Från periferi till centrum

Från periferi till centrum. Om kritikermottagandet av Gunnar Ekelöfs sent på jorden

Mats Jansson

Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden från 1932 är en omistlig del av den svenska modernismens historia och ingår sedan länge i kanon. Att döma av det motstånd samlingen ursprungligen mötte hos recensenter och kritiker kunde den resan tyckas vara inte alldeles självklar. Åren runt decennieskiftet 1929–30 är en omvälvande tid i den svenska litteraturhistorien. Det man med en generös och oprecis beteckning kunde kalla för ’modernism’ i litteraturen gör sig i olika schatteringar allt mer bemärkt. Den unge Ekelöf ingår i avantgardet kring tidskriften Spektrum där vurmen för det nya i litteratur, konst och arkitektur var stark. sent på jorden blev den första bok som utgavs på det förlag som startades i anslutning till Spektrum. (Jfr Svedjedal 2011: 142–145) Diktsamlingen bar undertiteln dikter 1927–31 och skulle från begynnelsen komma att förknippas med surrealismen, som Ekelöf senare själv inte tillmätte någon större betydelse för sin poesi. De dikter som kom att ingå i samlingen valdes i samråd med Spektrum-gruppen ur de omfattande manuskriptsjok Ekelöf hade samlat på sig under åren före debuten. Inte minst Eliotöversättaren Erik Mesterton spelade en central roll i denna process. Det var också han som hade ombesörjt Ekelöfs litterära debut med en dikt i Spektrums första nummer 1931.

Den lyriska modernismen hade på rikssvenskt område vid tiden haft sina föregångare med diktsamlingar av Artur Lundkvist, Harry Martinson och gruppantologin fem unga, som på olika sätt bidrog till förnyelsen av poesins formspråk. Radikalast av alla radikala var emellertid Gunnar Ekelöf med sin debutsamling sent på jorden. Under en vistelse i Paris 1929–30 hade han utvecklat sitt lyriska språk med varierande grad av stimulans från surrealism, symbolism, Mallarmés experimentella poesi och abstrakt bildkonst. Ett samtida mått på arten och graden av samlingens avantgardism i det svenska sammanhanget får man av de reaktioner den utlöste i recensentkåren 1932. Det är här samlingens receptionshistoria inleds, men denna får också ett fortsatt förlopp eftersom sent på jorden trycktes och utgavs inte mindre än fyra gånger mellan åren 1932 och 1962. Ett konkret uttryck för den stora betydelse Ekelöf själv tillmätte debutboken för sitt författarskap.

1932: ”esteticism av osundaste sort”

Originalutgåvan trycktes i april 1932 i 600 exemplar hos Bröderna Lagerströms tryckeri i Stockholm, av vilka 300 var numrerade I–L och 1–250, med de senare reserverade för tidskriften Spektrums läsare. Ekelöfs debutsamling sent på jorden bestods tolv recensioner.

Av dessa var Harald Schillers i Sydsvenska Dagbladet 12/7 1932 och Sten Selanders i Dagens Nyheter 6/6 1932 samlingsrecensioner – en i tiden vanlig recensionstyp – där sent på jorden fick lika stort eller litet utrymme som numer bortglömda diktsamlingar av författare som Irma Nordvang, Ove Borgvall eller Albin Lind. Selander erkände sig oförmögen att förstå Ekelöfs poesi, vilken framstod som komplett obegriplig – ”jag begriper inte ett dugg det fina i kråksången”. Även Schiller var negativ, liksom Selander och flera andra kritiker tydligtvis på grund av dikternas innovativa typografiska arrangemang, den språkliga komplexiteten och abstraktionsnivån. Men Schiller uttryckte också en positiv uppfattning om naturbilderna i vissa av samlingens dikter, av recensenten uppenbarligen fattade som en form av realistisk naturlyrik. Samtidigt kunde Schiller hänföra Ekelöf till surrealismen, men uppenbarligen utan att vara närmare bekant med dess estetik. I Svenska Dagbladet 4/8 1932 var Anders Österling otvetydigt reserverad inför samlingen som avantgardistisk språkprovokation med avsikt att ”epatera borgarna”, men också erkännsam inför de konstnärliga kvaliteter och ”stämningar” han tycker sig avlyssna: ”en viss dunkel intensitet”, ”en personlig begåvning”, ”ett stycke radikalt sökande”. Vid sidan av Selander var Georg Svensson i BLM 1932:5 den avgjort mest negative av recensenterna. Ekelöfs diktsamling är visserligen ”långtifrån talanglös” och författaren tycks ”ha stora poetiska möjligheter”, men den surrealism som Ekelöf enligt Svensson företräder har resulterat i ett uttryck baserat på ”desorganisation och intellektuell och emotionell viljelöshet”, vilket han värderar som en ”esteticism av osundaste sort”. Bengt Landgren (1982: 13–25) har i sin grundliga analys av mottagandet av sent på jorden konstaterat, att de kulturkonservativa och traditionalistiska kritikerna antingen var tydligt reserverade (Österling, Schiller) eller direkt avvisande (Selander, Svensson).

Socialisten Erik Blomberg var den som behandlade sent på jorden utförligast av alla kritiker i en recension i Social-Demokraten 23/5 1932. Blomberg redovisade förstahandskännedom om surrealismen och dess manifest och presenterade ett nyanserat och ideologiskt motiverat ställningstagande till diktsamlingen. Trots inflytandet från surrealismen är Ekelöf en ”äkta” poet. Han lyckas i några storartade dikter bryta sig loss från den hämmande ”exklusiva esteticismen” och framstår där som ”en verklig skald”. Blombergs avgörande invändning gäller diktsamlingen som tidsdokument. Den rymmer förvisso adekvata reaktioner av förtvivlan och desperation inför en plågad samtid, men dess hållning är ”passiv”. I den socialistiska debattidskriften Clarté 1933:1 avvisade Arnold Ljungdal generellt surrealismen som borgerligt dekadensfenomen, men uppfattade ändå sent på jorden som ett historiskt värdefullt krisdokument över den kapitalistiska förfallskulturen. Ur det perspektivet får sent på jorden ett symptomatiskt intresse: ”Också hos surrealismens första svenske representant återfinner man mycket av skolans frånstötande drag: hela uppsättningen av unken gravluft, stinkande liktravar och utrunna inälvor. Men Gunnar Ekelöf har gudskelov inte bara detta att bjuda på.” I likhet med Blomberg kan Ljungdal således utvinna en meningsfull historisk innebörd ur sent på jorden, som uttryck för en borgerlig kultur stadd i upplösning. I den socialdemokratiska Helsingfors-tidningen Arbetarbladet 15/6 1932 skrev den finlandssvenske modernistpionjären Elmer Diktonius och pekade på den rikssvenska modernismens senkommenhet i förhållande till den finlandssvenska, där den formella radikalismen hos Ekelöf i ”sonatform denaturerad prosa” kunde erinra om den Gunnar Björling som hade debuterat redan 1922. Diktonius bejakar principiellt den modernistiska driften att skapa nytt – ”en djärvhet till något nytt” – och den form Ekelöf har gett detta nyskapande i sent på jorden. Men han kan å andra sidan anmäla tvekan inför ett artificiellt drag, ett hämmande ”esteteri”, som tycks komma i konflikt med Diktonius’ eget expressionistiska program med dess mer omedelbara känslouttryck. Ekelöfs poesi tycks honom ändå nödvändig, eftersom den ”trots sin esteticism är revolutionär till sitt väsen” och ”den nya människan behöver också nya ord”. I det ungsocialistiska förbundets organ Brand anmälde J. Öster 21/5 1932 och försäkrade att han hade ”studerat dikterna om och omigen, för att om möjligt få någon mening ur dem: Tag min uppriktiga försäkran: hopplöst. Det hela är ett hopgyttrande av ord. Absolut ingenting mer.” Till intäkt för detta citeras ”sonatform denaturerad prosa” i sin helhet, varpå Öster uppgivet konstaterar att man för att förstå en dikt som denna måste ha åtminstone ”ett eller flera (helst flera) akademiska betyg i kavajfickan”. Åtminstone i det avseendet skulle historien, som Johan Svedjedal har påpekat, komma att ge honom rätt. (Svedjedal 2011: 207)

