Svenskt översättarlexikon

När Charlotte Brontës (1816–1855) roman Jane Eyre gavs ut i London 1847 fann författaren W.M. Thackeray det omöjligt att lägga ifrån sig boken: “It interested me so much that I have lost (or won if you like) a whole day in reading it”. Kritikern Elizabeth Rigby i Quarterly Review var inte lika förtjust. Hon ansåg att boken förvisso hade sina styrkor men att den var provocerande och vulgär i skildringen av den trotsiga guvernantens förälskelse i sin arbetsgivare, som dessutom visar sig vara gift och som har gömt undan hustrun på vinden.

Tillsammans med sina systrar Emily and Anne hade Charlotte Brontë 1846 gett ut en volym dikter under pseudonymerna Currer, Ellis och Acton Bell, och under dessa författarnamn utkom även deras först publicerade romaner: Jane Eyre i oktober 1847 och ett par månader senare Emilys Wuthering Heights och Annes Agnes Grey. I februari 1848 upptogs Jane Eyre i det tyska förlaget Tauchnitz serie Collection of British authors, vilket mångfaldigade dess spridning i Europa. Översättningar följde snart; sammanlagt har drygt 600 översättningar av romanen till över 60 olika språk kartlagts (Reynolds och Vitali). Svenska bibliotekskataloger och tidningsarkiv ger vid handen att det finns minst sex olika svenska översättningar av Jane Eyre (1850, 1855, 1921, 1921, 1943 och 1999) och därtill ett antal bearbetningar.

Jane Eyre introduceras i Sverige

Några årtionden in på 1800-talet märks ett växande intresse för engelsk litteratur i Sverige. Engelska kom att etablera sig som det största källspråket på den svenska litterära översättningsmarknaden först under seklets andra hälft, men redan under 1820-talet gavs Walter Scotts och Edward Bulwer Lyttons romaner ut på svenska, och under de följande decennierna översattes exempelvis Charles Dickens och W.M. Thackeray. Utländsk prosa i översättning gavs ofta ut i häftesserier som Albert Bonniers Den europeiska följetongen och Lars Johan Hiertas Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen i svensk öfversättning. Det var således inte överraskande att Charlotte Brontës Jane Eyre, liksom hennes övriga romaner, snart översattes till svenska. Shirley (1849) kom 1854 i översättning av E.R. Henschen, Villette (1853) och The Professor (1857) översattes av Ulrika von Strussenfelt 1854 respektive 1857. Att författarinnan var i ropet i början av 1850-talet kan förklara att en berättelse med titeln Fernanda, som löpte som följetong våren 1851 i Götheborgs-Posten i översättning av signaturen Mlde, påstods vara av Currer Bells hand. Denna översättning publicerades även i Hiertas Läsebibliothek samma år i Currer Bells namn men då utan översättarens signatur. Berättelsen skrevs dock inte av Brontë utan var en del av Philippe de Rohan-Chabots roman Love and Ambition (1851).

Den 29 april 1848 annonserade bokhandlare C.E. Fritze i Aftonbladet den då nyutkomna Tauchnitz-utgåvan av Jane Eyre, och två dagar senare saluförde bokhandlare Bonnier den i Dagligt Allehanda. Under följande månader annonserades Jane Eyre tillsammans med andra Tauchnitz-volymer, som Dickens Dombey and Son och Marryats Children of the New Forest. Jane Eyre mottogs väl av tidiga svenska läsare. Innan boken kommit ut på svenska beskrevs den som ett ”fulländat konststycke” (Malmström) och som en ”en lång, men vacker definition på begreppet […] qvinnovärde” (Schück). Även Fredrika Bremer, vars romaner tidigt översattes till engelska och som även lästes av Charlotte Brontë (Shorter), uppskattade Jane Eyre. År 1849 beskrev hon romanen som ”en förtjusande nästan berusande läsning” (Brev III:176). Att i synnerhet karaktärsskildringarna gjorde starkt intryck på Bremer framgår när hon några år senare jämförde den schweiziska naturen med Brontës romanfigurer:

Aare is with its lively greengrayish waters like a plain yet charming Jane Eyre full of energy, character and determined selfwill […] And Bern indeed is very like Mr Rochester, looking grim ennough [sic] but with a certain power and grim charm in its towering position and physionomy [sic]. (Brev IV: 576).

En annan koppling mellan Jane Eyre och Bremer illustrerar hur svensk skönlitteratur i översättning fick stor spridning i Storbritannien. Brontë hade läst Bremers Grannarne, som 1842 hade kommit i engelsk översättning, och hon berättade 1853 för Elizabeth Gaskell hur hon efter att ha läst Bremer oroat sig för att läsare kunde tro att hon skulle ha baserat Jane på Bremers berättarjag Fransiska.  Även om Brontë sannolikt läste Bremer efter att hon skrev Jane Eyre finns det paralleller mellan romanerna som förklarar Brontës oro (Sundström).

