Pseudoöversättning

Pseudoöversättning från 1889.

En pseudoöversättning är en originaltext som presenteras som en översättning, eller omvänt: en fingerad översättning som i själva verket är ett original. Ämnet borde med andra ord höra hemma i ett författarlexikon snarare än i ett översättarlexikon, men det finns åtminstone ett skäl att ändå behandla pseudoöversättningar här, nämligen för att de ibland uppfattas som översättningar, om så bara tillfälligt. Dessutom är det påfallande ofta just översättare som är texternas upphovsmän.

Det finns flera, ibland överlappande skäl till att en författare kan vilja använda sig av greppet; drivkrafterna kan vara konstnärliga, pedagogiska, kommersiella, politiska och juridiska. Genom att förse verket med ett fantasieggande eller förtroendeingivande utländskt författarnamn kan författare och utgivare vilja ge sken av autenticitet och öka textens lockelse. Den som av juridiska skäl tillgriper pseudoöversättningen gör det för att undgå repressalier eller kringgå censur ─ välkända exempel är Montesquieus Persiska brev (1721) och Voltaires Candide (1759). Politiskt kan greppet användas för att introducera nya idéer under den fingerade författarens förklädnad.

Konstnärligt har pseudoöversättningen berättartekniska fördelar. Den kan ge författaren en ursäkt att förklara en främmande värld för sina ”utländska” läsare, och i likhet med vissa pseudonymer kan den ge möjlighet till förställning, en mask bakom vilken det går att skriva och tänka på ett annat sätt. Inte sällan kan författaren göra en positionsförskjutning i riktning mot det humoristiska, ironiska eller inomlitterärt satiriska. Ibland ligger pseudoöversättningen bara på ytan av verket och saknar betydelse för dess stilistiska genomförande. Hit kan man nog räkna Don Quixote, som påstås vara delvis översatt från arabiska av en namngiven morisk historiker. Cervantes motiv var förmodligen att han ville driva med den chevalereska sagans bruk att förankra en påhittad berättelse i föregivet verkliga händelser. Inom fantasylitteraturen är greppet vanligt ─ så påstås till exempel Tolkiens trilogi om Härskarringen vara översatt från en av Midgårds uråldriga tungor. Ett mer raffinerat exempel på greppets konstnärliga potential ges av den ryskfranske författaren Andreï Makines första två romaner, som skrevs på franska men gavs ut som översättningar från ryska med en namngiven översättare som hade försett huvudtexten med utförliga anmärkningar och kommentarer. Här användes den fingerade översättaren som konstgrepp, som en förment icke-fiktiv röst som bröt in i den ”rena” fiktionsberättelsen.

Även om pseudoöversättningen sällan utgör något direkt kriminellt bedrägeri finns det ibland ett inslag av förfalskning, av att upphovsmannen försöker efterhärma någonting egentligt för att höja värdet på den egna produkten. Det mest kända exemplet är kanske James Macphersons Ossians sånger (1762−1763), där äkthetsillusionen framstår som verkets egentliga syfte. En liknande impuls att fingera någonting förment ursprungligt låg bakom Prosper Mérimées La Guzla (1827), som vid utgivandet påstods vara en samling folkdikter från Bosnien och Kroatien. I den svenska litteraturen hittar vi en variant på detta i Nils Hufwedsson Dahls ”översättning” av den så kallade Krembresagan (1710-tal).

I likhet med egentliga översättningar kan pseudoöversättningar ibland avläsas som exponenter för författarens/översättarens föreställningar om en viss kultur. Greppet ger författaren möjlighet att ”med en annans ögon” beskriva antingen det egna samhället eller en främmande värld. Den äkthetsillusion som uppstår är ofta svag, kanske till och med avsiktligt konstruerad för att genast bli genomskådad. Men kommersiella motiv kan förstärka viljan hos författare och utgivare att upprätthålla illusionen.

 

Pseudoöversättning som äkthetsillusion: svenskfödda apacher

 

I den svenska litteraturen finns ett område där pseudoöversättningen har tillämpats i stor skala under lång tid: i produktionen av indianberättelser och westernhistorier under 1900-talet. Svenska författare skrev hundratals berättelser av detta slag under mer eller mindre trovärdiga amerikanskt klingande pseudonymer som tjänade till att skänka trovärdighet åt berättelsen och utgivningen, kanske också till att roa utgivarna och läsarna, som ibland säkert kände till att den här sortens förklädnader förekom. Detta skedde parallellt med att liknande böcker översattes, inte sällan av samma personer.

Utgivningen skedde framför allt i två faser. Den första varade cirka 1910─1925, då det utkom en stor mängd indianberättelser för unga skrivna av svenska författare som Gunnar Örnulf (pseudonymerna Tom Harris, Fred Parker med flera). Den andra varade cirka 1950─1975, då författare som Sven Rune Mantling (pseudonymerna Wyatt C. Bannister, Clay Hammond med flera) skrev och översatte mer vuxet inriktade berättelser för tidskrifter och för de populära westernpocketserierna.

