Svenskt översättarlexikon

Lars Erik Yngve Blomqvist föddes den 3 juli 1942 som äldste son till civilekonomen Yngve Blomqvist och dennes hustru, kamreren Christina, född Lindholm. I familjen, som var bosatt på Gärdet och senare på Östermalm i Stockholm, fanns också den yngre systern Ulla. Skolgången började i Gärdesskolans folkskola, därefter följde läroverk och gymnasium vid Statens normalskola. Under skoltiden var Blomqvist engagerad i elevrådsverksamheten och skolteatern och medverkade också som Tiden i Strindbergs Ett drömspel på Dramaten. Förmågan att fängsla en publik skulle han senare bevara och utveckla i rollen som föredragshållare.

År 1960 tog Lars Erik Blomqvist studenten som sjuttonåring med utmärkta betyg. Han hade läst ryska vid sidan av under sin gymnasietid och hade siktet inställt på Försvarets tolkskola i Uppsala, men eftersom han börjat skolan redan vid sex års ålder behövde han vänta ett år på att få rycka in. Blomqvist ägnade tiden åt ryskastudier vid ett studieförbund och reste också till Sovjetunionen tillsammans med studenter från Sveriges Lantbruksuniversitet. Han gjorde värnplikt vid Tolkskolan 1961–1962. I Uppsala träffade Blomqvist sin blivande hustru, Agneta Ylander. Paret var gifta 1965–2003 och fick två döttrar. Ett andra äktenskap ingicks 2007 med historikern och slavisten Gudrun Persson.

Efter värnplikten studerade Blomqvist vid Stockholms universitet. Hans intresse för utrikespolitiska frågor fann fortsatt utlopp inom ramarna för Studenternas FN-förbund. Efter en kandidatuppsats i ryska 1965 om konstnären Nicholas Roerich följde året därpå en licentiatuppsats om primitivistiska tendenser i rysk kultur under tidigt 1900-tal, särskilt Velimir Chlebnikovs poesi. Därefter fick Blomqvist en amanuenstjänst vid Slaviska institutionen. Viktiga inspirationskällor där var handledaren Nils Åke Nilsson och Sergej Rittenberg, som med ”sitt lysande förrevolutionära idiom” (Magnus Ljunggren) undervisade i konversation. Blomqvist skulle med tiden tala en utmärkt ryska med klassisk diktion. Med Rittenberg, som var personligt bekant med flera betydande författare i Leningrad, öppnades en dörr både till det förrevolutionära Ryssland och till de sovjetiska dissidenternas värld som nu höll på att ta form. Blomqvist reste med Rittenberg till Leningrad vid 1960-talets mitt, introducerades till flera betydande författare och fick – nästan – träffa Anna Achmatova.

En tid var Blomqvist chef för den nya Lärostudion (numera Studie- och språkverkstaden) vid Stockholms universitet. År 1974 fortsatte han till den nyinrättade Institutionen för Öststatsstudier i Uppsala, där han under flera år hade en halvtidstjänst. Men även om han av och till skulle fortsätta inom akademin var det som fri författare och översättare han skulle göra sig ett namn.

Åren 1969–1987 drev Lars Erik Blomqvis den närmast unika tidskriften Rysk kulturrevy tillsammans med slavistkollegan och nära vännen Magnus Ljunggren (senare med Bengt Jangfeldt). Tidskriften, som tycks ha inspirerats av Nils Åke Nilssons föregångare Slavisk revy, utkom med fyra nummer årligen, riktade sig ”till alla som är intresserade av ryskt kulturliv” och syftade till att ”öka kunskapen om Sovjetrysslands litteratur och konst”, enligt premiärnumrets programförklaring. Tidskriften skulle bli ett viktigt forum för svenska Rysslandskännare i och utanför akademin. Det redaktionella arbetet sköttes i en källarlokal i familjen Blomqvists lägenhetshus i Bromma.