Den första svenska översättningen (1850)

Den första svenska översättningen av Jane Eyre, med titeln Jane Eyre, En sjelf-biographie, gavs ut av Albert Bonnier i Den europeiska följetongen i början av 1850, och boken annonserades i svensk press under de följande månaderna. Att översättningen hade stora brister framgår av Bernhard Elis Malmströms recension i tidskriften Frey samma vår. Hans inledande glädje över att se romanen översatt till svenska avtog när han insåg att den hade förkortats. Malmström såg översättningen som ett exempel på att svenska utgivare hade slagit in på en bana av ”industriell oförsynthet” som föranledde dem att ”stympa, vanställa och förderfva utländska författares mästerverk, i trots af all den aktning, hvarmed den litterära kritikens utmärktaste organer behandlat dem”. Översättningen av Jane Eyre beskrivs som ett ”machverk, som framträder under den berömda engelska romanens namn”, och Malmström går till hårt angrepp mot Albert Bonnier, som utan att meddela läsaren tillåtit Brontës text att slaktas till ”en quasi-bearbetning i sammandrag”. Utgivarens bristande ansvar mot både läsaren och romanens författare visar sig i hans uppsåt att dölja översättningens karaktär, menar Malmström, som heller inte skräder orden rörande översättarens insats. Den anonyma översättaren brister i förståelse för verket, och Malmström antyder att texten rentav kan vara det ”uslaste fuskverk, som oss veterligen finnes i den svenska litteraturen”.

I en replik i Aftonbladet i april 1850 är huvudpunkten i förläggaren Albert Bonniers försvar att den svenska översättningen bygger på ”en fransysk bearbetning af boken [som] öfverallt blifvit emottagen med stort bifall”. Den franskspråkiga översättning Bonnier syftar på var Paul Émile Daurand-Forgues (under pseudonymen Old-Nick) förkortade översättning från 1849, som hade getts ut i Bryssel under titeln Jane Eyre. Mémoires d’une gouvernante. Flera tidiga översättningar utgick från denna version, som marknadsfördes som en réduction snarare än som en traduction (Reynolds och Vitali). Den franskspråkiga förlagans titelblad tydliggör också att texten inte är översatt utan ”[i]mité de Currer Bell par O.N.”. Men medan skälet till indirekta översättningar vanligtvis var att originalutgåvan inte funnits tillgänglig för översättaren eller att det inte funnits översättare som behärskade källspråket, var Bonniers publikationsstrategi högst affärsmässig, eftersom den engelskspråkiga Tauchnitz-utgåvan fanns tillgänglig i Sverige och till och med hade saluförts i Bonniers bokhandel. Som förklaring till att den franskspråkiga bearbetningen använts som förlaga anger Bonnier att engelsk litteratur vanligen innehåller ”en till öfverdrift gränsande vidlyftighet i detaljbeskrivningar öfver mångfaldiga lokalförhållanden och andra specialiteter, hvilket ofta gör boken trögläst och mindre intressant för en större läsekrets i utlandet”. Vidare hävdar han att förkortade översättningar visat sig framgångsrika i Europa och att samma sak borde vara fallet i Sverige. Intressant nog finns det i den svenska titeln tecken på att utgivaren medvetet undanhöll informationen om att det rörde sig om en förkortad indirekt översättning. Medan den franskspråkiga versionens titel tydligt särskiljer den från källtexten valde Bonnier att använda en direkt översättning av den engelska originaltiteln.

Sannolikt var Malmström ovetande om att den översättning han recenserade baserades på en franskspråkig förlaga. Hans kritik, liksom Bonniers försvar, belyser hur förläggares ekonomiska intressen kolliderade med litterära ideal på 1800-talets oreglerade litterära marknad. Jane Eyre var långt ifrån den enda utländska roman som ansågs illa behandlad i svensk översättning. C.F. Bergstedt, som 1851 i Tidskrift för litteratur diskuterade hur romaner tog skada av undermåliga indirekta översättningar, gav jämte Jane Eyre exempel på andra ”litterära bedrägerier”, såsom när Thackerays Vanity Fair (1847–1848) gavs ut på svenska 1849. Vad som då påstods vara en översättning från engelskan (utförd av N.L. Bohlin) visade sig bygga på en tysk översättning. Bergstedt refererade till Bonniers dispyt med Malmström och menade att den invandrade förläggarens ”obekantskap med svenska allmänheten och dess rättmätiga fordringar” på översättningars kvalitet kunde ses som en delvis ursäktlig förklaring, och han framhöll hur Bonnier på senare tid ”lagt en god del mera samvete i sina förlagsspekulationer” vilket lett till hög kvalitet i senare översättningar i Den europeiska följetongen.

