Gunnar Ekelöfs femte diktsamling kom ut i bokhandeln i slutet av september 1941. Utanför Sveriges gränser pågick kriget. Japans attack på Pearl Harbor låg tre månader i framtiden. Och Ekelöfs poetiska credo kunde tyckas en reaktion på den våldets masspsykos som drabbat världen.

”Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för mänskovittring:
På en gång människa och anti-människa.”

FORTSÄTT

Färjesång 1941Gunnar Ekelöf. Fotografiet, taget av en okänd fotograf, har vi lånat från radiospalten i Aftonbladet den 24 november 1941 – publicerad i samband med en uppläsning ur ”Färjesång” av Olof Widgren.

VISA IGEN

FÄRJESÅNG BLIR TILL

FÄRJESÅNG 1941

EN BOKFILM FRÅN
DIKTENS MUSEUM

Färjesång

EKELÖFS 1930-TAL

LYSSNA PÅ STINA EKBLAD
SOM LÄSER ”JAG TROR”
KLICKA FÖR ATT SPELA

”Må teutonerna begrava sina teutonerKrigsberedskap, Sverige 1940–1942. Fotografierna, som är tagna av Paul Sandberg, har vi lånat från Upplandsmuseet. Klicka på bilderna för mer information.Gunnar Ekelöf tycks aldrig ha tvivlat på det godas seger – åtminstone inte under kriget. ”I veckan väntas världshistoriska händelser, heter det. Jag tror inte på det. Kriget är praktiskt taget redan avgjort. Det är bara den teutoniska nackstyvheten och girigheten (alltid dessa samma metafysiska överdrifter) som håller det vid liv. Må teutonerna begrava sina teutoner.”Ur ett brev till Johannes och Brita Edfelt, den 13 augusti 1941. Citerat ur Gunnar Ekelöf, ”Brev 1916–1968”, red. Carl Olov Sommar (1989).
”medan radion
ropar ut gräsligheter”Diktarkollegan Kerstin Söderholm (1897–1943) gav också ut en diktsamling 1941, men för hennes del blev det den sista. I ”Dikten” – ur samlingen ”Mörkret och människan” – gestaltade Söderholm kriget ur poetens perspektiv, som en tillflykt, en hägring, ett känslans imperativ omgärdat av världens kaos. Men också dikten har sin gräns. Det oerhörda kräver kanske ett annat slags svar? Söderholm avslutade sin långa dikt: ”Men när jag kom hem igen och var kall i min tur till knäna / och skulle ta fram min dikt som jag brukade / medan vattnet kokade upp, / kunde jag det inte längre. / Då vek jag sakta ihop den / och låste in den i min skrivbordslåda / — för jag förstod att den inte var gjord / för allt det som nu skedde.”Kerstin Söderholm (fotograferad 1923), detalj. Fotografiet har vi lånat från en privat samling. 1943, på resa genom Sverige, valde Söderholm – märkt av livet i krigets skugga – döden.

LYSSNA PÅ HENRIC HOLMBERG
SOM LÄSER ”DIKTEN” AV
KERSTIN SÖDERHOLM
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

”Omkring oss störtar allt,
och mer skall störta”I april 1941 mötte Karin Boye döden. Hennes slut (som av bland andra Hjalmar Gullberg sattes i samband med det rådande världsläget, med det kaos som spred sig) hade många orsaker, men att Boye var starkt påverkad av krigets grymma verklighet är otvivelaktigt. I Alingsås hade hon slutfört både ”Kallocain” och det som skulle komma att bli den postumt utgivna diktsamlingen ”De sju dödssynderna”. Och Boyes ord vittnade om världen:

”Din stora förtvivlan
är inte tom ångest,
den har en ton av våndan
i djupen där det vill.”Karin Boye, fotograferad av Sven Torin i Alingsås den 11 januari 1941. Fotografiet har vi lånat från Alingsås museum.TILL HÖGER. Karin Boye, manuskript till ”Omkring oss störtar allt” (Uppsala UB). Klicka på bilden för att läsa.