Några år innan tidskriften startade hade Lars Erik Blomqvist börjat publicera egna översikter om aktuella aspekter av situationen i östblocket, särskilt det sovjetiska Ryssland. Denna verksamhet föregick översättandet och kom i viss mån att sätta sin prägel också på Blomqvists förmedlingar av rysk litteratur, som ofta presenterades med någon form av lärdomskappa, ett initierat och engagerat förord. Hans första egna titlar handlade emellertid om Kina. Genom en studiegrupp anordnad av Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet hade Blomqvist givits möjlighet att läsa in sig på landets historia och politiska situation, och 1966 – vid tiden för kulturrevolutionen – reste han dit med transsibiriska järnvägen, något som året därpå resulterade i inte mindre än två titlar i ämnet. Här märktes redan ett annat framträdande drag i Blomqvists personlighet: den stundtals mycket höga arbetskapaciteten och flyhäntheten både som skribent och översättare.

I hans eget författarskap ingick översikterna Rysk litteratur efter Stalin (1968), Sovjetrysk litteratur och Sovjet blickar bakåt. Den nya ryska patriotismen (båda 1972), där svenska läsare fick en kunnig inblick i den aktuella litterära och politiska situationen i Sovjetryssland och i litteraturens villkor där. En skrift som han själv höll högt var den ännu aktuella antologin Symbols of Power. The Esthetics of Political Legitimation in the Soviet Union and Easter Europe (1987), redigerad av och med bidrag från Blomqvist och Claes Arvidsson.

Tillsammans med Magnus Ljunggren företog Blomqvist 1969 en bilresa till Leningrad och Moskva som skulle leda till möten med många av Sovjetrysslands mest framstående författare. Ljunggren skulle senare beskriva resan på följande sätt:

Det var som om vi dök rakt in i den ryska intelligentians centrum just vid en tidpunkt då denna intelligentsia, i trängre mening, var på väg att ge upp sina sista illusioner om Sovjetmakten, då den ansattes av en allt svårare skuld efter domarna mot [dissidenterna] Sinjavskij och Daniel och invasionen i Prag och det hårdnande Brezjnevsamhället började lida akut av sin isolering. […] Behovet av att återknyta till ett ”före” – till en enormt rik förkommunistisk avantgardekultur – hade i denna stund bara blivit alltmer desperat.

Solidariteten med de sovjetiska dissidenterna och upptäckten av just den förkommunistiska avantgardelitteraturen skulle bli två framträdande drag i Lars Erik Blomqvists gärning som översättare och intellektuell. Symptomatiskt nog är hans genombrott som översättare förknippat med Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita (1971), en översättning som i sin tur föregicks av en offentlig dispyt i Sverige mellan Magnus Ljunggren och den mer sovjetvänlige Sivar Anér gällande domarna mot dissidenterna Sinjavskij och Daniel. Debatten väckte förlaget Almqvist & Wiksells intresse för Bulgakov, och översättningsuppdraget gick då till Blomqvist, som hade presenterat författaren i Rysk kulturrevy. Denna översättning torde höra till en av de mest återutgivna romanerna i svensk litteratur under det senaste halvseklet. Trots att detta var hans första översättning och att originalet sedan utkommit i nya textkritiska utgåvor ändrade Blomqvist aldrig en rad i boken. När Dagens Nyheter 2006 anordnade en omröstning om vilka titlar som borde ingå i en svensk litteraturkanon hamnade Mästaren och Margarita på andra plats – ett tydligt mått på översättningens genomslag. Texten har också vid flera tillfällen dramatiserats av andra för svenska scener. Blomqvist kände en personlig affinitet med Bulgakov och skulle med åren översätta flera av hans verk, däribland Det vita gardet (1974) och En hunds hjärta och De ödesdigra äggen (1977). För Snöstorm och andra berättelser mottog han 1986 det Letterstedtska priset för översättningar.

De tre sistnämnda titlarna utkom i AWE/Gebers serie De ryska mästarna, som till stor del fylldes av Blomqvists översättningar av äldre ryska verk. Stundtals framstår översättandet hos Blomqvist som ett fritt och personligt utforskande av den ryska litteraturhistorien, ett projekt i vilket också Rysk kulturrevy ingick. Blomqvist översatte bland annat upplysningsmannen Aleksandr Radisjtjev, en romantiker som Pusjkin, en guldåldersrealist som Tolstoj och flera namn ur den rika ryska modernismen: Ehrenburg, Majakovskij, Pilnjak, Sologub, Tsvetajeva med flera. Dessa senare översättningar ingick i en bred introduktion av den ryska modernismen, som egentligen inte haft någon egentlig lansering i Sverige förrän nu, på 1970-talet – och i detta var Blomqvist en tongivande kraft. En senkommen frukt av de litteraturhistoriskt orienterade insatserna var den mycket ambitiösa diktantologin Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky (1989), översatt tillsammans med Hans Björkegren.