Omdömena i Biblioteksbladet 1934:2 av bibliotekarien Johan Garpe, i tidskriften Nya Argus 1932:12 av den finlandssvenske litteraturhistorikern Erik Ekelund och i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden 1933:1 i en översiktsartikel av Uppsaladocenten Victor Svanberg är mycket kortfattade i sina övervägande negativa värderingar av Ekelöfs diktsamling. Egentlig analys och motiverade värdeomdömens saknas och liksom på andra håll är Ekelöfs påstådda beroende av utländska influenser som surrealism (Garpe) och dadaism (Ekelund) en besvärande omständighet. Signaturen Kin. (Gösta Hellkvist) i den Gävlebaserade Norrlands-Posten presenterade 6/6 1932 en text som knappast kan betecknas som recension, eftersom den mestadels utgör en sarkastisk parafras över ”sonatform denaturerad prosa”, en dikt som också på andra håll i kritikerkåren citerades med ironiskt gillande, av Selander i Dagens Nyheter, Georg Svensson i BLM och J. Öster i Brand när de bekänner sin fullständiga blockering inför Ekelöfs poesi i sent på jorden.

Landgren urskiljer två motsatta tendenser i mottagandet av sent på jorden. Å ena sidan de stora ideologiska, estetiska och argumentationsmässiga skillnaderna. Här möter både traditionalisten Selanders modernismkritiska litteraturuppfattning med dess totala och ironiskt formulerade avståndstagande, men också socialisten Erik Blombergs förstående och delvis positiva hållning, förankrad i en ideologiskt och estetiskt utförlig motivering. Å andra sidan, framhåller Landgren, är mottagandet av sent på jorden mer likformigt än det först kan förefalla. Den bemöttes övervägande negativt. Även om vissa kritiker också redovisade en balanserad eller osäkert avvaktande hållning, så kunde inte ens Blomberg eller Diktonius utan att reservera sig acceptera Ekelöfs konstnärliga ambitioner. Enligt Landgren sammanhänger detta med att sent på jorden innebar ett brott mot ett normsystem som samtliga kritiker omfattade: den romantiska expressionsestetiken med dess grundläggande kriterium i fråga om konstverkets ”äkthet”. Från den utgångspunkten får diktsamlingen för Blomberg och Ljungdal värde och mening som psykologiskt ”äkta” uttryck för en naturlig reaktion på ett samtida historiskt krisläge. Landgren påpekar emellertid att från samma utgångspunkter kommer vissa inslag och grepp i diktsamlingen att framstå som artificiella, och det förmodade inflytandet från surrealismen uppfattas minska just dess ”äkthet”. För flera av kritikerna – Blomberg, Svensson, Svanberg, Diktonius – har diktsamlingens påstådda ”esteticism” en avgjort negativ innebörd. Det är enbart i sin förmedling av rena känslointryck som Ekelöfs dikter får ett värde för de kritiker som inte är helt och hållet avvisande. För den antinaturalistiska och abstrakta tekniken i sent på jorden saknade den samtida kritiken helt förståelse, konstaterar Landgren. Annorlunda uttryckt: 1932 förväntade sig majoriteten av kritikerna att kommunikationskanalen mellan författare och läsare skulle vara intakt och öppen och att diktens igenkännbara meningsinnehåll förmedlades i en ändamålsenlig språklig förpackning.

1949: ”et lysende eksempel paa den rene litterære kunst”

Andra gången den utgavs ingick sent på jorden tillsammans med andra diktsamlingar i Ekelöfs Dikter i tre volymer som utkom på Bonniers förlag 1949 i en upplaga om 3200 exemplar. Utgåvan förelåg i bokhandeln 14 november med sent på jorden som inledande nummer i den första volymen. Ekelöf har här gjort språkliga korrigeringar i förhållande till originalutgåvan, tagit bort strofer, bytt ut och lagt till nya dikter. Utgåvan samlade nio recensioner, åtta i dagspressen och en i fackförbundspressen.

Att Ekelöf vid denna tid hade nått en framstående ställning också i de nordiska grannländerna framgår av att utgåvan recenserades i Danmark, Norge och Finland.

I Köpenhamnstidningen Ekstrabladet 11/4 1950 slår anmälaren O. Hedberg fast att Ekelöf är en ”central skikkelse i svensk modernistisk diktning” och att hans poesi utgör ”et lysende eksempel paa den rene litterære kunst”. I Norge kommenterade recensenten Karl K. Ringstrøm i Morgenbladet 15/11 1951 utförligt Ekelöfs beröringspunkter med surrealismens estetik. Han citerade ur ”sömn och tomhet jämna andedrag” i sent på jorden och konkluderade: ”For hva enten man betrakter Ekelöfs lyrikk som kunst eller ikke – den besitter en billedfantasi som er ukjent fra den tidligere lyrikk.” Han kan därför – med vissa förbehåll – ”innrømme at den er en litterær berikelse”. I den Helsingforsbaserade Nya Pressen 1/3 1950 karaktäriserar Gustav Öhquist Ekelöfs utvecklingsgång och uppfattar honom som ”en av Sveriges främsta lyriker i detta nu” som ”kan sägas stå på höjden av sin bana”. Han har bakom sig sex diktsamlingar och några prosaböcker, vilka ger ”en fascinerande bild av en författarpersonlighet, som har genomlevat de flesta av den moderna människans komplicerade kriser.” Om Öhquist skall framhålla någon diktsamling ur Ekelöfs produktion blir det ”Sent på jorden, trots de senare samlingarnas större spännvidd”.