Även om Bonniers beslut att ge ut en förkortad indirekt översättning var fattat på affärsmässig grund, är den samtida kritiken berättigad. Romanen hade genomgått innehållsliga förändringar; bland annat hade delar av Janes barndom utelämnats. Även på detaljnivå är texten ändrad. Exempelvis där Brontë beskriver Janes skolkamrat Helen Burns ålder som ”thirteen or upward” har den svenska översättningen ”på sin höjd 13 år”, och där Helens sjukdom av Brontë beskrivs som ”consumption, not typhus” ställer den svenska översättaren diagnosen ”Hon hade typhus” (kursiv i original). I dessa exempel följer den franska förlagan Brontës text, och ändringarna har tillkommit i den svenska översättningen. Litterärt kan noteras hur översättningen förändrar Brontës berättarteknik. Till exempel saknas Brontës välkända öppningsmening ”There was no possibility of taking a walk that day” och dess efterföljande diskussion om promenader; istället öppnar romanen – i linje med sin franska förlaga – med ”Ni önskar veta, säger ni, genom vilka besvärliga vägar Försynen har fört mig dit jag nu befinner mig”. Här finns visserligen en variant av Brontës berömda läsartilltal, men medan källtextens berättarjag vänder sig direkt till läsaren, introducerar den svenska översättningen liksom den franskspråkiga förlagan en namngiven mottagare av texten, ”min bästa Elisabeth” (1850:11), som inte alls förekommer i Brontës text.

Denna första svenska översättning av Jane Eyre uppvisar både domesticerande och exoticerande strategier som i flertalet fall kan hänföras till den franskspråkiga förlagan. Exempel på det senare är att engelska ord som ”dandy” och ”keepsake” har lagts till där de inte förekommer i Brontës original. Ännu mer påfallande är hur brittiska företeelser har gått förlorade redan i den franska översättningen och hur dessa sedan ytterligare försvagats i den svenska texten. I den annons som Jane formulerar när hon söker arbete spelar Brontë på brittiska läsares kännedom om standardfraserna i de guvernantannonser som vid mitten av 1800-talet fyllde spalter i engelsk dagspress, och med berättarjagets insprängda kommentarer till läsaren kan Brontë signalera sin hjältinnas självinsikt och även ett mått av samhällskritik:

“A young lady accustomed to tuition” (had I not been a teacher two years?) “is desirous of meeting with a situation in a private family where the children are under fourteen” (I thought that as I was barely eighteen, it would not do to undertake the guidance of pupils nearer my own age). “She is qualified to teach the usual branches of a good English education, together with French, Drawing, and Music” (in those days, reader, this now narrow catalogue of accomplishments, would have been held tolerably comprehensive).

I linje med den franska förlagan har denna passage reducerats i svensk översättning, med följden att fokus flyttats till brevet som bifogas annonstexten: ”Det innehöll ett med synnerlig omsorg författadt tillbud att öfvertaga uppfostran af en eller flere unga flickor om 14 års ålder, med löfte att lära dem fransyska, ritning och musik”. Medan den franska förlagan här behåller Brontës åldersbestämning ”under fourteen” (”au-dessous de quatorze ans”) väljer den svenska översättaren ”om fjorton års ålder”.

Med de många ingreppen i texten har pregnansen i Brontës text ofta gått förlorad. Så till exempel vid den välkända frasen ”Reader, I married him”, som har fått den svenska lösningen ”Jag behöver icke berätta er, ty ni vet det förut, att jag blev Master Rochesters maka”. Titeln ”Master” tycks vara en felöversättning; den franska texten säger ”M. Rochester”, medan den svenska översättaren genomgående använder ”Master”. Noteras kan även att Brontës negativa omdömen om det franska har strukits i översättningen. I slutet av romanen berättar Jane att hon efter sin återkomst till Thornfield ombesörjt att hennes forna elev Adèle har fått ”a sound English education [to correct] in a great measure her French defects”, en fras som helt har försvunnit i den franska översättningen, därmed även i den svenska, även om scenen i övrigt finns med.

Jane Eyre som succépjäs

Under mitten av 1800-talet var Jane Eyre en i raden av samtida utländska romaner att presenteras på scen i Sverige. En av Kungliga Dramatiska Teaterns stora framgångar under 1850-talet var baserad på den tyska skådespelerskan och dramatikern Charlotte Birch-Pfeiffers (1800–1868) dramatisering Die Waise aus Lowood (1853). Denna fria bearbetning av Brontës roman hade premiär i svensk översättning under titeln Jane Eyre i januari 1854 och är värd att uppmärksammas då den sammanföll med den tidiga svenska receptionen av Brontës roman och fick stor betydelse för hur Jane Eyre uppmärksammades i Sverige. Den anonyma översättaren var Wilhelm Svenson, som översatte en rad pjäser för Kungliga teatern.

