Gunnar Ekelöf (1907-1968)

GUNNAR EKELÖF (1907–1968), författare, poet, översättare, från 1958 ledamot av Svenska Akademien. Efter en svår barndom med en psykiskt sjuk far kom Ekelöf att redan under ungdomen intressera sig för mysticism, samt persisk, arabisk och indisk kultur; intresset utvecklades genom senare studier i bl.a. persiska och sanskrit. Avgörande impulser fick Ekelöf av den franska modernismen; åren 1929–1930 vistades han i Paris, där han studerade musik och umgicks i konstnärskretsar. Ekelöfs debutsamling sent på jorden (1932) var genom sitt djärva språk, oväntade metaforer och typografiska grepp epokgörande i svensk diktning. De tongivande kritikerna var oförstående, men mer erkännsamma läsare såg i Ekelöf den förste svenske surrealisten. De närmast följande diktsamlingarna – Dedikation (1934), Sorgen och stjärnan (1936) och Köp den blindes sång (1938) – mottogs mer positivt av kritikerkåren, även om Ekelöf själv senare distanserade sig från dem. Under tiden etablerade sig Ekelöf som översättare och essäist, bland annat genom antologierna Fransk surrealism (1933) och Hundra år modern fransk dikt (1934); han skulle återkomma som lyrikuttolkare i Valfrändskaper (1960). Diktsamlingen Färjesång (1941) betraktades av Ekelöf själv som ett personligt genombrott och med sitt enkla, slagkraftiga språk har det utövat stort inflytande på senare svensk dikt. Titeldikten i Non serviam (1945) lånar Lucifers devis ”jag skall inte tjäna”, som får symbolisera en vägran att inordna sig i konformiteten i ett instängt välfärdssamhälle; diktjagets vantrivsel är pregnant uttryckt i dikten ”Till de folkhemske”. Nästa diktsamling Strountes (1955), präglad av grotesk humor och genreblandning, innebär en positionsförskjutning. Nära anknuten till denna är diktsviten En Mölna-elegi. Metamorfoser (1960), med en avancerad allusionsteknik, där diktjaget under ett kort ögonblick upplever ett långt tidsutsnitt. Liknande teman utforskades också i Opus incertum (1959) och En natt i Otočac (1961). Den sista fasen i Ekelöfs diktning utgörs av diwantrilogin, tre diktsamlingar starkt inspirerade av österländsk mystik, bysantinska ikoner och islamisk kultureklekticism: Dīwān över fursten av Emgión (1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967). Postumt utkom samlingen Partitur (1969), som i viss mån anknyter till diwantrilogin, och som bär vittnesbörd om den svåra sjukdomsperiod under vilken den skrevs. – Gunnar Ekelöf var också en framstående essäist; hans ”småprosa”, så benämnd av honom själv, finns publicerad i bl.a. Promenader (1941), Utflykter (1947), Blandade kort (1957) och den av Reidar Ekner postumt utgivna Lägga patience (1969). – Gunnar Ekelöfs Skrifter I–VIII gavs ut 1991–1993, redigerade av Reidar Ekner. I Samlade dikter I–II (2015), utgivna av Anders Mortensen och Anders Olsson, återges dikterna efter första upplagor. – I Litteraturbanken publiceras material insamlat inom ramen för projektet SENT PÅ JORDEN: EN SAMLING, ett samarbete mellan Litteraturbanken, Uppsala universitetsbibliotek och Gunnar Ekelöf-sällskapet.