I den rikssvenska pressen återkom Olof Lagercrantz i Svenska Dagbladet 12/12 1949 till Ekelöfs författarskap. Lagercrantz var sedan hösten 1940 medarbetare i tidningen och han hade med allt större uppskattning men inte utan reservationer skrivit om Ekelöfs lyrik sedan 1934. (Landgren 1998: 61f) Från 1946 var han huvudansvarig för lyrikbevakningen i Svenska Dagbladet. Lagercrantz uppmärksammade i sin samlingsrecension Ekelöfs revideringar i förhållande till 1932 års version och förutspådde hans ökande popularitet hos läsekretsen:

Gunnar Ekelöf, som den lyriska filare och sandpapprare han bland annat också är, har till glädje för kommande tiders litteraturhistoriker gjort åtskilliga ändringar i sina dikter. Ur den märkliga debutsamlingen Sent på jorden har han strukit dikten ’Klimakterium’ och första hälften av ’Klassiskt mästerverk’, men i stället satt till en tidigare ej publicerad dikt med titeln ’Från kväll till morgon’. [–––]

Trots sina förankringar i en internationell kulturmiljö och sin ungdoms beroende av den franska surrealismen är han den kanske mest svenske av detta sekels lyriker, och hans läsekrets, till dags dato mest bestående av den intellektuella och litterära eliten, kommer att ständigt vidgas.

Lagercrantz’ förutsägelse att Ekelöfs poesi skulle komma att väcka framtida litteraturhistorikers intresse har otvivelaktigt besannats. Tydligtvis kan Ekelöfs läsekrets ännu 1949 uppfattas vara begränsad till den intellektuella eliten, och sin internationalism till trots är han enligt Lagercrantz fast förankrad i en svensk lyriktradition. Också den kristne socialisten och arbetardiktaren Birger Norman, som recenserade i fackförbundsorganet SIA (Skogsindustriarbetaren 1950:13), är förvissad om livskraften i Ekelöfs poesi: ”Men finns det fortfarande någon som kan göra sig helt blind för den överväldigande och besegrande skönhet som detta språk kan höja sig till. Gunnar Ekelöf tillhör de förblivande poeterna på svenskt språk.”

Signaturen S.C. – Stig Carlson – recenserade i Upsala 10/2 1950. Poeten och kritikern Carlson hade varit med om att lansera fyrtiotalismen och deltagit i debatterna om pessimism och obegriplighet och när striden om modernismens ’obegriplighet’ rasade som värst 1946 stod han stadigt vid Erik Lindegrens sida. (Jansson 1998: 227–240) Vid tiden för Ekelöfrecensionen var han redaktör för den modernistiska tidskriften Poesi (1948–50). Carlson är i likhet med Lagercrantz och Norman förvissad om att Ekelöfs lyrik hör till det omistliga och livsdugliga i svensk lyriktradition. Recensenten passar även på att polemisera mot tidigare litteraturkritiska värderingar av det föregivet ’artificiella’ draget i Ekelöfs poesi:

I sin första diktsamling, sent på jorden, ville Ekelöf ’krossa bokstävlarna’ för att nå ett uttryckssätt som överensstämde med hans livssyn. I Absentia animi, den sista diktsamlingens sista dikt, har bokstäverna krossat alla illusioner om människans språkliga meddelelseförmåga och kvar står den obevekliga sanningen: ’[–––] Det enda som finns / Är någonting annat!’. [–––] Många har kallat hans diktning exklusiv, abstrakt, egocentrisk, ja ett omdöme har t.o.m. haft följande lydelse: ’en verklighetsfientlig, litterär konstpoesi i begreppets snävaste mening’. Det förefaller som om sådana epitet vore lämpligare att foga till en konst som utesluter, förenklar, avrundar. Floskler och fraser som verklighetskärlek, livsnärhet, folklighet betyder vanligen, att det inte är så långt till botten. Det som det tillrättalagda rättats efter brukar ha den snävhet som utmärker motsatsen till verklighetskärlek. En av författarskapets paradoxer är, att den som vill skriva för att fylla andras brist sällan lyckas med detta, men den som skriver om sin brist oftast är närmare den stora anonymiteten än alla entreprenörer av litterär uppbyggelse sammantagna. Hos Ekelöf glöder många sidor av erfarenheter som han lyckats ge en genomträngande, sällsamt ordmagisk men samtidigt allmängiltig formulering, därför kommer hans poesi att leva.

Carlson tar Ekelöf i försvar mot den typ av kritik för att vara ’artificiell’, abstrakt och exklusiv som hade riktats mot honom redan 1932. Carlson citerar en kritisk värdering där Ekelöfs poesi har karaktäriserats som ”en verklighetsfientlig, litterär konstpoesi i begreppets snävaste mening”. Upphovsman visar sig vara Sten Selander som redan 1932 hade bedömt sent på jorden som komplett obegriplig och som i sin anmälan av Ekelöfs Non Serviam (1945) i Svenska Dagbladet 3/12 1945 tar fasta på Ekelöfs främlingskap i folkhemmet, en känsla av att var utstött som därför skulle alstra ”en verklighetsfientlig, litterär konstpoesi i begreppets snävaste mening, där varje ord är noga beräknat och själva enkelheten är ett konstgrepp, en poesi som vänder ryggen åt läsaren och bara är till för sin egen skull”. Den med modernismen och Ekelöf lojale Carlson ser tvärtom Ekelöfs borrande i det personliga som en garant just för dess allmängiltighet och varaktighet. Alternativet med en tillrättalagd ”folklighet” skulle bara göra litteraturen ytlig och därmed mindre angelägen, tänker sig Carlson.

Den tjugofemårige Uppsalastudenten Lars Bäckström, blivande fil. lic. i litteraturhistoria, senare tidskriftsredaktör för Ord och Bild och nyenkel poet på 1960-talet, då han som kritiker skulle återkomma till Ekelöfs poesi, publicerade två långa artiklar om Ekelöfs lyrik i Norrländska Socialdemokraten 7/3 och 8/3 1950. Bäckström hoppas att den nya utgåvan skall medföra att Ekelöf nu når en större publik. I likhet med Lagercrantz anser Bäckström det hittills vara alltför få som läst honom, men han betraktar trots det Ekelöf som portalgestalten i svensk poesi:

Gunnar Ekelöf är en stor skald – det finns knappast någon skald på svenska nu som skriver större poesi. Han har utgett sex diktsamlingar som visar en orolig och språngartad utveckling. Den första, sent på jorden, publicerad 1932 när Ekelöf var 25 år, visar oss en ömtålig och isolerad inåtblickare. Han vevar ur sig långa ordremsor, självfrånvarande och halvt automatiskt men ändå med kraft nog att arbeta igenom sina dikter så att de blir den allra utsöktaste ordmagi, där inget ord är felplacerat. Sent på jorden är en trött bok, den unge poeten är trött på sitt eget planlösa liv och på den borgerliga vardagens tristess [–––]. Ekelöf är också trött på själva konsten och dess skönhet, han har känning av det radikala tvivel på konstens uppgift som efter förra världskriget tog sig uttryck i den konvulsiviska dadaismen. Det finns någonting av dadaismens anda i den kända prosadikt ’sonatform denaturerad prosa’ som börjar: ’krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig’. Det är inte särskilt svår poesi men avgjort förargelseväckande, skriven av en ung man som vill epatera borgaren men som också känner djup och äkta desperation.