Teaterstyckets framgång stärkte intresset för Brontës roman i Sverige och angavs som direkt skäl till att romanen förtjänade en ny översättning, eftersom den som fanns ”blott ger en svag föreställning om originalet”, enligt Aftonbladets recensent (10/2 1854), som också hävdar att när ”uppmärksamheten nu blifvit rigtad på detta arbete skulle utgifvandet af en verkligt god öfversättning deraf tvifvelsutan röna uppmuntran från allmänhetens sida”. Huvudrollsinnehavarna Elise Jacobson (g. Hwasser) och Edvard Swartz kom länge att förknippas med sina prestationer som Jane Eyre och Rochester. År 1888 prisade till exempel författaren Lotten von Kræmer, som själv uppträdde i rollen som Jane efter att ha studerat under Elise Hwasser, skådespelerskans Jane Eyre-tolkning som ”en stjerna klar i engelsk töckendager”.

Adaptioners värde var ett ämne som engagerade kritikerkåren under 1800-talet. Medan den ovan citerade recensenten hävdar att Brontës roman är ”bland det bättre som den engelska skönlitteraturen på sednare tid frambragt” rör omdömet snarare scengestaltningen än själva pjäsen och dess relation till originaltexten. Oaktat vad man anser om dramatiseringar av romaner, menar denna recensent, måste genren ses ”såsom ett bestående faktum”.

Publicisten Nils Arfwidsson beskrev redan 1854 dramatiseringen av Jane Eyre som ”den outslitliga pjäsen” och menade att den hade fungerat som ett ”nödankare” för Dramaten. Pjäsen kom att gå länge i Stockholm; Operans arkiv ger vid handen att 105 föreställningar spelades mellan 1854 och 1878. Den sattes även upp på andra platser, exempelvis vid teatern i Sundsvall 1870, i Helsingfors 1882 med Siri von Essen i sin ”största triumf” (Taub), och så sent som vintern 1905–1906 turnerade Julia Håkanssons teatersällskap med pjäsen.

Utan tvekan betydde Birch-Pfeiffers dramatisering av Jane Eyre mycket för Brontës genomslag i Sverige. Referenser till pjäsen förekom flera decennier efter att den först gjort succé. Exempelvis frågar en karaktär i Johan Jolins roman Vinglaren (1883) sitt sällskap om de vill ”gå på spektaklet i qväll [och] se Jane Eyre en gång till?”, medan Carl Eneroth i humoresksamlingen Hyskor och hakar (1886) låter en karaktär liknas vid ”Edvard Swartz i en viss scen i Jane Eyre”. Anna Branting beskrev i sina memoarer hur hon i sin barndom bevistade en föreställning av pjäsen, och hennes dotter, översättaren Vera von Kræmer, använde sig av pseudonymen ”Jane Eyre” i ett antal böcker och artiklar om mode och handarbete under 1920-talet.

Här kan nämnas att drygt 150 år efter att Birch-Pfeiffers pjäs gjorde succé satte Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm 2009 ånyo upp en pjäs som bygger på Jane Eyre, denna gång Martina Montelius dramatisering av Gun-Britt Sundströms översättning av romanen.

Carl Johan Backmans översättning (1855)

I slutet av mars 1855, ett år efter att dramatiseringen av Jane Eyre haft premiär i Stockholm, avled Charlotte Brontë. I april rapporterade svensk press om hennes bortgång och blickade tillbaka på författarinnans liv i texter som ofta byggde på utländskt tidningsmaterial. Våren 1857 uppmärksammades sedan Tauchnitz-utgåvan av Elizabeth Gaskells biografi The Life of Charlotte Brontë (1857), vilken annonserades i svensk press och refererades i Stockholmstidningen Friskytten. I Tidskrift för hemmet skrev Sophie Adlersparre 1860 en artikel i två delar om författarinnan, som även den var baserad på Gaskells biografi.

Den andra svenska översättningen av Brontës roman, Jane Eyre. En sjelfbiografi, utfördes 1855 av Carl Johan Backman, en vid tiden välkänd översättare av bland andra Bulwer Lytton, Dickens och Thackeray. Denna nyöversättning utkom i C.A. Lefflers serie Engelsk skönlitteratur i svensk öfversättning, som hade startats av bland andra Bernhard Elis Malmström, vilken ju hade kritiserat Bonniers utgåva fem år tidigare, och Erik Rudolf Henschen, som 1854 hade översatt Brontës andra roman Shirley för samma serie. Som framgår ovan hade det tidigt framförts önskemål om en ny översättning av Jane Eyre, och Birch-Pfeiffers dramatisering påskyndade denna. När Leffler i december 1854 presenterar sin kommande utgivning av engelsk skönlitteratur i svensk översättning nämner han att

en ny öfversättning av ’Jane Eyre’ [kommer] att intagas; dels emedan detta snillrika arbete förtjenar att bättre och trognare, än som hittills skett, återgifvas på vårt modersmål, dels derföre att Förläggaren tror sig gå en allmän önskan till mötes, så väl uttalad i våra stora tidningar, som ådagalagd i det lifliga intresse, hvarmed hufvudstadens ’sköna verld’ skyndat att åskåda den efter denna roman dramatiserade pjesen af samma namn.

