Ernst Lundquist, 1851–1938
Ernst Gustaf Lundquist föddes den 3 februari 1851 i Nyköping som son till provinsialläkaren Gustaf Mauritz Lundquist och dennes hustru Catharina Charlotta, född Rydström. Bland syskonen återfanns systern Mathilda, senare gift Drangel, översättare även hon. Lundquist inledde sitt författarskap mycket tidigt, och det kom från början – på gott och ont – att präglas av en häftig verksamhetsiver. I en senare minnesanteckning heter det:
Jag var en halvväxt skolpojke, då diktarraseriet bröt ut hos mig som mässling eller kopporna. [...] Jag vet inte, vad det var för rappakalja jag pratade, förmodligen ett extrakt av de många dåliga lånebiblioteksromaner jag läst; men det bubblade och puttrade i min hjärna, det måste fram.
Inom kort hade Lundquist publicerat flera följetonger i Södermanlands Läns Tidning, och vid arton års ålder kom novellsamlingen Första försöken (1869).
I unga år ska Lundquist ha vistats i Paris och studerat de parisiska teatrarna. Efter mogenhetsexamen från Nyköpings högre elementarläroverk skrev han 1869 in sig vid Uppsala universitet, där han stannade i åtta år, dock utan att avlägga examen. I Uppsala författade Lundquist en kort komedi som – efter att ha blivit refuserad av Dramaten – blev liggande en längre tid innan den slutligen gjorde succé på Nya teatern i Stockholm. Teaterchefen Edvard Stjernström tog den unge Lundquist under sina vingar och förmådde honom 1877 att flytta till Stockholm. Lundquist etablerade sig som dramatiker, litteratör och översättare. Han gifte sig 1882 med Ida Amalia Hoflund, östgötsk lantbrukardotter.
Från 1881 och i årtionden framåt var Lundquist litterär rådgivare vid Dramaten. Samtidigt översatte han en häpnadsväckande mängd stor skönlitteratur, dramatik och fackprosa: bortemot tvåhundrafemtio titlar. I en artikel i Svenska Dagbladet 1925 anges att Lundquist ”kommit upp till en snabbhet av ungefär ett ark – eller sexton trycksidor – om dagen”. Han arbetade med flera av sin samtids populäraste författarskap, och många av översättningarna trycktes om i ett stort antal utgåvor. Dessutom skrev han ett femtiotal egna verk, dramatik och prosa av ofta ganska lättsmält slag. Han var förvisso verksam i nästan sjuttio år, men en sådan produktion framstår ändå som så omfattande att man måste fråga sig om inte andra varit inblandade – kanske hustrun eller systern innan hon etablerat sig på egen hand.
Lundquists debut som översättare skedde med Gregor Samarovs (pseudonym för Oskar Meding) Kavaljer eller dam (1878), vilken, liksom många andra av hans tidigaste översättningar, publicerades i följetongshäften, främst i Bonniers Nya följetongen. Vid sidan av Bonnier var de vanligaste uppdragsgivarna Fahlcrantz och Geber, längre fram Wahlström & Widstrand, Ljus och Bohlin & C:o. Översättningarna gjordes från franska, engelska, tyska, danska och norska, eventuellt också från italienska och spanska.
Till en början var det främst fransk litteratur Lundquist ägnade sig åt. Han översatte Flauberts Madame Bovary (1883), ett tiotal romaner av Alphonse Daudet, flera verk av François Coppée, Anatole France, Guy de Maupassant, George Sand och andra. Inte minst blev han Émile Zolas mest anlitade översättare i Sverige med ett drygt dussin översättningar 1883–1902. Bland tidiga översättningar från engelska märks verk av Mark Twain och Arthur Conan Doyle. Ur den tyska samtidslitteraturen översatte han den uppmärksammade Georg von Ompteda och Julius Stindes humoristiska berättelser om familjen Buchholz; ur den skandinaviska litteraturen den blivande Nobelpristagaren Johannes V. Jensen och ett par romaner av Herman Bang och Knut Hamsun, däribland Pan (1902), med ett stort antal senare utgåvor. Ett av Lundquists tidigaste uppdrag var Bröderna Grimms sagor (1883) i två volymer – ett urval av Kinder- und Hausmärschen som gick i nya omtryck ännu hundra år senare och som är läsvärda än idag.