LYSSNA PÅ KARIN BOYE
SOM LÄSER ”HUR KAN FÖRTRÖSTAN LEVA?”
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

”Hur kan förtröstan leva?””Var tyst. Ha tillit”
TILL VÄNSTER. Inledningsdikten i ”Färjesång” (1941). NEDAN. En sida ur T.S. Eliots ”The Waste Land” (1922).”Till dig, som
stormen tagit”I ”Färjesång” gestaltades oron med andra uttryck. Diktsamlingen inleddes med en dikt som först i ett sent skede i tillkomstprocessen fått sin slutliga plats och funktion (tidigare hade den legat långt fram i samlingen, i avdelningen ETYDER, mellan dikten ”Jag minns” och ”Den som inte hoppas”). Nu hade den fått ersätta en lekfull och kryptisk dedikation som förlaget bett Ekelöf att stryka. Det inledande anslaget förändrades. Ett eko från Shakespeares ”The Tempest” (måhända filtrerad genom Eliot och dennes ”The Waste Land”) löpte genom dikten. Och även om också denna dikt kunde läsas som en tillägnan var den långt mer poetiskt turnerad. Dikten skänkte de döda orden.”Full fathom five thy father lies.
Of his bones are coral made.
Those are pearls that were his eyes.
Nothing of him that doth fade
But doth suffer a sea change
Into something rich and strange.
Sea nymphs hourly ring his knell.”

William Shakespeare, ”The Tempest” (1610–1611), akt 1, scen 2
TILL VÄNSTER. Första sidan ur ”Tag och skriv” (1941). NEDAN. Ett manuskriptblad från arbetet med dikten (247r). Klicka på bilden för att läsa manuskriptet.Poetik
eller
motgift?Men det var de två dikter som följde härnäst som gav samlingen dess verkliga gestalt: ”Färjesång” (titeldikten) samt den långa diktsviten ”Tag och skriv”. Var dessa dikter att betrakta som Ekelöfs litterära manifest? Som en chifferliknande poetik? Ett motgift? Tio år senare läste Ekelöf in ”Tag och skriv”, och varje ord klingade mättat och fullt av betydelser.Läs ”Färjesång” (1941)
hos Litteraturbanken.se

LÄS MER

LYSSNA PÅ GUNNAR EKELÖF
SOM LÄSER HELA ”TAG OCH SKRIV”
I EN INSPELNING FRÅN 1951
INSPELNINGEN ÄR KNAPPT
TIO MINUTER LÅNG
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

TILL VÄNSTER. Ur ”Tag och skriv” (1941). NEDAN. Gunnar Ekelöf och hans mor, Valborg Charlotta von Hedenberg (1881–1961), fotograferade 1907. Fotografiet har vi lånat från en privat samling.”Jag
överger mig”Det här var dikt som tycktes kräva långsamhet och eftertanke. Som krävde att orden skänktes plats i tanken, i kroppen. Ekelöf hade avlägsnat sig från den surrealistiska atmosfär som präglat debuten. Nu, knappt tio år senare, hade hans dikt silats genom andra erfarenheter och avsatt ett annat slags språk. Hans diktning var fortfarande bildrik, starkt färgsatt av valörer, nyanser, ljud, lukter. Men smärtan vibrerade närmare ytan, orden rörde vid vattenspegelns blanka skiva. Och allt som rörde sig i djupet tycktes nu förvandlat: ”Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig / och sanningen är mig fjärran (jag är mig fjärran). / Jag överger mig / så som den sista råttan ett sjunkande skepp” …Läs ”Färjesång” (1941)
hos Litteraturbanken.se

LÄS MER

”’Jag reser mig ur min aska’ – detta är ett livsmönster som ständigt återvänt. Min barndom blev nedbränd av katastrofer, hemliga och för mig hemlighållna, som hade verkan på mig personligen, trots att jag bara anade, min ungdom likaså, men det är en annan historia. De ’skolor’ eller ’universitet’ jag haft har brunnit, eller jag har blivit utkastad ur dem, och jag har åtminstone kunnat konstatera att jag är seg, att jag har minst nio liv om jag också inte alltid kommer ner ’på fötter’”.Ur författarens egen kommentar om ”Tag och skriv” i ett brev till Leif Sjöberg (1963). Citerad ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.NEDAN. Ur ”Tag och skriv” (1941).