Vid mitten av 1800-talet tillkännagavs kommande romanutgivningar ofta i dagspressen. I Aftonbladet hade det redan i februari 1854 anonymt meddelats, ”till undvikande af kollision”, att ”Currer Bells roman ’Jane Eyre’ är under öfversättning och snart färdig att utgifvas af trycket”. Publiceringen av den nya översättningen kom dock att skjutas upp till slutet av 1855 på grund av försenade pappersleveranser (enligt Aftonbladet 1/12 1855).

Backmans översättning, som utkom i två delar i december 1855, innehåller ett förord vari översättaren redogör för såväl översättningsprocessen som författarinnans liv. Backman beskriver hur han hade hunnit påbörja ”det svåra, men på samma gång äfven högst kära uppdraget att på svenskt språk återgifva detta snillrika verk” i början av 1855, innan Charlotte Brontë avled i mars. Baserat på några ”korta uppsatser” han haft tillgång till skissar översättaren författarinnans liv och verk på ett sätt som, förutom att vissa biografiska detaljer är inkorrekta, överensstämmer med tidens engelska framställningar, och han lyfter särskilt fram hennes ”ädla […] hugstora” sinne. Backman karaktäriserar romanen som delvis självbiografisk och förmedlar i sitt förord hur den i England mötte ”sådana uttryck af beröm, som endast det sanna snillet kan eller bör erhålla”.

Backmans översättning stod sig länge. Fyra upplagor gavs ut mellan 1855 och 1905, varav den andra (1873) presenterades som en omarbetad upplaga. Texten hade då genomgått smärre språkliga justeringar och Backmans förord hade ersatts av Brontës eget förord samt den dedikation till Thackeray som hade tillkommit i andra engelska utgåvan.

I stort följer Backmans översättning källtexten. Den ovan beskrivna passagen där Jane formulerar en annons är översatt med större finess än i den indirekta översättningen från 1850. Dock saknas även i Backmans översättning Brontës direkta läsartilltal. Den retoriska frågan ”had I not been a teacher two years?” omvandlas till ett utrop (”jag hade ju varit lärarinna under två års tid!”) och den avslutande nicken till läsaren, ”in those days, reader”, har decimerats till ”då för tiden”, vilket även skedde i Ingegerd von Tells översättning från 1943, medan Gun-Britt Sundströms översättning från 1999 plockar upp Brontës nick till läsaren (”på den tiden, min läsare”). I början av romanen, då den föräldralösa Jane bor hos sina släktingar, överraskas hon i biblioteket av sin elaka kusin John Reed och får en tillrättavisning. I original lyder ordväxlingen:

’What do you want?’ I asked, with awkward diffidence. ‘Say, ‘What do you want, Master Reed?’ was the answer.

Översättningen från 1850 hade här, liksom sin franska förlaga, ett tillägg rörande kusinens sätt att tala:

Hvad vill ni mig, – sade jag i en ton av misstroende. – Hvad vill ni mig Herr Reed, – upprepade han med tonvikt på de bägge sista orden. – Se så bör ni tala mig till.

Backman följer Brontës text närmare, och i sitt val av pronomen betonar han hur kusinen utövar makt mot Jane:

’Hvad vill du?’ frågade jag med skygg oro. ’Hvad behagar ni, Master Reed, skall du säga,’ var hans svar.

Denna distinktion skulle upprätthållas även av von Tell och Sundström. Vidare återfinns den engelska titeln ”Master” för den unga pojken i Backmans översättning, medan den franska förlagans ”monsieur Reed” kan förklara den första svenska översättningens ”Herr Reed”.

Jane Eyre i Sverige under tidigt 1900-tal

Efter de två tidiga översättningarna (och nya utgåvor av Backmans översättning) upprätthölls intresset för Jane Eyre framför allt genom de nämnda dramatiska uppsättningarna. Möjligen var Brontë alltför förknippad med en äldre litterär stil för att verka lockande efter naturalismens genombrott. Litteraturhistorikern Algot Werin beklagade 1918 att verket ett hundra år efter författarinnans födelse var i stort sett bortglömt i Sverige.

Det minskade intresset till trots nådde Jane Eyre runt sekelskiftet nya läsargrupper som följetong i dagspressen. Från december 1896 till maj 1897 publicerade Skånska Dagbladet romanen, som beskrevs som ”en rörande, dramatiskt liffull skildring af en […] ung kvinnas pröfningar” (25/11 1896). Currer Bell angavs som författare, men titeln ändrades till En ung flickas historia, vilket händelsevis även var titeln på en dansk guvernantroman av Cornelia Levetzow som Bertha Straube hade översatt till svenska 1861. Samtliga följetongsavsnitt presenterades som ”Öfversättning för Skånska Dagbladet”, och även om de allra första avsnitten mycket riktigt tycks vara en ny översättning användes för huvuddelen av följetongen den omarbetade upplagan av Carl Johan Backmans översättning (1873). Ingen av översättarna nämns vid namn. Hur det kom sig att Skånska Dagbladet gav romanen en ny titel och använde olika översättare är oklart, men möjligen rör det sig här om något slags upphovsmannaförväxling eller ett av praktiska skäl nödvändigt byte av översättare.