”sonatform denaturerad prosa” framstår som den ständiga följeslagaren i den kritiska diskursen över Ekelöfs lyrik. Att Bäckström finner något av ”dadaismens anda” i denna dikt, pekar fram emot sentida Ekelöfforskning som har utrett betydelsen av Kurt Schwitters dadaism för dikten. (Olsson 1983: 192–95) N.G. Sellman i Kvällsposten 10/2 1950 var lika bestämd som Bäckström i sin inplacering av Ekelöf i kanon. Han tvekade inte att utnämna Ekelöf till den betydelsefullaste poeten i den svenska modernismens historia, men han gick också in på frågan om Ekelöfs eventuella surrealism i debutsamlingen:

Gunnar Ekelöfs utveckling är kanske det mest väsentliga kapitlet i den svenska modernismens historia. Hans diktsamlingar har markerat de djärvaste experimenten och kanske varit de som betytt mest för den nya poesins fördjupning. Mer än någon annan har han utformat ett eget, modernt poetiskt språk – i fråga om omedelbar lyrism, tonens mjukhet och musikalitet är han utan like på svenskt språk.

Sådan hans diktning nu föreligger inbjuder den till en uppdelning i tre skilda perioder. De två första samlingarna, Sent på jorden och Dedikation, företer stora likheter och det är väl främst dem man tänker på när man talar om Ekelöfs ’surrealism’. Ekelöf har själv förklarat att hans arbetsmetod aldrig varit surrealistisk utan att han använt 50 och 100 koncept för varje dikt. Men om man ser bort från tillblivelseprocessen och bara tänker på det poetiska resultatet förstår man att beteckningen var oundviklig. Nu – en 18–20 år efteråt – är det kanske lättare att se, att dikterna i Sent på jorden inte var surrealistiska. Man kan peka på deras slutna komposition, på deras uppbyggnad kring vissa centra [–––].

Den surrealism som kritiken 1932 hade tillvitat sent på jorden, blir hos Sellman 1949 i Ekelöfs egen efterföljd en beteckning att ifrågasätta och tillbakavisa. Ekelöf hade själv vid flera tillfällen under mellantiden offentligt redovisat sin kluvna inställning till surrealismen: i artikeln ”En återblick” i BLM 1940:10 och i essän ”Självsyn” i antologin Poeter om poesi (1947), där han spelade ner betydelsen av surrealismen som poetisk metod. Ekelöfs komplicerade förhållande till surrealismen och dess eventuella betydelse för hans tidiga poesi har senare kommit att ägnas stort utrymme i den litteraturvetenskapliga forskningen om Ekelöf. (Landgren 1971: 94–136; Olsson 1983: 52–56; Mortensen 2000: 104–108.)

1952: ”en av den svenska modernismens klassiker”

Inför tjugoårsjubiléet av debutsamlingens utgivning trycktes sent på jorden 1952 i Paris i en liten bibliofilupplaga om 216 exemplar med 14 litografier av Tor Bjurström. Trycket hade utförts av Priester Frères för texten och Mourlot Frères för litografierna, ett tryckeri specialiserat på konst och litografier i begränsad upplaga. Även denna utgåva innehåller smärre ändringar i förhållande till originalutgåvan. Bibliofilupplagan rönte ingen större uppmärksamhet i dagspressen: två recensioner av Torsten Bergmark och Tord Bæckström, typiskt nog två kritiker specialiserade på konst, samt en replik av Ekelöf själv till Bergmarks anmälan.

De två recensenterna var översvallande positiva, såväl till utformningen av boken som till Ekelöfs poesi. Konstnären och konstkritikern Torsten Bergmark uppehöll sig i Dagens Nyheter 22/6 1953 mest vid bokens konstnärliga utformning och litografiernas relation till Ekelöfs dikter; den intermediala frågan med en modernare term. Såväl typografi och layout som samspelet mellan texter och bilder gör enligt Bergmark denna utgåva av sent på jorden till en förstklassig bokprodukt och enastående konstnärlig upplevelse. Men han får också anledning att med hjälp av begreppet ”klassiker” positionera Ekelöfs debutsamling i ett litteraturhistoriskt sammanhang: ”Sent på jorden är en av den svenska modernismens klassiker, och den är värd en utmärkelse av det här slaget. Den har också stor betydelse i Ekelöfs diktning som förebådare av en tematik som fått en så vacker och rik utveckling i de senare böckerna.” I likhet med Bergmark ägnade konstnären tillika översättaren, konst- och teaterkritikern i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning Tord Bæckström 17/11 1953 stort utrymme åt själva utformningen av sent på jorden som konstprodukt, för vilken ”inga lovord kunde vara för starka”. Bæckströms omläsning av sent på jorden får drag av panegyrik:

Det är snart tjugo år sedan Ekelöfs första diktsamling kom ut. När man nu återigen läser förstlingsverket slår det en hur dessa dikter klarnat och vuxit under tiden. Att de gör ett så mycket starkare intryck nu än för tjugo år sedan säger något väsentligt om Ekelöf. Allt vad han har skrivit formar sig till en enda stor symfoni och den grundläggande tematiken finns redan i debutboken, men i gestalt av ett slags kryptogram vars innebörd blivit tydligare för varje ny diktsamling allteftersom de ständigt återvändande motiven genomföres med rikare orkestrering. Ekelöfs dikt har den i så gott som i all modern lyrik eftersträvade men så sällan beskärda gåvan att göra det ofattbara kristallklart för känslan. Han går vägar som inte förut varit beträdda och fångar klanger som förut legat utanför ordens räckvidd. Allt renare, allt mer möjlig att upplevas omedelbart, stiger hans vision av det att vara människa på jorden ur tankarnas och ordens betvingande musik, där ångestens och glädjens möjligheter är sammanlänkade som mot varandra arbetande stämmor.

