Svenskt översättarlexikon

”Jag undrar”, skrev Författarförbundets ordförande Jan Gehlin i sin minnesruna över Sonja Bergvall 1989, ”om någon förlagsperson, bortsett från Gerard Bonnier, hade så stor mänsklig betydelse för oss litterära 40-talister som hon. Hennes förlagsanställning hindrade henne från öppen facklig verksamhet, men hon tillhörde den första generation som målmedvetet arbetade för bättre villkor och förbättrad standard inom översättarkåren. Så när Elsa Thulin äntligen 1954 fick ihop Svenska Översättarförbundet, hade mycket av förarbetet i bakgrund och kuliss utförts av Sonja Bergvall. Hon ringde ihop oss, eggade oss, beordrade oss, att nu! När hon sen 1971 slutade sin tjänst och översättare och författare samtidigt gick samman i ett förbund, var hon verkligen fackligt hemma, som den formidabla litterära översättare hon var, och kunde dela med sig av sin klokhet och sin erfarenhet”.

Sonja Bergvall föddes den 28 mars 1907 på Fårö, där hennes föräldrar var lärare, och flyttade som sexåring med familjen till Södertörn. Efter studentexamen och studier vid Schartaus Handelsinstitut kom hon 1929 till bokförlaget Natur och Kultur och stannade där till hösten 1933 när hennes tidigare förlagskollega Georg Svensson, som under tiden hade blivit redaktör för Bonniers Litterära Magasin, såg till att också hon hämtades över till Bonniers. Där blev hon i början av 1940-talet förlagets reklamchef och innehade den befattningen till 1949, varefter hon sattes att sköta kontakterna med utländska förläggare med tanke på placeringen av svensk litteratur i utlandet, en avdelning som hon småningom blev chef för. Hon var med om att lansera Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson, Sara Lidman med flera, och höll tät kontakt både med ”sina” svenska författare och med deras översättare i utlandet.

År 1971 gick hon – motvilligt – i pension efter 38 år på Bonniers. Som översättare på sin fritid hade hon redan gjort sig ett namn, främst genom sina försvenskningar av Dorothy Sayers detektivromaner där hennes lätta ironiska tonfall, hennes sinne för den exakta detaljen, för dolda och antydda litterära citat och hennes förtjusning i koder och korsordsgåtor firade triumfer. Det hände att hon fick konstruera om ett komplicerat chiffer för att det skulle passa både med handlingen och med svenska språket. I mästarprovet, Sayers De nio målarna (1939), blev hon tvungen att inte bara teoretiskt läsa in sig på klockringningens alla finesser utan också att på ort och ställe ta reda på hur den gick till, samt att uppfinna en trovärdig fackterminologi, eftersom någon sådan inte fanns på svenska.

Men det var först efter tiden på förlaget som hennes verkliga karriär som översättare tog fart. I rask takt översatte hon en rad engelska och amerikanska romaner – verklistan börjar med Louisa Alcott, Jane Austen, Isabel Bolton, A.L. Barker, Saul Bellow, Elizabeth Bowen, fortsätter med Margaret Drabble, William Golding, Rosamond Lehman, flera romaner av Doris Lessing, och vidare från Hesketh Pearsons biografi över Oscar Wilde till Ann Tylers romaner.

När Sonja Bergvall 1983 tog emot Elsa Thulin-priset med motiveringen ”för en gedigen yrkesmässig översättargärning av ovanlig bredd under lång tid med tonvikt på särskilt krävande engelskspråkig litteratur”, ställde Lena Rydin i en intervju frågan: ”Vad kännetecknar då en bra översättning?” Och Bergvall svarade: ”Tja, att läsaren inte tänker på att boken är översatt, skulle jag tro”.

