Gunnar Ekelöf var i Paris när 1920-talet slutade. Hans 20-tal hade präglats av resor och utlandsvistelser. Nu hade han återvänt till Frankrike, bland annat för att studera musik. Men studierna hade gått i stå. Han drev runt – men läste också fransk litteratur, skrev oavbrutet, gick på konserter och konstutställningar, och umgicks med konstnären Otto G. Carlsund (som bott i Paris sedan 1924). Kontakten med Carlsund blev viktig för Ekelöf: tillsammans besökte de Salvador Dalis debututställning, och såg även Louis Buñuels och Dalis film ”Den andalusiska hunden”. Exakt vad Ekelöf läste och lät sig inspireras av under tiden i Frankrike är annars en smula oklart. Men säkert är att han noga studerade den samtida litteraturen och kom att bli förtrogen med allt från Marcel Proust till Apollinaire, Aragon och Blaise Cendrars. Det här var influenser som skulle sätta spår i Ekelöfs egen diktning.

FORTSÄTT

Ekelöfs 1930-talGunnar Ekelöf med Irma Ahlström (1910–1995).
Fotografiet, sannolikt taget 1933 av en okänd fotograf, har vi lånat från en privat samling.

VISA IGEN

FÄRJESÅNG BLIR TILL

FÄRJESÅNG 1941

EN BOKFILM FRÅN
DIKTENS MUSEUM

Färjesång

EKELÖFS 1930-TAL

GUNNAR EKELÖF HOS LITTERATURBANKEN

LJUD & BILD: EKELÖFS RÖST OCH ANDRAS

”Jag arbetar med mina egna saker, jag gör inte arbete åt en annan. Jag lever mig själv och för mig själv. Jag har få sympatier och få antipatier och söker göra båda ännu färre.”Vännen Otto G. Carlsund (1897–1948) var bland annat engagerad i gruppen Art Concret, som i ett hårdfört manifest dikterade villkoren för konstens tillblivelse. När gruppen samlat sig till en publikation i maj 1930 hade Gunnar Ekelöf redan lämnat Frankrike, men diskussionerna och allvaret hade satt uppenbara spår i honom. Bilderna har vi lånat från Wikipedia.Ur ett brev till modern, januari–februari 1930. Citerat ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.
”Att förtjäna pengar är när allt kommer omkring ett yrke som står sig. Hur det sedan görs är likgiltigt. Mina konstnärliga pund kan jag sedan odla på kvällarna.”Gunnar Ekelöf i Höllviken (1933).
Fotografiet, sannolikt taget av Irma Ahlström, har vi lånat från Lunds universitetsbiblioteks samlingar.
Ur ett brev till modern, den 11 april 1930. Citerat ur Gunnar Ekelöf, ”En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar” (red. Ingrid Ekelöf), 1971.
Väl tillbaka i Sverige ägnade sig Ekelöf åt spekulationer i värdepapper – och åt fortsatt författande. Det senare gick bättre än det förra. Att det ekonomiska läget försämrades, och att Ekelöfs spekulationer inte förmådde trotsa börshandelns utveckling, gjorde att hans förutsättningar för att försörja sig kraftigt förändrades. Efter den stora Kreugerkraschen i mars 1932 tvingades Ekelöf till radikala förändringar i sitt leverne. Men i november 1931, alldeles dessförinnan, hade han begått sin debut i tidningen Fönstret, som översättare. Här märktes influenserna från tiden på kontinenten och i Frankrike. Att den surrealistiska diktningen under lång tid framöver skulle kopplas samman med Ekelöfs eget diktande var knappast förvånande: länge stod Ekelöf, i kritikens ögon, lierad med författare som Desnos, Apollinaire, Tzara och andra.Tidningen Fönstret, lördagen den 7 november 1931, nr 38. Detta var Gunnar Ekelöfs egentliga debut i tryck, men som översättare av två av Robert Desnos surrealistiska dikter. Ännu kallade han sig ”B. G. Ekelöf”, men den första initialen (för ”Bengt”) skulle så småningom försvinna. Andra skribenter som märktes i tidningen var Otto G. Carlsund, Helmer Grundström, Knut Jaensson, Artur Lundkvist, Josef Kjellgren – alla viktiga för Ekelöf – men också, och kanske mer oväntat, kåsören Hasse Z.Exemplaret av Fönstret har vi lånat ur en privat samling.Guillaume Apollinaire och André Rouveyre; utsnitt ur en 14 sekunder lång film från 1914.
Så tog Gunnar Ekelöfs plats på den större litterära scenen. Erik Mesterton (1903–2004), som så småningom bland annat skulle komma att översätta T.S. Eliots ”The Waste Land” tillsammans med Karin Boye (1900–1941), hade hört talas om Ekelöf via en gemensam vän. Det sades att Ekelöf skrev dikter, och när Mesterton och Boye besökte Ekelöf i dennes lägenhet i Stockholm blev de imponerade av vad de fick läsa. Boye och Mesterton ingick båda i kretsarna kring Clarté-rörelsen – och man hade diskuterat att starta en tidning som mer inriktade sig på litterära och estetiska frågor än på politiska. Framförallt Mesterton såg i Ekelöf en poet som, just genom det han såg som surrealistiska influenser, kunde bidra med något nytt i den tänkta tidskriftens verksamhet. Redan i första numret 1931 stod Ekelöfs namn med i innehållet till Spektrum. Året därpå satt han med i redaktionen.Första numret av tidskriften Spektrum (1931) – första publiceringen av en dikt av Gunnar Ekelöf, ”Oktoberspegel” (som skulle komma att ingå i Ekelöfs debutsamling). Klicka här och läs dikten hos LB.sLäs Johan Svedjedal ur
boken ”Spektrum” (2011)