Tio år senare publicerade Arbetet Currer Bells Jane Eyre i sin helgbilaga Framtiden. Följetongen löpte under ett helt år, från mars 1906 till mars 1907, och presenterades som en ”högeligen spännande roman” (Arbetet 31/3 1906). Utan att översättaren namngavs användes även här Backmans reviderade översättning. En tredje följetong publicerades augusti till oktober 1921 i Göteborgs Dagblad i översättningen av signaturen Galline. Här var texten paginerad på så sätt att läsaren förväntades klippa ut och vika följetongsdelarna till häften för att kunna läsa romanen. I denna översättning romantiserades såväl språk som innehåll, och texten gavs också en ny, tillspetsad, titel: Stackars Jane. En fattig kvinnas kamp mot egoism och sociala fördomar. Även författarnamnet – Charlotte Nicholls – skilde sig från tidigare utgåvor. Detta var Brontës namn som gift, men inte ett namn som användes i publiceringen av hennes romaner.

År 1921 utkom även en ny, anonym, översättning i Åhlén & Åkerlunds serie med 3-kronorsböcker. Texten är förkortad, och delar av handlingen, som Janes vistelse hos sina nyupptäckta kusiner efter att hon har flytt från Rochester, har helt utelämnats. Enligt försättsbladet ska detta röra sig om en översättning av ”W.T. Steads engelska bearbetning” av Jane Eyre, vilket dock inte tycks stämma, då den svenska texten är avsevärt längre än den förkortade version som publicerades i Steads serie Penny Popular Novels (ca 1896).

Här kan nämnas att förkortade adaptioner har publicerats på svenska även senare; exempelvis finns åtminstone två svenska översättningar i serieformat: Illustrerade klassikers anonyma utgåva (1961) och Amy Corzines seriebok (2011) i översättning av Helena Olsson.

Med 1900-talets förändrade syn på romanen förändrades också beskrivningarna av Jane Eyre. År 1930 betraktade Ruben G:son Berg romanen som ett ”revolterande” verk som kunde jämföras med Almqvists Det går an. Han beskriver hur synen på Charlotte Brontë med tiden hade modifierats från 1800-talets ”pastellmålning” till dagens ”moderna strävan efter hänsynslös uppriktighet”. Det stämmer att Jane Eyre under 1900-talet kom att läsas genom psykoanalytiska såväl som feministiska linser, men det måste framhållas att svenska kritiker länge betraktade verket som en missroman. År 1945 menade till exempel signaturen G-a i Arbetaren att även om Jane Eyre ”har sin styrka i skildringen av kvinnlig lidelse” går romanen ”inte […] fri från inslag av kolportage”. På liknande sätt påpekade Lennart Fröier 1957 i Arbetet att romanen visserligen är en ”feministisk milstolpe” men att den samtidigt är otidsenlig i innehåll och i den ”mamsellaktiga tonen”. Det kan vara värt att fundera på hur det kommer sig att Jane Eyre har uppfattats på så olika sätt.

En viktig omständighet är säkert att det svenska mottagandet tidigt kopplade romanen till författarinnas liv. Eftersom så lite var känt om Brontë smälte hennes romanfigur samman med beskrivningarna av en blyg författarinna från Yorkshire som förbryllade samtidens litterära elit i London. I den svenska receptionen av Jane Eyre har det genomgående visats större intresse för Charlotte Brontë som person än för hennes verk. Exempelvis i Verldsliteraturens historia (1876) framställs Brontë som ”ett begåfvadt fruntimmer med framstående berättarförmåga”, och mer än åttio år senare, i Bonniers allmänna litteraturhistoria (1962), kopplas Jane Eyre till Brontës erfarenhet av guvernantyrket. Under rubriken ”Systrarna Brontë – passion och fantasi” väljer även Norstedts Litteraturens världshistoria (1973) ett biografiskt fokus. Från svensk dagspress finns gott om liknande exempel, inte minst på hur biografiska artiklar publicerats i samband med översättningar. När Gun-Britt Sundströms nyöversättning kom ut 1999 publicerade till exempel både Arbetet och GT artiklar om en då nyutkommen biografi som spekulerade i huruvida Charlotte Brontë hade giftmördat sina systrar.

Uppmärksamheten runt systrarna Brontë fokuserade tidigt på Charlotte, inte minst till följd av det stora genomslaget för Gaskells biografis. Det ledde till att Emilys och framför allt Annes verk länge förblev i stort sett okända i Sverige. Första svenska översättningen av Emilys Wuthering Heights kom 1927 under titeln Blåst i översättning av Ada Werin (händelsevis Algot Werins hustru); denna översättning gavs ut på nytt under titeln Stormvindar (1944) och sedan som Svindlande höjder (1968). Den titeln användes också vid en rad nyöversättningar av Gunilla Nordlund (1958), Harriet och Gösta Percy (1959), Nils Holmberg (1960) och Birgit Edlund (1993). Anne Brontës två romaner Agnes Grey och The Tenant of Wildfell Hall kom inte på svenska förrän 2004, respektive 2009, båda i översättning av Maria Ekman.