Musik, klanger, symfoni, orkestrering, stämmor: Bæckström arbetar genomgående med ett musikaliskt bildspråk för att fånga egenarten i Ekelöfs poesi. Men han förefaller beskriva någonting som egentligen inte låter sig beskriva (”det ofattbara”, ”vägar som inte förut varit beträdda”, ”utanför ordens räckvidd”). Via det konstartsanaloga resonemanget vill kritikern karaktärisera en poesi vars särprägel tycks undfly kritikerspråket i dess bokstavlighet.

1962: ”Ur-Ekelöf”

Till trettiårsjubiléet utkom på Bonniers sent på jorden med Appendix 1962 och En natt vid horisonten 1930–32. Upplagan var på 4300 exemplar och utgåvan identisk med originalet från 1932. Boken utkom i mitten av november 1962. Den innehåller tre diktgrupper. Först nytrycket av originalet sent på jorden från 1932, följt av ett appendix bestående av två diktsviter, av vilka den första innehåller sexton dikter från 1927–28 och den andra sjutton dikter från tiden fram till 1932, samt avslutningsvis En natt vid horisonten, som är en diktcykel omfattande trettiotalet dikter och prosadikter. Därtill kommer Ekelöfs efterskrift och förord. Utgåvan fick ett omfattande mottagande i tidningar och tidskrifter 1962. Inalles trettiotvå recensioner, inkluderande Bengt Holmqvists muntligt framförda anmälan i Sveriges Radio, P 2, 16/12. Redan första recensionsdagen den 16 november förelåg omfångsrika recensioner av ledande kritiker i så gott som samtliga rikstäckande tidningar. Nyutgåvan av Ekelöfs debutsamling med tillhörande kringmaterial var något av en litterär begivenhet senhösten 1962.

De receptionshistoriska förutsättningarna 1962 är naturligtvis på alla sätt radikalt annorlunda än 1932: då, den tjugofemårige debutanten på avantgardeförlaget Spektrum; nu, den femtiofemårige ledamoten av Svenska Akademien med elva diktsamlingar bakom sig, tio på det ledande förlaget Bonniers. Men till Ekelöfs förändrade position i den litterära institutionen, bör man också lägga den förändring som litteraturkritiken hade genomgått efter modernismens slutliga genombrott från senare delen av 1940-talet. När sent på jorden 1962 tas emot i pressen, är det av en litteraturkritik som står på linje med Ekelöfs lyrik, som är införstådd med den och som är lojal med modernismens grundläggande principer om språk och kommunikation. En införstådd kritik som också talar till en läsekrets för vilken modernismens formspråk inte längre framstår som en provocerande nyhet. En kritik som inte längre ser som sin uppgift att avkunna domslut om begripligt eller obegripligt, utan som förklarar och uttolkar och snarare verkar på litteraturens premisser.

Ordet ’klassiker’ som hade dykt upp i kritikermaterialet 1952 återkommer ett decennium senare.

I Aftonbladet 16/11 1962 recenserade den surrealistinspirerade poeten och översättaren Ingemar Leckius, där han regelbundet bidrog med både litteratur- och konstkritik. Hans anmälan formar sig till en översiktlig karaktäristik av motiv, teman och utvecklingslinjer i hela Ekelöfs författarskap från debuten fram till 1962. Leckius använder uttryckligen ordet ”klassisk” om debutsamlingen:

Sent på jorden är en lyrisk revolt som hunnit bli klassisk, men hur märklig denna tidiga, eruptiva alstring egentligen var förstår man först nu. Nästan alla väsentliga motiv och former finns här som embryo, ja nästan hela Ekelöfs diktning. Och här finns inte bara dess ursprung utan också dess mål. Det centrala dokumentet En natt vid horisonten, skrivet 1930–32, ett heroiskt försök att i abstrakt scenarioform skildra en diktares inre drama. Den vittnar framför allt om den asketiska linjen i Ekelöfs lyrik, den färglöshetens mystik som – om man i poetens anda får uttrycka sig litet paradoxalt – alltmer börjar framträda. Det är en mycket komplicerad bok, men den är också rik, nästan outtömlig. Som tystnaden. [–––] För mig framstår Sent på jorden i detta skick som Ekelöfs viktigaste diktsamling. Den förser oss med en nyckel till hela hans verk.

I danska Information 12/3 1963 recenserade den inflytelserike kritikern och litteraturforskaren Torben Brostrøm, som var en initierad kännare av den svenska modernismen. Han hade själv varit med om att introducera nykritiken i Danmark och bidragit till den lyriska modernismens genombrott där. I likhet med Leckius tillgriper Brostrøm ordet ’klassiker’ för att värdera Ekelöfs debutsamling. Han konstaterar att sent på jorden ”betegnede gennembruddet for svensk poetisk modernisme” och betraktar Ekelöf som en ”fantastisk sensibel kunstner, der kan rense sproget til den yderste enkelhed som udtryk for den dybeste splittelse, hvad der gør ham til en absurdismens klassiker, mindre paradoksalt kan det ikke siges”.

En recensent som hade varit med på de modernistiska barrikaderna från början är Artur Lundkvist. Hans anmälan i Stockholms-Tidningen 16/11 1962 framstår av flera skäl som särskilt intresseväckande. Lundkvist var en dem som kraftfullt hade bidragit till Ekelöfs litterära genombrott med Dedikation 1934. De hade båda framträtt som modernismens förkämpar i början av 30-talet och de medverkade båda som redaktörer i kretsen kring den surrealistinspirerade tidskriften Karavan vid mitten av 30-talet. Lundkvist hade i sin litteraturkritik visserligen ställt sig tveksam till vad han uppfattade som en återgång till ett mer traditionellt orienterat formspråk i Ekelöfs Sorgen och stjärnan (1936) och Köp den blindes sång (1938), men han redovisade å andra sidan en starkt sympatisk läsning av antidualismen och Ekelöfs radikala omprövning av konventionella föreställningar och begrepp i Färjesång (1941). (Landgren 1998: 43–44) Lundkvist sätter 1962 in debutsamlingen i den estetiska ”reduceringsprocess” som Ekelöfs poesi genomgått, men kan samtidigt beklaga att någonting – den ikariska flykten mot poesins höjder – har förlorats på vägen:

Själv kände jag Ekelöf en smula på den tiden (kände honom åtminstone så att jag såg och hörde honom en hel del) och jag har en känsla av att det då fanns något hos honom som senare försvunnit: en upprorisk Rimbaud-själ, en högtflygande romantiker som måhända i förtid förbrände sig själv. Jag tyckte att en Ekelöf gick förlorad och beklagade det.

När han valde att likvidera denna del av sig själv berodde det väl på någon art av nödvändighet. Han reviderade bort något som han måste ha ansett för falskt eller omöjligt. Han tillnyktrade, resignerade, anpassade sig i viss mån till verkligheten. Han påbörjade den långa och allt radikalare reduceringsprocess som lett till hans senaste diktning.

