Johannes Edfelt, 1904–1997
Johannes Edfelt föddes den 21 december 1904 i Kyrkefalla i Västergötland. Fadern var underofficer. Efter studentexamen 1923 började han studera först i Lund, sedan i Uppsala, där han blev fil.mag 1930. I Uppsala umgicks han i kretsarna kring Clarté och lärde känna Erik Mesterton. Han försörjde sig sedan några år som extralärare på olika läroverk men hade redan 1923 debuterat som poet och efterhand blev litteraturen och litteraturkritiken hans yrke. Vid Stockholms högskola blev han fil.lic. i ämnet litteraturhistoria 1952. Edfelt var gift tre gånger: första gången med konstnären Hélène Aperia 1932–1935, andra gången i ett skenäktenskap med den tyska flyktingen Gerds Wolff-Baum 1936–1937 och tredje gången 1938 med den sedermera kända översättaren Brita Edfelt, född Silfversparre. Han var flitigt återkommande kritiker i Bonniers Litterära Magasin och från 1940 i Dagens Nyheter. Han var ordförande i Svenska PEN-klubben 1957–1967, Hjalmar Bergmansamfundet 1958–1970 och ledamot av Svenska Akademien från 1969. Han blev filosofie hedersdoktor vid Stockholms universitet 1970.
Edfelts författarskap spänner över större delen av 1900-talet från debuten med Gryningsröster 1923 till den sista diktsamlingen Brännpunkter 1996. Han skriver som en skarpsynt iakttagare och engagerad poet om människans ensamhet och sökande efter mening i en grym verklighet. Hans kärleksdikter är genomlysta av en stark tro på människans värde. Horace Engdahl, som övertog hans stol nr 17 i Svenska Akademien, yttrade att han var ”en hemlig trotsare, en vildman verkningsfullt förklädd till kulturdiktare, lidelsefull och vanvördig bakom den roll av gammalmodig humanist med vilken han lugnade sin publik och kanske också sig själv”.
Edfelt redigerade de stora samlingsupplagorna av Maksim Gorkijs, Agnes von Krusenstjernas och Hjalmar Bergmans skrifter och skrev kritik i Bonniers Litterära Magasin, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Han introducerade utländska poeter och redigerade en lång rad klassiker- och lyrikantologier under mer än sextio år. Letterstedtska priset för översättningar fick han 1947, De Nios pris 1949, Bellmanspriset två gånger, 1954 och 1971, Litteraturfrämjandets stora pris 1962 och Elsa Thulin-priset 1972.
Johannes Edfelt skrev om en av de många poeter han tolkade till svenska: ”Att dikta var för honom att underordna sig de strängaste formkrav, det var ’en obarmhärtig affär’” (företal till Gottfried Benn, Dikter, 1966). Han valde för sina tolkningar poeter och dikter med liknande krav. I efterskriften till tolkningsvolymen Votivtavlor (1967) framhåller Edfelt att det skenbart heterogena urvalet är baserat
på det personliga engagemangets urvalsprincip, den för mig enda giltiga. Vid mina strövtåg i den utländska lyrikens marker har jag stannat inför det som uppväckt genklang inom mig och som jag trott vara tekniskt möjligt för mig att överföra till svensk vers, bunden eller obunden av metriska regler.
Bengt Holmqvist skriver i efterskriften till Följeslagare (1989) – ett urval ur tidigare tolkningsvolymer – om Edfelts sätt att gå förbi välkända antologinummer och, trogen ”det personliga engagemangets urvalsprincip”, stanna inför det som, ibland i det lilla formatet, ger glimtar av stora författarskap:
Om nycker är det förstås aldrig fråga. Men ibland kan man kanske tala om en lyckosam slump: ett oanat möte med någon sida hos en annars väsensfrämmande diktare, ett glimmande fynd i en avvisande terräng. Edfelt låtsas aldrig förståelse utöver vad han anser sig kunna stå för. Å andra sidan är han fri från fördomar: vidöppen. Det han söker kan dyka upp var som helst.
På så vis har han, utan att ”målmedvetet” sträva till det, blivit en stor upptäcktsresande. Sina gamla grundläggande valfrändskaper – en Hölderlin, en Rilke, en Hesse – sviker han aldrig. Men samtidigt tar han oavbrutet upp nya spår.
Den tyskspråkiga poesin var Edfelts stora intresse. I den sammanfattande Följeslagare upptar tolkningarna från tyska två tredjedelar av utrymmet, fransk, engelsk och amerikansk poesi utgör tillsammans den resterande tredjedelen. Bland de nya spår som Edfelt tog upp mycket tidigt nämner Bengt Holmqvist särskilt Nelly Sachs (1942), men även Ezra Pound och T.S. Eliot (1940). Edfelt översatte alltid mycket nära originaltexterna och underkastade sig konsekvent deras – ofta mycket olika – formkrav. ”Den kanske skickligaste hantverkaren bland våra poeter” (Holmqvist) ställde alltid frågan om vad som, med hans egna ord, var möjligt att överföra ”till svensk vers, bunden eller obunden av metriska regler”. Ett tidigt exempel på att Edfelt, som i de egna dikterna alltid höll sig till den bundna formen, var en minst lika skicklig tolkare av fri vers var enligt Holmqvist det stora urvalet av T.S. Eliots dikter i Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik (1940).
Johannes Edfelt återkom flera gånger till tanken på översättningen som bygger broar. I en sen volym med lyriska tolkningar, Broar (1987), där han tänjer på gränserna för sina stränga formkrav, finns en dikt som tydligt stämmer med hans egen formkänsla, ”Hågkomst” av Günter Eich:
Mossarna, där vi ville gå, är torrlagda.
Torven har värmt våra kvällar.
Svart damm virvlar vinden upp.
Den blåser bort namnen från gravstenarna
och skriver in oss
med denna dag.
Men Edfelt vände sig också till det nya och ännu på våra breddgrader okända när han med Derek Walcotts dikt ”Mörk augusti” (1977) åter ville utsätta sig själv för ”en obarmhärtig affär”:
Så mycket regn, så mycket liv likt den svullna skyn
denna svarta augusti. Solen, min syster,
ruvar i sitt gula rum och vill inte komma ut.
Allting går åt helvete; bergen ryker
som en kittel; floder svämmar över; men
solen vill inte stiga och stänga av regnet.
[---]
Genom åren gav Johannes Edfelt nästan alltid ut sina översättningar i separata volymer. Det blev sammanlagt över tjugo stycken. Efter sammanfattningen av tolkningar från sex decennier, Följeslagare, kom ytterligare en volym, Mötesplatser (1992).
Johannes Edfelt avled den 27 augusti 1997.