk formel. Om det vore så enkelt är vi översättare snart obsoleta. Snart finns det väl maskiner som översätter bättre och säkrare än vi? Det tror jag inte ett ögonblick på. Inte ens år 3002 kommer det att finnas maskiner som kan göra ett konstnärligt jobb […]. Jag har mer och mer blivit övertygad om att ”översättning” och ”översättare” snarast ska ersättas med ”tolkning” och ”tolkare”.

Hans Björkegren avled den 22 juli 2017.