Ingegerd von Tells översättning (1943)

Det skulle dröja till 1943 innan nästa fullständiga svenska översättning av Jane Eyre gavs ut. I förlaget Natur och kulturs serie Modern världslitteratur (1943–1946) utkom Jane Eyre som den allra första titeln. Många av seriens översättningar var nyutgåvor av tidigare översättningar, men Jane Eyre (liksom George Eliots Silas Marner) fick en nytolkning av Ingegerd von Tell. I en kort efterskrift jämför utgivaren Knut Hagberg Brontë med Viktoria Benediktsson vad gäller känsla och djup i den litterära framställningen, och han betonar att Jane Eyre skildrar ”världen som [Brontë] såg och kände den, utan att lägga till eller draga ifrån”. Samtida recensioner av von Tells översättning är positiva till utgivningen men översättningen som sådan kommenteras inte. Enligt litteraturhistorikern Fredrik Böök, som hyllar Natur och Kulturs beslut att låta Jane Eyre inta tätposition i romanbiblioteket, finns det ”inte många böcker, som bärs av en lika stark självkänsla som Jane Eyre” och att det är just ”den intellektuella personlighetens frihetskänsla [som] har hållit guvernantromanen levande”. Han räknar von Tells översättning som den sjunde utgåvan av romanen i Sverige och konstaterar att Jane Eyre har utkommit ungefär vart tjugonde år sedan första översättningen 1850 och att den nya texten säkert ska ”finna en tacksam publik” (Svenska Dagbladet 26/10 1943). I Bonniers Litterära Magasin presenterar Elisabeth Tykesson samma år en läsning av romanen med Brontës liv som fond. Hon framhäver ”författarpersonligheten, som med starka och intill märgen blottade känslor tränger sig emot läsaren”. I denna artikel namnges översättaren von Tell inte alls.

Ingegerd von Tells översättning sammanföll i tid med Robert Stevensons filmatisering av romanen (1943) med Joan Fontaine och Orson Welles i huvudrollerna. Filmens framgång på biografer över hela Sverige påminner om den som Birch-Pfeiffers pjäs mötte på 1850-talet. Recensenter uppskattade filmens ”psykologisk[a] ärlighet” (Gunvall) och hur den fyllde publikens behov av romantik i en tid ”när krigs- och krigsfilmströttheten börjat göra sig gällande” (Leche).

Under årens lopp har Natur och Kultur gett ut Jane Eyre i von Tells översättning under olika serietitlar. Efter att först ha ingått i serien Modern världslitteratur (1943) gavs den senare ut i förlagets serie Levande litteratur (1957, 1984); i serien En klassiker från Natur och Kultur (1989); i Alla tiders klassiker (1992); samt i NoK pocket (1994). Förlaget Modernista publicerade von Tells översättning så sent som 2014, vilket kan tyckas förvånande, då Jane Eyre 1999 hade getts ut i en ny översättning av Gun-Britt Sundström.

Gun-Britt Sundströms översättning (1999)

Gun-Britt Sundströms (f. 1945) översättning av Jane Eyre utkom på Bonniers förlag 1999 och har därefter getts ut i flera upplagor och även gått som radioföljetong (1999). Sundström, som förutom översättare är skönlitterär författare och kritiker, har från engelska översatt flera centrala engelska 1800-talsromaner: George Eliots Bror och syster. Kvarnen vid Floss (2003), Elizabeth Gaskells Hustrur och döttrar (2007), samt Jane Austens Stolthet och fördom (2011). Sundströms översättning av Jane Eyre möttes av lovord. Cecilia Hagen kallade den ”mästerlig”, och Nina Björk hävdade att Jane Eyre ”aldrig varit bättre” än i Sundströms moderna översättning. Även Per Arne Tjäder berömde Sundströms insats:

Det är ett rent nöje att […] jämföra originalet med hennes självständiga lösningar, trogna och ändå fria, i enlighet med en helt annan kulturs krav och mönster […]. Som alla riktiga översättningar blir den en del av den svenska litteraturen.

En jämförelse av Sundströms text och tidigare översättningar ger vid handen att hon fångar Brontës skiftande stilnivåer och Janes frimodighet på ett sätt som gör texten modern och lättillgänglig, kanske tydligast i replikskiftena, som ofta är rappa utan att förlora tidsfärgen. I nedanstående exempel samtalar Jane och Rochester i biblioteket, dit den senare dragit sig tillbaka från sina gäster under en bjudning efter att hans undangömda hustrus bror oväntat kommit på besök:

– Jag dricker er skål, hjälpande ande! sade han, drack ur glaset och lämnade tillbaka det till mig. Vad håller de på med, Jane?