LÄS MER OM GUNNAR EKELÖF
I ÖSTEN SJÖSTRANDS ESSÄ
”MINNESANTECKNINGAR
OM GUNNAR EKELÖF” (1971)

”Endast
som vittne
är människan till””Färjesång” innehöll tjugoåtta dikter uppdelade i sex avdelningar. De två första dikterna hade gett de två första avdelningarna dess titlar (FÄRJESÅNG samt TAG OCH SKRIV). De övriga fyra deltitlarna präglades av musikaliska associationer: VARIATIONER, EXEMPEL, ETYDER, och den avslutande avdelningen FUGA. Tillkomsten hade varit rätt utdragen, vissa av dikterna (som ”Tag och skriv”) hade Ekelöf arbetat med i flera år. Kriget var en av de fonder mot vilka dikterna tillkom. Men det var långt mer privata erfarenheter än så som gett upphov till samlingens kärnpunkter. Senare i livet skulle Ekelöf förklara sig för litteraturvetaren Leif Sjöberg. Och Ekelöfs minne för det förflutna och vad som väglett honom var gott, även om han själv menade att mycket hade försvunnit: ”Kronologin i Ekelöf är besvärlig bl.a. beroende på att jag under flera år inte hade någon fast bostad som stöd för minnet.”(Citerat ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.)Gunnar Ekelöf. Fotografiet, taget av en okänd fotograf –
kanske en av bröderna Hjortén – har vi lånat från en privat samling.
NEDAN. Ur ”Tag och skriv” (1941).”I verklighet
är du ingen””Tag och skriv” var en i alla avseenden ’stor’ dikt. Den krävde mycket av sin läsare – men här fanns också mycket att hämta. Ekelöfs förmåga att skapa fraser som var ögonblickligt igenkännbara – som hade de mejslats fram färdiga ur ett block marmor – kom här till rik användning. ”I verklighet är du ingen”. ”Jag sjunger om det enda som försonar”. ”Att avstå jag och talan”. ”Endast som vittne är människan till”. Men dikten var förstås mer än en skickligt framställd samling fraser. Här omskapades människan: från ett ingenting till något annat. Endast genom att försvinna kunde människan uppstå på nytt.

LYSSNA PÅ GUNNAR EKELÖF
SOM LÄSER UR ”TAG OCH SKRIV”
I EN INSPELNING FRÅN 1951
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

”Det som är
botten i dig
är botten
också i andra”Det fanns andra dikter i ”Färjesång” som klingade starkt av program och slutsats. Som drog upp riktlinjerna för en livshållning, som erbjöd en väg till livet. Den ensamma människan som går sin egen väg – som lyssnar till sig själv, och möter gemenskapen i sig själv. Ett motstånd: mot tiden, mot kriget, mot det tomt skramlande. Ett inåtlyssnade. En frigörelse. En sanningstörst. Allt det fanns i Ekelöfs dikter, och sällan lika tydligt gestaltat som i ”Jag tror” i ”Färjesång”.

LYSSNA PÅ GUNNAR EKELÖF
SOM LÄSER ”JAG TROR”
I EN INSPELNING FRÅN 1963
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

LÄS MER OM GUNNAR EKELÖF
I OLOF LAGERCRANTZ BOK
”JAG BOR I EN ANNAN VÄRLD
MEN DU BOR JU I SAMMA” (1994)