Den nya Sent på jorden-volymen utgör ett led i denna reducering. Ekelöf är besluten att tränga till botten i sin diktning, att gräva fram dess rötter och omvärdera hela sin utveckling. Det intressantaste blir inte de nya avsnitten av hans ungdomsdiktning utan hans kommentarer till dem. [–––]

Får man ta honom på hans ord säger han själv: ’Jag skriver inte mera ’poesi’.’ Han framhåller att det främst är en livsfilosofi han vill utforma, ett fortlöpande tankeexperiment han är sysselsatt med. Han ser människan som ’en dubbelvarelse, ett batteri med både positiv och negativ pol och en ständig, ibland fruktbar, ibland förödande kamp dem emellan’. Han har aldrig varit någon riktig surrealist (en av omedvetna ingivelser besatt diktare). Han lät sig påtvingas den surrealistiska etiketten utifrån. Han var mera inställd på det abstrakta (eller konkreta) i både konst och dikt. Han pekar på Mallarmés sena diktexperiment som en av sina viktiga förutsättningar. [–––]

Ekelöf talar upprepade gånger om ruiner i samband med sin diktning. Han har målmedvetet reducerat sig själv och sin poesi till en ruin, som han genomforskar, utgräver, restaurerar. Möjligen är det för honom den rätta metoden, den rätta verksamheten. För andra kan den dock inte vara den enda saliggörande. Jag skulle kunna tänka mig en surrealistisk Ekelöf med helt andra strävanden. Men han har gjort sitt val och det återstår bara att begrunda det, för några (eller snarare misstänkt många) att också beundra det. Konsekvensen och ihärdigheten är det i varje fall lätt att respektera.

Ekelöf förklarar i sin efterskrift till 1962 års utgåva, att vid tiden för sent på jorden 1932 hade surrealismen ”inte spelat någon större roll för mig”. Surrealistintroduktören Lundkvist som i Ikarus’ flykt (1939) hade skrivit en lång essä om ”Surrealismen: det okändas erövring” och själv förblev lojal mot surrealismens grundläggande ambitioner, vill gärna tänka sig en ”surrealistisk Ekelöf”, ett alternativ som tycks innefatta en mer expansiv diktning än vad som inbegrips i den estetiska reduceringsprocess som Ekelöf, enlig Lundkvist, har ägnat sig åt.

Den mest omfattande recensionen av 1962 års utgåva var signerad Reidar Ekner. Han disputerade samma år vid Stockholms Högskola på en avhandling om lundafilosofen Hans Larsson, hade själv skrivit om Ekelöf och traditionen i En bok om Gunnar Ekelöf (1956), blev nära vän till Ekelöf, Ekelöfforskare och bibliograf samt utgivare av Ekelöfs Samlade skrifter (1991–93). I BLM 1962:10 mätte hans anmälan närmare fyra dubbelspaltiga sidor. Ekner beskriver och karaktäriserar det nya diktmaterial som ger kontext till originalutgåvan, men ägnar merparten av sin recension åt den tredje och sista avdelningen, En natt vid horisonten. Ekner diskuterar Ekelöfs redigeringsprinciper för denna under lång tid tillkomna och successivt reviderade diktsamling, karaktäriserar dess dramaliknade form och frilägger dess dominanta motiv. Själva omtrycket av originalutgåvan sent på jorden från 1932 föranleder Ekner att reflektera över diktsamlingens betydelse i den svenska litteraturhistorien:

sent på jorden framstår bara allt tydligare som den viktigaste av de svenska diktsamlingar som har utkommit det här seklet, om den också inte kan sägas vara den mest fulländade eller monumentala. Den gör det inte bara av den anledningen att den för rikssvenskt vidkommande innebar det första konsekventa försöket till lyrisk modernism – Pär Lagerkvist och de fem unga hade med sin blandning av nytt och halvmodernt inte helt lyckats frigöra sig från en sliten traditionalitet – utan också därför att den nya bärande linjen inom den svenska poesin under de sista trettio åren kan spåras tillbaka till just 1932 års sent på jorden. Viktig har den varit inte minst för Ekelöfs egen fortsatta lyriska diktning, som sansade bedömare efter noggrant övervägande har förklarat vara den största på svenskt språk under vårt århundrade, ja sedan Stagnelius. Han har ständigt återvänt till sent på jorden-diktningen för att återfinna den röda tråden i sitt skapande, och dikter och motiv som härrör från den tiden har som samhörighetstecken och stödjepunkter dykt upp i de flesta av hans senare samlingar.

Ekelöf och sent på jorden inrangeras i Stagnelius’ efterföljd i den svenska litteraturens kanon. Ett viktigt skäl till denna upphöjelse är för Ekner att Ekelöfs diktsamling på ett avgörande sätt har påverkat den svenska lyrikens utveckling decennierna efter 1932. Romantikens Stagnelius och modernismens Ekelöf framställs som två jämförbara förnyare och litteraturhistoriska normbrytare i sina respektive epoker. I likhet med Ekner ger nyutgåvan av sent på jorden Folke Isaksson skäl att ringa in Ekelöfs position i den svenska litteraturhistorien. Lyrikern Isaksson debuterade i början av 50-talet men verkade även som antologiredaktör, översättare av utländsk poesi och som kritiker i flera dagstidningar under 50- och 60-talet. Han anmäler mycket omfångsrikt i Dagens Nyheter 16/11 1962:

Det är möjligt, jag håller för troligt, att framtiden (om den inträffar) kommer att betrakta Gunnar Ekelöf som den störste lyrikern på svenska under detta århundrade.

Han är inte den mest iögonfallande. Han är en magiker, men hans lyriska magi är varken glansfull eller smeksam. Han kan inte som Bertil Malmberg med en viskning frammana tempelsalar, purpurgemak och fylla dem med skimret från kandelabrar. Han kan inte, som domptören Erik Lindegren, få stenar att sjunga eller stenar att brinna. Han har inte Artur Lundkvists snabba kamerablick över kontinenter, oceaner, inte Harry Martinsons örtagårdsmästarhand. Och hans yxa har inte samma bett som den Elmer Diktonius hugger sitt hässjevirke med.

Han är närmare befryndad med döddansaren Nils Ferlin, och släkt i mjältsjuka och månsken med Edith Södergran. Men det är omöjligt att finna honom lika gripande, lika intagande.

Bland svenska lyriker har Gunnar Ekelöf inte nått högst, men han har varit djupast, och ur djupen har han hämtat fram en sanning med ett förödande sken. Han har vågat det riskablaste av allt, i klart medvetande om riskerna: att se medusan in i ögonen. Han har kommit undan med livet, fast inte utan men.