LÄS MER

Gunnar Ekelöf blev snabbt en central gestalt i Spektrum-kretsen, och snart fick Josef Riwkin (1909–1965), Karin Boye och Erik Mesterton sällskap i redaktionen. Uppmuntrad av intresset, och av umgänget med redaktionskollegorna, samlade sig Ekelöf till ett slags inventering av sitt diktande. Resultatet blev ”sent på jorden” (1932), som utannonserades ”som första bok” från Spektrums förlag (det fanns tidigt planer för en utvidgad förlagsverksamhet med tidskriften i centrum). Ekelöfs diktsamling fick en exklusiv utformning och inramning: en numrerad första upplaga skulle locka den tveksamme till köp.Läs Anders Olsson essä
”Författarskapets tillblivelse”

LÄS MER

Två beställningskuponger för ”sent på jorden” ur Spektrum nr 3, 1932, samt en annons, med hög svansföring, i Dagens Nyheter den 12 december 1932.
Dagens Nyheter, 6 juni 1932.
Sten Selander recenserar ”sent på jorden”.
Provinstidningen Dalsland 20 maj 1932.
Den motvilja som till inte ringa del mötte Gunnar Ekelöfs
debutdiktsamling ”sent på jorden” formulerades inte sällan
i sarkastiska ordalag – som här, av en anonym kolumnist.
Sten Selander, en kritiker av en helt annan kaliber, skulle
så småningom ändra åsikt inte bara om Ekelöf generellt,
utan även om debuten. Men en första reaktion på
diktsamlingen var starkt negativ: ”För min personliga
del måste jag dock erkänna: jag begriper inte det fina
i kråksången.”
Besök en utställning om
”sent på jorden” hos LB.se

LÄS MER

Läs ”sent på jorden” hos LB.se
Diktsidor från ”sent på jorden” (1932). Också
på ytplanet framstod Ekelöfs diktsamling som
något helt nytt och främmande i svensk samtids-
litteratur. Det gick inte att ta miste på experiment-
lustan – men kritiken hade alltså olika åsikter om det
var lyckat eller inte. För eftervärlden skulle diktsamlingen
framstå som helt central i det svenska 1900-talets
litteratur: ett sannskyldigt paradigm-
skifte som markerade gränsen mellan
ett före Ekelöf – och ett efter.
Mats Jansson skriver om
mottagandet av debuten

LÄS MER

Surrealismen följde Gunnar Ekelöf under 1930-talet, och etiketten ”surrealist” förföljde honom länge i pressen. En antologi på Spektrums förlag 1933, med texter översatta av Ekelöf, presenterade den franska surrealismen för en svensk publik och gjorde sitt till för ett befästa bilden av poeten som en övertygad anhängare av det estetiska programmet. Men Ekelöf var inte odelat positiv till materialet (som några gåvoexemplar av boken ger bevis på). Här har Ekelöf med vass penna valt att skilja agnarna från vetet. Ekelöf var redan på väg åt ett annat och mer självständigt håll:

”Här måste vi urskilja noga vad vi står för och vad vi inte står för – fast vi bara varit beställningstagare och översättare – och må detta för vår posteritet gälla såsom bindande – d.v.s. fällande – d.v.s. obehagligt.”
Antologin ”fransk surrealism” (1933), omslag samt titelsida med tillskrift av Gunnar Ekelöf. Exemplaret har vi lånat från en privat samling. Ekelöf har skrivit en kommentar till varje nytt avsnitt i boken. Få finner nåd i hans ögon, allra minst Salvador Dali – och
inte heller Spektrum.
Gunnar Ekelöf, ”Dedikation” (1934). Eric Grate hade gjort omslagets design.
Exemplaret har vi lånat från en privat samling.
Det skulle inte dröja särskilt länge innan Ekelöf var färdig med sin andra diktsamling: ”Dedikation” (1934). Även nu fanns det ett tydligt franskt inslag i diktningen, om inte annat i det motto som inledde samlingen, hämtat från Arthur Rimbauds så kallade ’skådarbrev’: ”Jag säger: man måste vara siare, man måste göra sig till siare.”