Förutom det litteraturhistoriska spåret hade Blomqvists översättargärning ett mer dagsaktuellt och samhällstillvänt drag. Till skillnad från somliga av den föregående generationens slavister och rysköversättare – exempelvis Sören Rydström eller Sven Storck, vilka hade närmat sig Sovjetunionen då det ännu var möjligt att lockas och bedras av den kommunistiska revolutionens paradislöften – hade Blomqvist och hans generationskamrater lärt känna Sovjet under Chrusjtjovs töväder. I en intervju för Aftonbladet 1984 uppgav han sig tillhöra ”sputnikarnas generation från det tidiga 1960-talet när avstaliniseringen var i full gång”. När det fria utrymmet ströps igen vid mitten av 1960-talet kom han att känna en stark sympati för de drabbade konstnärerna och intellektuella, och bland de samtida författare som Blomqvist översatte återfanns flera som tillhörde antingen avstaliniseringens förkämpar eller den alltmer framträdande dissidentrörelsen. Så sammanställde han tillsammans med Ljunggren boken Sovjetprotest! Den nya ryska oppositionen i dokument (1969) och översatte bland annat Vladimir Bukovskijs Rapport från Röda huset. Anteckningar om politisk mentalvård i Sovjetunionen (1972), Pjotr Jakirs Vägen genom Stalins läger (1974) och Vasilij Grossmans Allt flyter (1977).

Bukovskijs och Jakirs böcker gavs ut under pseudonymen Axel H. Nilsson. Den sortens pseudonymer var inte ovanliga vid översättningar som kunde riskera att den svenske översättaren nekades visum till Sovjet. Detta blev likafullt fallet för Blomqvist, som under fem år (cirka 1975–1980) hindrades från inresa i Sovjetunionen.

Bland de samtida författarna i Blomqvists verkförteckning märks också Tjingiz Ajtmatov, som Gidlunds förlag satsade på under flera år, och en rad betydande namn ur efterkrigstidens ryska författargeneration som Vasilij Aksionov, Andrej Bitov och Anatolij Pristavkin. Flera av deras verk hade inte kunnat publiceras i Sovjetunionen. Särskilt nämnvärd är den mycket levande översättningen av Pristavkins gripande ”tjetjenska” barnhemsskildring, Ett gyllne moln över Kaukasus (1989). Översättningarna ingick i en påtaglig ”rysk boom” i svensk utgivning vid denna tid, med såväl klassiker som samtida författare.

Två andra uppmärksammade insatser av Blomqvist var de svenska replikerna i filmmanuset till Andrej Tarkovskijs film Offret (1986) samt librettot till Sergej Prokofjevs opera Den brinnande ängeln (svensk premiär 2001).

Som en av de första översättarna uppbar Lars Erik Blomqvist garanterad författarförpenning (från 1976). Vid sidan av verksamheten som översättare och författare undervisade han i ryska bland annat vid UD, föreläste vid bibliotek och för näringslivet och lämnade flitiga bidrag i dagspress och radio. Han mottog 1990 Uppsala universitets pedagogiska pris, blev 1997 hedersdoktor vid Stockholms universitet och mottog ett flertal översättarpriser.

I en publicerad brevväxling med kollegan Lars Kleberg 2008 gav Blomqvist fin beskrivning av hur personligt färgad en översättares språkpalett kan vara:

Möjligen har dock mina erfarenheter från söndagsskolan i Oscars församling varit mig till nytta vid tolkningen av sökande, kristna författare. Eller min mormors märgfulla språk (hon var från Lycksele) när det gällt att få ordning på dialektalt färgad dialog. […] Allt detta bär jag med mig, refererar till – medvetet eller omedvetet, stuvar om, hittar roande vändningar i, kanske också ibland stoltserar med. Det är också just detta som roar mig: att få pröva hela mitt eget ärvda och genom mina översättningar vidgade svenska språk på nya texter.