Isakssons upphöjelse av Ekelöf är ett led i kanoniseringsprocessen och ytterligare en bekräftelse på Ekelöfs oomstridda ställning 1962 som en av 1900-talets främsta svenska lyriker. En process där allt således har förändrats på de tre decennier som 1932 inleddes med kritikens många gånger hånfulla avfärdanden och oförstående mottagande av sent på jorden.

En annan blivande Ekelöfforskare som i likhet med Ekner recenserade utgåvan 1962 var filosofie doktorn Brita Wigforss som anmälde i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 16/11 1962 under den talade rubriken ”Ur-Ekelöf”. Detta var inte första gången hon skrev om Ekelöf. Wigforss hade tidigare med efternamnet Tigerschiöld publicerat en vägande analys av Ekelöfs dikt ”Samothrake” i BLM 1959:2. Wigforss framhöll hur den radikalt språkförnyande debutboken gestaltade en tematik som varieras i efterföljande böcker:

Sent på jorden är en självmordsbok och en dödsbok har Ekelöf flera gånger förklarat. I formen var den radikalt ny när den kom, och dess extrema språkexperiment gav ångest och äckelkänslor, melankoli och självutplåningsdrift en förtätad uttryckskraft, som sprängde sig fram med ungdomligt trots. Från tjugotalsmodernismen skilde den sig kanske mest genom draget av dårhusmässigt upplöst och omkastat bildspråk. Ofta har den första dikten citerats för sina djärvt registrerande, personifierande bilder [–––]. Uppslag och temafragment från denna samling har trängt in i nästa alla Ekelöfs verk. Havstema, fågelmetaforer, färgsymboler skymtar förbi i de brutalt förmedlade associationernas ström. Ännu i En natt i Otočac finner man ett direkt eko av Kosmisk sömngångare. Ändå mer märkbar blir emellertid kontinuiteten mellan sent och tidigt vid en jämförelse med de nypublicerade större brottstyckena.

Liksom nyutgåvan av sent på jorden föranleder Ekner att tala om ”den röda tråden” i Ekelöfs författarskap, blottlägger Wigforss ”kontinuiteten mellan sent och tidigt” i Ekelöfs diktning. På motsvarande sätt framträder för kritikern och översättaren Madeleine Gustafsson i Expressen 16/11 1962 ”kontinuiteten” i Ekelöfs författarskap ”med överväldigande tydlighet” i och med denna nyutgåva:

När Gunnar Ekelöf för trettio år sedan gav ut sin första diktsamling sent på jorden, låg det kanske närmare till hands att söka efter förebilder och samtida parallellföreteelser än nu. Att boken bröt radikalt med all inhemsk tradition var uppenbart, liksom att den hade sina rötter i andra och främmande kulturer – vilka ofta har påpekats och inte skall utredas här: indisk mystik, fransk symbolism och surrealism, olika musikaliska inspirationskällor. Man uppmärksammade den formella likheten med en poet som Robert Desnos och gemenskapen med surrealismen i vissa stämningar av äckel och leda, i intresset för den mekaniska tiden (klockor) och fantastiska drömvisioner.

Främst tyckte man sig emellertid återfinna surrealismen i det ominösa draget, som är så påträngande i Ekelöfs första diktsamling, denna osynliga närvaro som det talas om i en av dikterna och som kan förnimmas över allt i sent på jorden – liksom den ofta lurade bakom de hallucinatoriskt skarpa konturerna i den surrealistiska konsten: något skräckinjagande som bara allt tydligare dröjde kvar sedan man lyst upp i alla vrår på jakt efter det.

Nu, trettio år senare, när Ekelöf ger ut en nyutgåva av den sedan länge oerhört svåråtkomliga debutboken, utökad med ett Appendix bestående av tidigare och samtida manuskript [–––] förefaller ändå allt detta oväsentligt. [–––] Vad som i stället framträder med överväldigande tydlighet är kontinuiteten, det djupa personliga sammanhanget. Debutboken visar sig i ljuset av Ekelöfs senare diktning ännu originellare än man då kunde ana och dess form personligare, präglad av en djupare nödvändighet än vad som kanske kunde urskiljas då, av dem som bara fattade den som ekvilibristiska språkövningar och desperata grammatiska upprorsförsök.

Gustafssons perspektiv innebär naturligt nog, i likhet med flera andra kritikers, att hon läser den tidige Ekelöf genom den senare. Hon vänder kikaren bakåt och låter sent på jorden 1962 och dess kringmaterial samt Ekelöfs egen historieskrivning i efterskriften skärpa blicken för sent på jorden 1932 och dess unika betydelse för Ekelöfs författarskap.

Ord och Bild-redaktören Lars Bäckström, som hade skrivit mycket uppskattande om Ekelöf 1949, återkom till författarskapet i Uppsala Nya Tidning 16/11 1962. Han betecknar omtrycket av ”den epokgörande debutsamlingen” som mycket välbehövligt och noterar att Ekelöfs svåråtkomliga debutsamling visserligen har utkommit i två senare versioner 1949 och 1952 men inte förrän nu återutgivits i sitt ursprungliga skick. Bäckström diskuterar i likhet med Wigforss och Gustafsson, kontinuiteten i författarskapet och påtalar en viss diskrepans i sambandet mellan den äldre och yngre Ekelöf:

Men identifikationen mellan den åldrade (vitalt åldrade) och den unge Ekelöf är inte fullständig. Det dominerande intrycket av strountes-periodens poesi är mer av hänsynslös nykterhet än av skräck och förintelsesvärmeri: de två sistnämnda attityderna är däremot markerade i Sent på jorden. I stället tycks det vara de samtidiga utkasten som Ekelöf speciellt har känt igen sig i under de senaste åren. Genom det torrt nedtecknade och fragmentariskt-stammande i många av dessa skisser har de tydligen gett honom en upplevelse av att känna igen en personlig och allmängiltig problematik utan retorisk förklädnad. Hans nya poesi innebär ett avsiktligt, estetiskt genomfört utnyttjande av motiv och diktmetod i sent-på-jorden-tidens fragmentariska kladdmanuskript.

Bäckström uppfattar det så, att det snarare är estetiska hållningar i det tidigare opublicerade materialet som går igen i Ekelöfs strountes-diktning, hans så kallade antipoesi, från senare delen av 50-talet och inte så mycket känslostämningarna ur den publicerade sent på jorden.