Mottot fungerade förstås som ett slags programförklaring. Och leken med språket, det oväntade, fanns även här. Men ett mer lättillgängligt lyriskt anslag kunde också anas – som ur inledningen till dikten ”Sång”:

”Väck mig till sömns i dig, / Väck mina världar till dig, / Tänd mina döda stjärnor / Närmare dig.”
”För att skända den falska oskulden,
för att skövla de vackra fasaderna,
för att tvinga renligheten att se sin smuts
och förnuftet att inse sitt vanvett, för att
vitmena grifterna, för att utplåna skrifterna.”
Gunnar Ekelöf i Höllviken (1933).
Fotografiet, sannolikt taget av Irma Ahlström, har vi lånat från Lunds universitetsbiblioteks samlingar.
Ur titeldikten ”Dedikation” (1934).
TILL HÖGER. Annons ur Svenska Dagbladet 27 oktober 1934 samt Sten Selanders recension i Dagens Nyheter av ”Dedikation” 22 oktober 1934. Selander framförde här en ursäkt till Ekelöf – efter att ha missbedömt hans avsikter med debuten, som Selander närmast avfärdade som ett elaborerat spratt. (Surrealist kallades Ekelöf fortsatt för, även om stämpeln stämde allt sämre med åren.)Nu talade kritiken mer välvilligt om Ekelöfs lyrik. Sten Selander, som för eftervärlden fått klä skott för sina sarkastiska ord om ”sent på jorden”, kröp till korset och bad om ursäkt. Invändningar hade han fortfarande, men det fanns inget tvivel om att han nu såg Ekelöf som en betydande diktare. Recensionen avslutades med ett citat ur just dikten ”Sång”, om vilken Selander konstaterade:
”Om man kan tala om absolut ren lyrik, lyrik bortom allt förstånd, måste den te sig ungefär som denna dikt.”
”Har småningom börjat få upp ögonen för hur jag skall begagna min klärvoyans – sådan har jag nämligen – och numera skall jag lita på mina drömmar, på de blinda ’vissheterna’ inom mig.”Gunnar Ekelöf, Erik Blomberg, Maja P. och Irma Bengtsson, Jämtland (1933). Fotografiet, taget av en okänd fotograf, har vi lånat från Lunds universitets-biblioteks samlingar.Ur ett brev till Knut Jaensson & Tora Dahl, den 27 juli 1934. Citerat ur Gunnar Ekelöf, ”Brev 1916–1968”, red. Carl Olov Sommar (1989).
Gunnar Ekelöf, ”Sorgen och stjärnan” (1936).
Exemplaret har vi lånat från en privat samling.
Omslagets bild signerades av Bertill ”Bull” Hedlund.
”Sorgen och stjärnan” (1936) blev Gunnar Ekelöfs tredje diktsamling. Manuskriptet skickades till förlaget i månadsskiftet augusti–september 1936, och då var Ekelöf redan sen med den utlovade samlingen. I brev till förlaget ursäktade han sig: ”Jag måste be Er ursäkta förseningen, är djupt medveten att jag lovat manus tidigare. Min enda ursäkt är en svårartad filningsmani och motviljan att frånhända mig saker som jag ur en eller annan synpunkt betraktar som icke fullt färdiga.” (28 augusti 1936, citerat ur Brev (1989), red. Sommar).

Ekelöfs arbetsprocess var noggrann och utdragen. Dikter arbetades om gång på gång, och omfattande förändringar (både av dikturval och uttryck) gjordes ända in i slutfasen. Samtidigt levde Ekelöf ett närmast nomadiskt liv; ekonomiska besvär och jakten på arbetsro gjorde tillvaron oförutsägbar.
TILL HÖGER. Recension av antologin ”Hundra år modern fransk dikt från Baudelaire till surrealismen” (1935) i Svenska Dagbladet 17 februari 1935. Samt: separatpublicering av tidiga versioner av dikterna ”Gryning” och
”dikt” (senare: ”Djupt ur den blånande”) ur den året därefter publicerade dikt-samlingen ”Sorgen och stjärnan”,
Svenska Dagbladet 21 april 1935.
För att försörja sig publicerade Ekelöf dikter och texter i pressen; han arbetade också med översättningsarbeten. Hans insatser gick inte obemärkt förbi – kritikerna höll ögonen på honom. Allt sattes i samband med Ekelöfs egen poetiska produktion.Läs mer om Gunnar Ekelöf
omfattande insatser som översättare
i Svenskt översättarlexikon