I likhet med de flesta översättare var Sonja Bergvall emellertid väl medveten om vad hon gjorde, och varför. En enkät i Bonniers Litterära Magasin (1953:7) gav henne tillfälle att utveckla sina synpunkter på vad som senare, i mer anspråksfulla tider, kanske skulle ha kallats översättandets etik. Hon nämner vikten av noggrannhet – dit hörde inte bara det självklara, att kolla och dubbelkolla och slå upp även där man tror sig vara alldeles säker på sin sak, utan framför allt att se efter vad det står. Också mellan raderna: det gäller, menar hon, att uppfatta hur något sägs, att lyssna till den talandes associationer, den outtalade tankegången bakom orden.

En annan nödvändig dygd hon vill inskärpa är anspråkslöshet. Översättaren ”måste besinna att han – åtminstone i detta fall – inte är originalförfattare och följaktligen inte har en sådans frihet. Även om han själv är en framstående språkkonstnär eller ordskapare bör han tygla sina talanger när det är en annans verk han har för händer.” Det gäller att inte ge ovidkommande associationer – en bok ska varken vara bättre eller sämre på svenska än den är på källspråket. ”Added beauties are but spots”, skriver Sonja Bergvall med ett illmarigt citat från 1600-talspoeten Andrew Marvell.

Och slutligen, menar hon, behövs djärvhet:

Liksom man inte bör konstra till en rättfram stil bör man inte heller försiktigt slätkamma en som i originalet är vildvuxen och avvikande. Vad man bör försöka nå fram till är originalets form av avvikelse, inte den egna.

”Snabb” och ”glad” är ord som ständigt återkommer i beskrivningar av Sonja Bergvall. ”En liten kvicksilverlivlig dam”, skrev en intervjuare, ”ironisk men vänlig”. ”Osentimental, salt och rolig”, minns en annan. Munter. Och kokett! ”I Bonniers förlagshus klapprar hennes klackar i trappor och korridorer med en hastighet som kommer sekundernas gång att verka rena sorgmarschen”, skrev Axel Liffner i Aftonbladet. Många har omtalat hennes fabulösa vitalitet, hennes glada fester, de livfulla diskussionerna och hennes osvikliga hjälpsamhet. Bland kolleger var hon en alltid lika villig samtalspartner när något knepigt översättningsproblem måste lösas.

Mest berömda, och alltjämt lästa, blev hennes översättningar av Dorothy Sayers detektivromaner för deras kluriga lösningar, muntra ironier och lättsamt antydda lärdom. Men Sonja Bergvall kunde, som den verkligt professionella översättare hon var, växla rytm och tonfall efter uppgiften. Noggrant, smidigt och omärkligt kunde hon anpassa sitt språk till Jane Austens förrädiska vardaglighet, Oscar Wildes spetsiga kvickhet och elegans, William Goldings febriga pessimism och Doris Lessings oförskräckta rättframhet och kraft. En sann översättare är en kameleont.

Men också omutlig. I sin uppmärksamhet och i sin omsorg. I samtalet med Rydin menade Bergvall bland annat att:

Man får lyssna noga så man uppfattar vad författaren menar med att ha valt just det eller det ordet. Riktiga författare väljer aldrig ord på måfå. Varje ord inrymmer associationer, historia … Så man får göra sitt bästa för att hitta ett svenskt uttryck eller en fras som har så mycket som möjligt av det man tror sig ha anat i det engelska originalet. [...] Man har skyldigheter mot läsarna, ja. Men mest mot författaren. Det är han som ska framträda.

I denna och andra intervjuer talade hon också gärna om vikten av att känna till författarens egna referenser, att kunna sin Shakespeare, Keats, Shelley, Tennyson:

De ingår naturligt i språket och när man dyker på dem duger det inte med en hemgjord översättning. Man är inte klåfingrig mot stora poeter. Är det Shakespeare så gäller det att spåra upp citatet i Hagbergs översättning.

Förutom Elsa-Thulinpriset mottog Sonja Bergvall också Tidningen Vi:s litteraturpris (1971), Svenska Deckarakademins hedersdiplom (1974), Rabén & Sjögrens översättarpris (1975), Trevipriset samma år för sina översättningar av de fyra första delarna av Doris Lessings böcker om Martha Quest, samt Svenska Akademiens översättarpris (1979).

Sonja Bergvall avled den 7 april 1989.