Blomqvist hörde till en grupp svenska översättare som från tiden runt 1970 började engagera sig för översättarnas sak och starkt bidrog till att etablera ett nytt, konstnärligt mer självmedvetet förhållningssätt till översättandet bland dess utövare. Han var vice ordförande i Sveriges författarförbund och ansvarig för förbundets internationella relationer, och under flera år var han aktiv inom den särskilda Översättarsektionen. Som ett led i arbetet för översättarkonstens statushöjning var Blomqvist också med och startade det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola, som han ledde under nio år (1998–2007) och där han också var handledare för den ryska gruppen, med en avgörande betydelse för flera yngre efterföljare. Han var generös, lyssnande och sprudlande på en och samma gång. Enligt det nya översättaretos som började ta form under dessa årtionden skulle en litterär översättare inte bara vara noggrann i den semantiska överföringen utan lika omsorgsfull i sin stilistiska hantering och uppmärksam på den nya litterära situation som uppstår i texten i och med en viss lösning. Det semantiskt givna var inte alltid rätt. I en intervju från 1982 gav Blomqvist ett kort och koncist exempel:

’Ska vi gå till Gastronombutiken’ heter ju på svenska ’Ska vi handla mat?’

Det var en pragmatisk inställning som betonade översättarens omdömesförmåga och konstnärliga känslighet framför de mekaniska ordbokslösningarna.

Också på ett mer formellt plan kunde det enligt Blomqvist finnas faror med en alltför direkt översättning. När han och Björkegren översatte antologin Rysk dikt ville den senare bevara rimmen, medan Blomqvist menade att detta ofta var ogörligt eftersom dikttraditionerna ser så olika ut i respektive land och på grund av rent språkliga skillnader, vilka gör det mycket enklare att rimma på ryska; istället undvek han rimmen till förmån för rytm och innehåll, ofta med gott resultat.

I en essä om översättning från 1997 beskrev Blomqvist hur skillnader i litterära normer i källspråk och målspråk kan tvinga en översättare till stora formella ingrepp i en text. Bara för att ryskan medger anföringsverb som ’sätta sig’, ’blinka’ eller ’vända sig om’ är det inte säkert att den svenska översättaren kan använda dessa som anföringsverb – någonting måste ske, översättaren behöver ingripa, ändra om för att hitta en svensk lösning, och inte som en negativ ”anpassning” till svenska normer utan som en nödvändighet, för att den nya texten inte ska vara normbrytande på ställen där författaren inte velat vara det. Med den semantiska ”troheten” kom också en påtaglig risk för översättarsvenska: en formellt korrekt men stilistiskt fadd textprodukt. Det ryska verbet vozvrasjtjatsia, ’att återvända’ – en fiende som pekades ut under seminarierna på Södertörn – dök väl upp alldeles för ofta i svenska översättningar från ryska? Kunde inte personerna bara ’komma’, ’gå’ eller ’gå tillbaka’? Och varför skulle det frekventa ugol alltid översättas med ’hörn’ även i situationer där det snarare var tal om en ’vrå’ eller där det kanske blev allra bäst med ’där borta’?

Samtidigt skulle originalets särdrag bevaras så långt svenskan medgav – det fanns inga skäl att normalisera i onödan. Blomqvist var ofta noggrann med att bevara den ryska interpunktionen, så som frekventa tankestreck och uteslutningstecknen, vilka kan vara viktiga för associationsbanornas utveckling i texten. Det som knöt samman den moderne översättarens friare inställning var den konstnärliga pliktkänslan inför originalet, bruket av sunt förnuft vid bedömningen av varje enskild lösning samt motviljan att underkasta sig en princip som helhetslösning:

Och inte stämmer heller det gamla talesättet om att en översättning är antingen trogen eller otrogen mot originalet. Trohet och otrohet måste finnas där jämsides. Närmandet och fjärmandet är varandras kusiner och bör fungera tillsammans i varje översatt textmassa, precis som i livet självt och i litteraturen. […] Och ytterst beror förstås en översättnings kvalitet av tolkarens insikt om att orden i olika språk inte betyder samma sak. Översättarens och lexikografens arbete skall aldrig jämföras. Det är inte efter ordbokens mallar, den lingvistiska briljansen, som en översättning skall bedömas utan efter dess konstnärliga halt […]. Det är först i egenskap av översättare […] som man inser att begriplighet och betydelse är vitt åtskilda ting. […] De färdiga lösningarna finns inte – lika litet i livet som i översättningskonsten.