LÄS MER

TILL HÖGER. Två annonser i Dagens Nyheter den 2 och 15 december 1936, samt inledningen till Sten Selanders recension i Svenska Dagbladet den 23 december 1936.När ”Sorgen och stjärnan” nådde kritiker och läsare framåt november 1936 hade Gunnar Ekelöf redan en snart sagt självklar plats på den svenska litterära parnassen. Diktarkollegor som Elmer Diktonius och Rabbe Enckell, som båda recenserade samlingen, hade lovord att skänka, och förlaget fick tacksamma citat att använda i julhandeln. Och även de kritiker som hade invändningar kunde inte annat än stämma in i slutomdömet. Sten Selander anförde än det ena, än det andra mot diktsamlingen – men kunde till slut ändå bara konstatera: ”Det bärande i denna poesi av antydningar, belysningar, glidande stämningsackord låter sig inte mätas och vägas på de kritiska omdömenas våg. Det är ogripbart. Det är lyrik.”
”Allt vad Gunnar Ekelöf hittills publicerat har varit präglat av den äkta konstnärlighetens smak i tummen och renhet i uppsåtet: målmedvetet, utan att bry sig om kritiken eller publiken har han tjänat sina gudar. Att de stundom förefallit oss lite dimdunkla beror inte på att han varit svag i tron, men på deras egenskaper som något mystiska väsen, ty hans traktan ligger till det som ovanom är: det själiskt betonade, det överrealistiska.”Dedikationer ur en privat samling. ”Så gick mitt liv”, ”Ett försök till flykt från det kontinentala”, ”en brytningsbok på gott och ont” – Ekelöf kommenterade under åren ofta sina insatser i ovanligt innehållsrika tillskrifter. Hedlunds omslag till ”Sorgen och stjärnan” beskrivs förresten här som ”fult”.Elmer Diktonius, ur en recension av ”Hundra år modern fransk dikt” (1934), i Arbetet den 5 april 1934.
Gunnar Ekelöf, ”Köp den blindes sång” (1938). Exemplaret har vi lånat från en privat samling. Omslaget illustration skapades av Bertill ”Bull” Hedlund.”Köp den blindes sång” (1938) blev Gunnar Ekelöfs sista diktsamling under 1930-talet. Med tiden skulle han själv betrakta den som en mellanbok, en mindre lyckad insats på vägen mot något nytt. Kritiken var nog på det hela taget välvilligt inställd – Ekelöf hade redan etablerats som ett namn att ta på allvar, och tunga kritiker som Sten Selander hade ju dessutom tidigare tvingats erkänna kritiska felsteg i bedömningen.

Men samlingen var trots allt ojämn. När Ekelöf återkom till den senare i livet, för att välja dikter till ett urval, var det många dikter som fick stanna kvar i 1938.
TILL HÖGER. En annons i Dagens Nyheter den 11 december 1938, samt Sten Selanders recension i Svenska Dagbladet den 19 november 1936. I julhandeln lockade Bonniers med Ekelöf, men också med Ingeborg Björklund, Nils Ferlin, Bertil Malmberg och Gustaf Ullman.Det fanns måhända färre slagkraftiga citat att använda för Bonniers från recensionerna av ”Köp den blindes sång”. Men tillräckligt fanns för att tryffera annonserna inför julhandeln 1938. Och det fanns något alldeles självklart och förväntansfullt i en rubrik som den i Svenska Dagbladet: ”EKELÖFS NYA DIKTER”.

Nu var varje ny diktsamling av
Gunnar Ekelöfs penna en
litterär händelse som skulle
mötas med respekt och allvar.

Men det skulle dröja innan den
femte diktsamlingen mötte sina
läsare. Ett krig kom emellan.
”Jag ser mig ibland i din underliga spegel:
Samma lilla sprättighet, samma tjänstaktighet
och samma melankoli med bakgrund
i samma förvridna verklighet.

Lindansarmödan är min som din:
Det myckna trasiga och fläckiga,
de spretande fötterna, bambukäppen,
plommonstopet, den lilla mustaschen,
allt det där har jag också i själen.”
Ur dikten ”Porträtt” i ”Köp den blindes sång” (1938).GÅ VIDARE I BOKFILMENEkelöfs vän Olof Lagercrantz skriver om
Charles Chaplin i Dagens Nyheter 1964

LÄS MER

GUNNAR EKELÖF HOS LITTERATURBANKEN

LJUD & BILD: EKELÖFS RÖST OCH ANDRAS