Ur översättningsteoretisk synpunkt kan det vara meningsfullt att skilja på den här sortens verk, som har ett tydligt kommersiellt motiv, och verk där pseudoöversättningen har använts främst som litterärt grepp eller juridisk täckmantel. Det visar sig nämligen att de kommersiellt inriktade pseudoöversättningarna i allmänhet inte ”blir avslöjade”, om så bara av bristande intresse för upphovsmannens rätta identitet. Det gör att de i någon mån uppträder på bokmarknaden som faktiska översättningar, till skillnad från mer allvarligt syftande pseudoöversättningar från Voltaire till Makine, vars upphovsmän vanligen varit kända från början eller blivit det med tiden. Inom dessa krutröksdoftande undersegment av den svenska 1900-talslitteraturen var användningen av pseudoöversättningar periodvis så vanlig att greppet rimligen måste ha fyllt en funktion just som äkthetsillusion: tillräckligt många läsare måste ha trott på verkens utländska ursprung, annars hade författare och utgivare knappast använt greppet så konsekvent och så länge, även om maskeringen ibland säkert också kunde ha att göra med den låga prestige som tillmättes både indianhistorier och westernberättelser.

Ett närliggande område där pseudoöversättningar har förekommit är flygböcker för unga läsare. Bland annat skrev Gösta Högelin flera berättelser under pseudonymen Donald Dale. Det är talande att flygbokens uppgång infaller mellan indianberättelsernas höjdpunkt i början av 1900-talet och westernpocketens uppkomst under efterkrigstiden. Det var på området engelskspråkiga äventyrsberättelser för pojkar eller ”pojkar i alla åldrar” som pseudoöversättningen hade sin plats. Området var kommersiellt intressant, men också tillräckligt oansenligt för att leken med identiteter inte skulle väcka förargelse utan tvärtom roa båda upphovsmän och läsare, i den mån de var invigda.

Ett intressant undantag från denna angloamerikanska inriktning var den företagsamme utgivaren Otto Adolf Hässler (1847─1929) som låg bakom flera omfångsrika, rikt illustrerade kolportageromaner som påstods vara översatta från ryska. Under det fingerade författarnamnet Victor von Falk ”översatte” Hässler bland annat Sibiriens dödsfält eller ryska kejsarslottets hemlighet (1890), som sades vara bearbetad av von Falk ”efter meddelanden och uppgifter af en förnäm ryss, som tjugu år försmäktat i Sibirien”. En annan av Hässlers påhittade författare var Paul Seggenzoff, som i Bergverksfången (1893) beskrev sig som ”en till lifstids tvångsarbete i Sibirien dömd detektiv från Petersburg”. Den produktive författaren Paul Meijer-Granqvist (1867─1940) gjorde på samma sätt med den mycket omfattande häftesromanen Tsaren och japanesiskan (1904─1907), som påstods vara en översättning av ett verk av den icke-existerande Nikolaj Bezborodko. Också här tycks kommersiella motiv ha legat bakom greppets tillämpning på den låglitterära scenen: de ”ryska” pseudoöversättningarna sammanfaller med en tydlig popularitetsuppgång för översatt rysk litteratur i Sverige.

Nämnvärt i sammanhanget är att pseudoöversättning också sker ”från svenska”. Ett i Tyskland uppmärksammat fall var deckarromanen Der Sturm (2012), som marknadsfördes som en översatt så kallad Schwedenkrimi av den i Malmö bosatte svenske författaren Per Johansson. Med tiden avslöjades att boken var skriven på tyska. 

 

Övriga förklädnader

 

Pseudoöversättningar har en naturlig koppling till humoristiska skrifter, ofta av det lite mer obskyra eller studentikosa slaget. Här återfinns en del pamflettartade publikationer i stil med Sveriges historia, utgifven af Ti-Ta-Ta-Häi, professor i vesterländska språk i Tokio, ordagrann öfversättning från japanesiskan af Karl Ek (1889), som förklarar vårt lands historia för kronprinsen av Japan utifrån en japansk professors tänkta föreställningar om Sverige. En liknande fingerad betraktelse av Sverige var de båda romaner som utgavs under pseudonymen Pelham P. Crossworld, ”en ung engelsman” som enligt en presentation skulle ha ”vistats i Uppsala tillräckligt länge för att kunna skriva en bok om uppsaliensiskt studentliv”. Bakom romanerna Fågelsången (1936) och Inbrottet i Boklunds låda (1937), vars föregivne översättare hette Anton Brantevik, stod författarna Ernst Ahlberg och Bertil Lundquister.

Ibland förblir drivkrafterna bakom en pseudoöversättning dunkla. Milt uttryckt besynnerliga är spinnhuspredikanten Pehr Niclas Flaméns två romaner om ”röfvar-anföraren Gonzalow” som trycktes på 1810-talet som ”fria översättningar”. Varför Flamén ville maskera sig till översättare är oklart. Möjligen hängde det samman med rövarromanens låga status, möjligen berodde det på att berättelserna, med Elisabeth Tykessons ord, ”tyda […] på en något rubbad mentalitet, såvida de inte kunna räknas som en fräck spekulation i människornas sämre instinkter”. Även i detta fall var det en populär men låglitterär genre som efterhärmades.

Ett exempel som däremot visar på pseudoöversättningens konstnärliga potential gavs i ett temanummer av tidskriften Pequod 2005, vilket ägnades åt den danske författaren Honza Jensen, som här fick en fullödig introduktion i den svenska litteraturen utan att dessförinnan ha haft en plats i den danska.