Jan Olof Olsson (Jolo) skrev senare om Lundquists översättning av Georg Hermanns roman Kubinke (1911) att den gjorde ett avgörande intryck på honom och flera andra, bland annat författarkollegan Erik Asklund. Jolo skriver också att Lundquists namn var så välkänt att det utgjorde ett varumärke och ett försäljningsargument i sig: ”Så kallat bättre folk läste gärna ’en Ernst Lundquist’, sen fick författaren vara vem som helst”. Jolo målar upp Ernst Lundquist som en av sin tids viktigaste smakdomare. Han hävdar också att Lundquist var allt annat än en uppdragsöversättare:
Han sade åt förlagen vad han ville, eller tänkte översätta, vad han tyckte att folk skulle läsa. Han bestämde vad en stor del av den bildade eliten i landet läste, som gedigen underhållning.
Möjligen överdriver Jolo, inte vad gäller Lundquists goda rykte och ”varumärke”, men vad gäller självständigheten gentemot förlagen. Den spretiga verkförteckningen skvallrar snarare om det motsatta: om en tydlig följsamhet mot internationella litterära modeskiftningar och mot förlagen som uppdragsgivare. En stor del av titlarna utgjordes av lättsam underhållningslitteratur som uppenbarligen översattes ganska skyndsamt. Hit hör, förutom redan nämnda, flera band av Arsène Lupins märkvärdiga äfventyr och ett jämnt dussin av engelsmannen W.W. Jacobs humoristiska sjömanshistorier. Lundquist hade snarare funktionen som problemlösare: någon som snabbt kunde sättas in när förlagen jagade den senaste modevågen. När den ryska litteraturen hastigt blev populär vid mitten av 1880-talet översatte Lundquist (sannolikt från tyska) inte mindre än fyra ryska romaner bara 1887, däribland Ivan Gontjarovs omfattande Oblomow och Lev Tolstojs Min ungdom.
Ernst Lundquist var välkänd just som översättare, och hans namn ansågs borga för kvalitet. Han anlitades gärna då förlagen ville få till nyöversättningar av väletablerade verk, så till exempel med Fritz Reuters Lifvet på landet (1895) och Walter Scotts Ivanhoe (1902). Kanske spelade det då inte så stor roll att Lundquist på grund av arbetsbördan inte alltid kunde förvalta detta förtroende på bästa sätt; exempelvis hans översättning av Dickens Oliver Twist (1898) ger otaliga exempel på osystematiska omarbetningar, strykningar och slarv på både makro- och mikronivå. Det fanns visserligen en stor acceptans för omfattande ingrepp i litteratur för barn och ungdom. Redan i nästa Dickensöversättning, den ”vuxnare” Två städer (1900), har Lundquist varit mer återhållsam och noggrann.
Det mest framträdande författarskapet i Lundquists enorma verkförteckning var Jack London. Bohlin & Co hade introducerat författarskapet redan 1907, då Skriet från vildmarken hade utlöst en veritabel Jack London-feber i Sverige. I ett första skede hade Lundquists syster Mathilda Drangel varit författarens huvudsakliga översättare, senare Birger Mörner, men båda hade blivit hårt åtgångna av kritiken. Orolig att förlora rättigheterna till sin guldgruva skrev förläggare Bohlin till Jack London och försäkrade honom att förlaget nu avsåg att anlita the best translator in Sweden, nämligen Ernst Lundquist. För sin första Londonöversättning, Myteriet på Helsingör (1915), fick Lundquist nästan dubbelt arvode mot vad systern fått när hon 1911 översatte Nordlandets dotter – 500 mot 275 kronor.
Lundquists renommé som Londonöversättare blev snabbt grundmurat hos recensenterna. Fram till 1922 fick han Bohlins förtroende att översätta ett tjugotal nya titlar. Lundquist översatte också tre verk av Charmian London om den berömde maken. I serien Jack Londons samlade skrifter (32 band) hade han dessutom till uppgift att redigera och granska andras översättningar, vilket särskilt framhölls i förlagsreklamen.