– Skrattar och pratar, sir.

– Ser de inte allvarliga och hemlighetsfulla ut, som om de hade fått höra något egendomligt?

– Inte alls, de är mycket skämtsamma och muntra.

– Och Mason?

– Han skrattade också.

– Om alla de där människorna samfällt kom och spottade på mig, vad skulle ni göra då, Jane?

– Kasta ut dem ur rummet, sir, om jag kunde.

Han log ett halvt leende.

Sundströms översättning ligger närmare Brontës text än någon av föregångarna, vilket även följande exempel visar. Halvvägs genom romanen friar Janes arbetsgivare Rochester till henne. Scenen är komplex och föregås av Janes insikt att hon snart måste lämna sitt arbete på Thornfield eftersom hon tror att Rochester ska gifta sig med den vackra Blanche Ingram. På ett annat plan förebådar den också Janes dramatiska flykt från Thornfield några kapitel senare. En vacker midsommarkväll möts de utomhus, och Jane visar sina känslor med en styrka som samtida läsare inte förväntade sig från en guvernant: 

I grieve to leave Thornfield […] I have not been trampled on. I have not been petrified. I have not been buried with inferior minds, and excluded from every glimpse of communion with what is bright and energetic and high. I have talked, face to face, with what I reverence, with what I delight in, – with an original, a vigorous, an expanded mind. I have known you, Mr. Rochester; and it strikes me with terror and anguish to feel I absolutely must be torn from you for ever.

Med viss variation återger alla översättningarna denna scen. I den första, indirekta, översättningen översätts ”I have not been petrified” otympligt med att Jane ”icke [varit] nödgad till ett lif af en sten”; i Backmans översättning säger Jane att hon inte ”blifvit […] tvungen att förstena mitt eget hjerta”; von Tell erbjuder den tolkande omskrivningen ”Inget förlamande tvång har lagts på mig”, medan Sundströms översättning är den mest direkta: ”Jag har inte blivit förstenad”. På samma sätt syns en gradvis förändring i hur källtextens referens till ”inferior minds” översätts. Här har den första översättningen ”hvardagsvarelser”, vilket sannolikt kan hänföras till ”intelligences vulgaires” i den franska förlagan. Backman lägger till ett förstärkande adjektiv som inte finns i Brontës text: ”råa hvardagliga själar”. I båda dessa översättningar antyds en klassdimension som inte ryms i den engelska frasen och som helt saknas i de nyare översättningarna. Både von Tell och Sundström väljer ”mindervärdiga själar”, vilket ligger betydligt närmare Brontës ordval. På liknande sätt har innebörden i Janes ord till Rochester som ”an original, a vigorous, an expanded mind” förskjutits i de tidiga översättningarna. I 1850 års översättning lyder formuleringen: ”en själ egen, kraftfull, stor i sina åsigter”. Några år senare skrev Backman: ”starka, originella, högstämda ande”. Både von Tell och Sundström lade sig närmare Brontë med ”en äkta, stark och vidsynt människa”, respektive ”en självständig och kraftfull och vidsynt människa”. I de senare översättningarna har ”expanded” alltså översatts med ”vidsynt”. Här skiljer de sig betydligt från de tidiga översättningarnas lösningar, vilka båda implicerar en underordning från Janes sida som helt saknas i källtextens ordval. Noteras kan även att Sundström med tilläggen av konjunktionen ”och” mellan adjektiven återger muntligheten i Janes anförande till skillnad från särskilt de två tidigaste översättningarna, som håller en betydligt mer skriftspråklig ton med kommatecken mellan adjektiven. Som jämförelse kan noteras att i Göteborgs dagblads följetong (1921, Stackars Jane) har Janes tal till Rochester omvandlats till berättarjagets ”lidelsefulla bekännelse att jag icke kunde lämna honom och Thornfield utan att slita hjärtat ur bröstet på mig” vilket leder till Rochesters ”kyssar [...] och vilda smekningar” (427; 5 okt 1921, s 10).

År 1855 skrev en kritiker i Lunds Weckoblad apropå den första översättningen och den tidens teateruppsättningar, att Jane Eyre i Sverige hade mött ett lika omilt öde som romanens huvudperson: ”i början af sin lefnad [blev hon] illa behandlad […] I början av den publicistiska banan har det likaledes blifvit hennes öde att alltjemt misshandlas” (22/2). Varken Backmans eller de anonyma översättningar som följde diskuterades ur ett översättningsperspektiv. Detsamma gällde von Tells översättning från 1943, som ändå genererade ett nytt intresse för romanen. Inte förrän i recensioner av Gun-Britt Sundströms översättning från 1999 kom översättarens arbete ett utgöra en självklar del i kritikens kommentarer. På sitt vis bildar även detta en parallell till det lyckliga slutet i Brontës roman.