”en försvarsattityd
mot varje form
av totalitär
narkos”Den avslutande noten i ”Färjesång” i tre versioner. Uppifrån och ned: första korrekturet, andra korrekturet, den tryckta versionen. Korrekturen har vi lånat från en privat samling.”Färjesång” mötte läsare och kritiker den 25 september 1941. Gunnar Ekelöf hade gjort vad han kunnat för att undanröja vissa invändningar som kunde tänkas komma. En avslutande not, som genomgick betydelsebärande förändringar i korrekturstadiet, utgjorde ett slags framtvingad programförklaring: en reservation i tiden. Dikterna gestaltade inte en uppgivenhet inför världsläget. Snarare ställde de fram ett annat slags livshållning, en livshållning som ställde större krav på subjektets eget privata agerande (och introspektion).
”En diktares
stora och stränga
proklamation”Annons för ”Färjesång” i dagspressen, september–oktober 1941. Här kopplades Ekelöf tillfälligt ihop med Ebba Lindqvist, som också nyss kommit ut med en diktsamling: ”Röd klänning”.Josef Kjellgren (1929). Klicka på bilden för att läsa mer om bakgrunden till fotografiet (som tagits av Erik Asklund).Och vissa lyssnade till Ekelöfs reservation, förstod vad han menade. Vännen Josef Kjellgren (1907–1948), som i tidens anda oblygt recenserade ”Färjesång” i tidningen Vi, skrev: ”I en not utbrister Ekelöf: beskyll mig inte för défaitism! Diktaren kanske då tänker på att han inte skrivit (eller ens försökt skriva) något slags hurtig marschvisa, som kan prisbelönas som radiokuplett, användbar bland de statliga hejaramsorna för nya stora penningoperationer. (…) Det är en diktares stora och stränga proklamation, vilken kommer att hålla långt sedan alla aktuella partiprogram brustit samman och fallit i smulor. Den person som skrivit en principförklaring likt [denna] – karaktärsfast och ogrumlat ren till sitt syfte och mening – kan aldrig beskyllas för självuppgivelse i någon form.” (Citerat ur Josef Kjellgren, ”Färdesångare i ofredstid”, Vi nr 47, 22 november 1941.)
För Josef Kjellgren och hans kamrater må Gunnar Ekelöf ha varit en stor och betydande diktare; vänskap och omdöme stod heller inte nödvändigtvis i kontrast till varandra. Men i samtiden var det inte självklart att en ny diktsamling av Ekelöf resulterade i särdeles många spaltcentimetrar. Inför publiceringen av ”Färjesång” kunde en artikel om den svenska bokhösten se ut som till höger, i Arbetet någon månad innan utgivningen: Ekelöfs nya samling blir omnämnd, men endast i förbigående. Här bestås Alice Lyttkens, Ester Lindin (känd för ”Tänk om jag gifter mig med prästen”), Einar Malm, Bertil Malmberg, Johannes Edfelt och en död Verner von Heidenstam med lika mycket, eller ofta mer, uppmärksamhet som Ekelöf. (Att Karin Boyes postuma diktsamling ”De sju dödssynderna”, utgiven av Hjalmar Gullberg, skulle nå sin publik var en självklar och stor nyhet.)Arbetet den 22 augusti 1941. Bokhösten 1941 lovade rik utdelning för den svenska läsekretsen.Samtid
& framtid
Men recensionerna som mötte ”Färjesång” var ofta reserverade i tonen. Det fanns förstås också djupt positiva recensioner, texter som författats inte bara av vänner. Och även i de mest syrliga sammanhang kunde meningar tas ut som – tagna för sig – visade på Ekelöfs särart och ställde recensenten sida vid sida med den poet han avsåg att håna. Som i Stig Ahlgrens recension i Arbetet, där ironi och sarkasm (han beskrev bland annat Ekelöfs diktning som ”snillrika tankeblixtar genom moln av mystiskt mummel”) inte förmådde dölja en viss fascination och beundran: ”Ekelöf är en tvekluven natur. Han begabbar och tror. Och framför allt, han reflekterar. Om ordmusiken satts på avskrivning i ’Färjesång’ (som borde hetat ’Teologisk-metafysisk traktat för färjkarlar’ el. dyl.) så är tankemönstret desto knepigare utarbetat. Att följa dess slingringar är ett heldagsarbete även för en tränad bokrecensent. För att verkligen förstå författaren bör man dock ta längre tid på sig.”Arbetet den 23 oktober 1941.Dagens Nyheter den 1 december 1941.”Moln av
mystiskt mummel”
En detaljerad genomgång av vad recensenterna tyckte om ”Färjesång” ges av Bengt Landgren i ”Polyederns gåta. En introduktion till Gunnar Ekelöfs Färjesång” (1998). Landgren summerar: ”Den estetiska normen för lyrik, kritikernas (och läsarnas) uppfattning om vad som är lyrik – god, värdefull poesi, med bestämda genremarkörer – tycks inte nämnvärt ha förändrats från 1932 till 1941; lika litet som ’sent på jorden’ motsvarade ’Färjesång’ det estetiska normsystem som de alltjämt ledande traditionalistiska kritikerna omfattade.” Ekelöfs diktsamling gick alltså mot strömmen. Inte endast formmässigt (genom ett mer avskalat och stramt språk och genom en mer prosaisk form än den gängse lyriska), utan också innehållsligt. Dikterna var svåra att förstå, också för en van poesiläsare – så menade man – och i bästa fall kunde Ekelöfs insats summeras som så: ”Det är en grubblande jagdiktare, som trollar fram dunkla drömlandskap med mångtydiga, ogripbara stämningar av ofta rent magisk verkan.” (Aftonbladet 24 nov. 1941). Och i sämsta fall kunde det låta som om ”Färjesång” var ett hot mot försvarsviljan och de eviga värdena: ”en den andliga beredskapens försvarsnihilism, en kulturell défaitism, som i sig själv är farlig nog” (Upsala Nya Tidning, 18 okt. 1941). Hur man än läste och vad man än tyckte, så nog spelade dikten roll.Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 13 december 1941.Aftonbladet den 24 november 1941.”En den andliga
beredskapens
försvarsnihilism”Nils Ålenius recenserar ”Färjesång” i Upsala Nya Tidning, den 18 oktober 1941
För Artur Lundkvist hade Ekelöfs 30-tal – efter ”Dedikation” (1934) – utgjort en besvikelse. Sju år hade följt i Ekelöfs författarskap som av Lundkvist beskrevs som ”resignationens och revisionens år”, med ett ”lågvattenmärke” som ”Köp den blindes sång”. Men nu, menade Lundkvist, hade Ekelöf återvänt, stöpt om sin diktning. Delvis, ansåg Lundkvist, var detta ett resultat av en påverkan från T. S. Eliot (en åsikt som skulle komma att reta Ekelöf): ”Men det är ändå inte i första hand fråga om beroende, utan om en befrielse: Eliot har hjälpt honom med befrielsen, och det är en befrielse från syften och gestaltningar som Ekelöf inte känt helt som sina egna. Resultatet har blivit en strängt destillerad, intellektuell lyrik som med sin saltsmak och sin kristallkonsistens kommer mycken annan dikt att te sig formell och konventionell.””En strängt
destillerad,
intellektuell lyrik”Artur Lundkvist recenserar ”Färjesång” i Bonniers Litterära Magasin, nr 8 1941Annons i Dagens Nyheter den 24 november 1941: ”Vi behöva lyrik i tider som dessa!”Gunnar Ekelöf. Fotografiet, möjligtvis taget av Erik Asklund, har vi lånat från en privat samling.
I diktsamlingens sista avdelning återfinns två dikter: ”Melancholia” och ”Eufori”. Avdelningen har fått namnet FUGA, och det är enkelt att tänka sig dikterna som två stämmor i ett och samma stycke. De är väsensskilda dikter i anslag och stil. Men ändå: de talar med varandra, flätar sig samman. Först melankolin:

”Att föras bort tills stränderna försvunnit.
Att varken vända eller återvända.
Att varken ha förlorat eller vunnit.
– Det stora återtåget är till ända.”Den euforiska
melankolin

LÄS MER OM GUNNAR EKELÖF
I ANDERS OLSSONS BOK
”EKELÖFS NEJ” (1983)

”Vanliga stunder
då du bara var
satt och tömde ett glas eller två
pratade om just ingenting
skrattade och pratade
och solen lyste och vintern var slut
och du var varken djup eller grund eller stor eller
liten eller etc.
varken lycklig eller olycklig
Vanliga stunder
när hade du det bättre än då”TILL VÄNSTER. En anteckning från tillkomsten av ”Eufori”, ur anteckningsbok K. Citerad ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.Gunnar Ekelöf (detalj). Fotografiet, taget av en okänd fotograf –
kanske en av bröderna Hjortén – har vi lånat från en privat samling.Och sedan euforin. Den stillsamma, vardagliga, genomlysta, av allting strålande och av evighetens milda ljus förklarade euforin.
Som är slutets lycka.
Som är frid över allt förstånd.
”Vad är jag mera än en trasig härva
av ådror, nerver njurar och en skärva
av mening med bilden av det enkla
Det gångna är min uppgift att förvärva
det kommande är det som jag fått ärva
en virvel mellan varit och skall bli”Löst blad ur ringpärm (1938). Citerad ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.Gunnar Ekelöf. Fotografiet, taget av en okänd fotograf –
kanske en av bröderna Hjortén – har vi lånat från en privat samling. Detalj.

GUNNAR EKELÖF HOS LITTERATURBANKEN

LJUD & BILD: EKELÖFS RÖST OCH ANDRAS

LYSSNA PÅ GUNNAR EKELÖF
SOM LÄSER ”DET FINNS NÅGONTING
SOM INGENSTANS PASSAR” (1955)
KLICKA FÖR ATT SPELA & PAUSA

LÄS MER OM GUNNAR EKELÖF
I ANDERS OLSSONS BOK
”GUNNAR EKELÖF” (1997)