Lundquist lyckades ofta väl med att levandegöra Jack Londons exotiska (och exotiserande) världar, i synnerhet de mer måleriskt berättande partierna. Besvärligare blir det när det exotiska letar sig in i själva berättandet. Exempelvis i Afgrundsdjuret (1917) har Lundquists boxarjargong en avgjort lägre trovärdighet än Londons. Detta bör kanske inte enbart tillvitas Lundquist; frågan är också vilka uttrycksmöjligheter den litterära svenskan hade utvecklat vid denna tid. Problemet kan belysas av nedanstående exempel ur samma roman – understrykningarna markerar ställen där Lundquist har en tendens åt en stilistisk eller innehållsmässig neutralisering av det särpräglat amerikanska eller av Londons lite slängiga stil:
Stubener was dropped off the overland at Deer Lick in the early morning, and he kicked his heels for an hour before the one saloon opened its doors. No, the saloonkeeper didn't know anything about Pat Glendon, had never heard of him, and if he was in that part of the country he must be out beyond somewhere. Neither had the one hanger-on ever heard of Pat Glendon.
Stubener steg af tåget vid Deer Lick tidigt på morgonen, och han fick gå och drifva en timme, innan det enda kaféet öppnade sina dörrar. Nej, kaféägaren visste ingenting om Pat Glendon, hade aldrig hört talas om honom, och om han fanns i denna del af landet, måste han bo någonstädes i en afkrok. Inte heller hade den ende gästen någonsin hört talas om Pat Glendon.
Även om Lundquist gör vad han kan för att efterskapa originalets modernare, ”lägre” stilnivå (se till exempel det bortfallna subjektet i ”hade aldrig hört talas om honom”) är den svenske London mer konventionell än originalet. Den vardagliga, lätt förråade tonen och det beskrivande perspektivet har blivit artigare, korrektare och mer refererande. Denna återkommande skillnad torde till en del bero på Lundquists höga arbetstempo: en genomgående mer neutral stilnivå var säkert tidsbesparande. Men för sin tid var Lundquist inte påtagligt formell. Olikheten mellan original och översättning har nog också att göra med vilka litterära register och konventioner som fanns upparbetade på källspråk respektive målspråk. Att ta efter en etablerad språkform är en sak, att skapa en helt ny en annan. Och frågan är om Lundquist alls hade någon svensk förlaga att ta efter när det gällde trovärdiga boxarromaner.
Ytterligare ett spår i Lundquists översättningsproduktion var facklitteraturen. Han översatte Bismarcks minnen, flera verk om Napoleon samt Guglielmo Ferreros flerbandsverk Rom. Dess storhet och förfall (1921–1924). En annan nämnvärd översättning av en italiensk författare var Benvenuto Cellinis lif, skildradt af honom själf (1906). Direkt från spanska ska han ha översatt ett drama av 1922 års Nobelpristagare i litteratur, Jacinto Benavente. Bland Lundquists översättningar för scenen dominerar annars den lättsammare franska salongsdramatiken. Ett undantag var Ibsens En folkefiende, som han skyndsamt översatte till Dramatens uppsättning i mars 1883, två månader efter urpremiären i Oslo. Detta var likväl redan den tredje svenska översättningen efter att Svenska Teatern i Helsingfors (översättare Hugo af Schultén) och Stora Teatern i Göteborg (översättare Frans Hedberg) hunnit före. För Dramaten utförde Lundquist också ”retoucherande” arbeten på äldre översättningar.
Ernst Lundquist var verksam i den svenska litterära offentligheten i nästan sju årtionden, och hans litterära produktion var enastående, åtminstone till omfånget. Många av de verkligt stora internationella författarna – idag hågkomna eller bortglömda – nådde Sverige genom honom. Om det emellanåt märktes en viss slentrianmässighet i Lundquists översättargärning bör det väl tillskrivas den enorma arbetsbelastningen. Huruvida den var ekonomiskt framtvingad eller självpåtagen förblir oklart.
Ernst Lundquist avled den 18 januari 1938.