Poeten, kritikern och redaktören Stig Carlson återkommer i Arbetet 23/11 1962 till Ekelöf. Carlson hade, som vi såg, redan 1949 skrivit hängivet om Ekelöf och på 50-talet var han tillsammans med Axel Liffner redaktör för den första antologin om Ekelöfs författarskap, En bok om Gunnar Ekelöf (1956), vilken ingick i FIB:s Lyrikklubbs Bibliotek, som Carlson hade grundat. Carlson anknyter 1962 till det första litteraturkritiska mottagandet 1932:

En boktitel som 1932 säger att det är sent på jorden måste anses ovanligt adekvat, nästan siarmässig. Det året stod klockan nära tolv, året därpå var vanvettet lössläppt och galningarna beredda att krossa världsdelen. Gunnar Ekelöf nöjde sig med att ’krossa bokstävlarna’. Hans första bok blev ingen triumf, kritiken molteg eller hånflinade – med några undantag. I Arbetet skrev Elmer Diktonius om ’en vilja, en djärvhet till något och en hand som förmår skänka denna vilja en konstnärlig, vårdad form’.

Tretti år senare är det fortfarande sent på jorden och vi som lever nu har haft att inrätta oss därefter. [–––] Med sent på jorden inleddes ny epok i svensk lyrik. Med ett renare språk, ett sannare förhållande mellan tanke och ord. Den processen blir också på sitt vis belyst i denna nya utgåva. När Gunnar Ekelöf säger att han inte längre skriver ’poesi’ så må han ha rätt inför sig själv. Det han skriver (och beskriver) är ett svenskt språk, som blivit rikare och friare. Det är nästan ett storverk att ha utfört den bravaden. De gamla slitna berömmelseorden verkar slintande meningslösa att använda på den här boken. Därför kan jag enklast sluta med att säga: skyll er själva om ni inte läser sent på jorden 1962!

Carlsons anspelning på 1932 års oförstående och nedlåtande mottagande, där Elmer Diktonius ändå tillskrivs en viss klarsynthet, är ett kritiskt grepp som går igen även hos Manne Stenbeck, blivande fil. lic. i litteraturhistoria och senare programdirektör på TV 1. Stenbecks anmälan i Arbetarbladet 13/12 1962 tar inledningsvis formen av en kritik av kritiken, där det tidiga mottagandet av sent på jorden står i centrum:

Nu var det 1932. I BLM anmäls en bok av en Gunnar Ekelöf: Sent på jorden, dikter 1927–31. Författaren befinns vara ’långt ifrån talanglös’. Han säges vara surrealist. Men att ’basera en uttrycksform på desorganisation och intellektuell och emotionell viljelöshet, vore en ’esteticism av osundaste sort’. Författaren citeras: ’vi börjar om’ – och kommentaren följer: ’den meningen är fullt begriplig och i hög grad värd att tagas ad notam’. Boken betingade ett pris av tre (3) kronor. Recensent var Georg Svensson, bladets redaktör.

Nu är det 1962. Samlingen har nyutgivits tillsammans med en mängd samtidigt stoff i en tjock volym. Ett är visst. Recensionerna blir av annan art fast inte nödvändigtvis riktigare för det. [–––]

För att ta det från början. 1932 kom sent på jorden i en upplaga av 600 exemplar. Denna diktsamling har sedan blivit en bibliofil raritet, betingande ett pris uppåt två hundralappar. Men nu, detta verkligt dyrbara dokument! Därtill försett med samma vinjett av Otto G. Carlsund som 1932. Originalsamlingen var en mycket vacker bok rent hantverkmässigt [!] sett. Nyutgåvan kommer förlagan så nära man gärna kan begära. Det finns alltså anledning för var boksynt människa i riket att bestorma bokhandlarna!

Årets volym inleds alltså med en omtryckning av sent på jorden. Man kan kalla den diktsamlingen epokgörande på många grunder.

Carlson och Stenbeck kan ur sitt efterhandsperspektiv tacksamt slå ner på de första kritikernas katastrofala felbedömningar. Med modernismens segertåg som facit är det naturligtvis lätt att 1962 konstatera att kritikens kalkyler 1932 slog uppseendeväckande fel.

Åke Janzon, som under tre decennier var ledande bedömare i Svenska Dagbladet, bjuds på en omtumlande upplevelse vid sin omläsning 16/11 1962 av sent på jorden:

När man nu läser den på nytt blir man nästan häpen över vilket äventyr den erbjuder […]. Även den som har en ingrodd kärlek till Dedikation måste frapperas av hur mycket livskraftigare och renare diktionen och rytmen är i sent på jorden. Överrikedomen, skönsjungandet, den juvelgnistrande koloriten, den ordberusade extasen i Dedikation skulle visa sig leda in i en återvändsgränd. Det är till den större sakligheten och nakenheten i sent på jorden som skalden har kunnat återvända som till en ständigt fruktbar utgångspunkt. Och den är inte bara förebud om Ekelöfs egen kommande produktion, man märker lätteligen hur den i vissa avseenden har varit ABC-bok för flera fyrtiotalister, kanske inte minst för den skald som skrev Mannen utan väg.

Det inflytande från sent på jorden på efterkommande svensk lyrik som Janzon urskiljer är ett tema hos flera kritiker 1962 och ett uttryck för det man kunde kalla verkningskraften hos en kommande litterär klassiker. Jämförelsen med Erik Lindegren är Janzon inte ensam om. Han delar den bland annat med litteraturhistorikern och kritikern Erik Hjalmar Linder, som 1949 för första gången hade behandlat Ekelöfs författarskap i ett litteraturhistoriskt översiktsverk. Det skedde i den åttonde delen av Henrik Schücks och Karl Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria där Erik Hjalmar Linder författade Fyra decennier av nittonhundratalet. Han karaktäriserar där på sju sidor författarskapet och dess dittills sex diktsamlingar. I Göteborgs-Posten 4/12 1962 uppmärksammar Linder förhållandet mellan 1962 och 1932 års Ekelöf och redovisar sig egen sentida läsarreaktion på återseendet med sent på jorden, vars bildspråk påminner honom om Lindegrens i mannen utan väg (1942):

Vad 1962 års Gunnar Ekelöf synes vilja göra med sin presentation av 1932 års Gunnar Ekelöf är dels att poängtera de ursprungliga motivens oerhörda fruktbarhet, dels att bekänna sig till deras aktualitet.

Hur reagerar man då som läsare vid återseendet med Sent på jorden-motiven och deras släktingar? Man häpnar och hisnar på nytt inför detta rika, glidande, suggestiva språk (då kallat surrealistiskt), där ångest, äckel, dov förtvivlan men framförallt väntan får en gestaltning utan samtida motstycken. Man frapperas av bildernas ständiga övergång i varandra och tycker sig se ett sammanhang med Lindegrens Mannen utan väg (som kom sju [!] år senare). [–––] Man tycker sig bevittna ett själstillstånd som i sitt framvällande liknar en naturkatastrof. Man känner stor respekt inför den rika förnimmelseförmåga, den envetna formvilja, den tankeskärpa och det personliga oberoende, som dikterna avslöjar. Ekelöf erkänner sin tacksamhetsskuld till Mallarmé och andra fransmän, men hans originalitet är ändå suverän.

Kritikern och översättaren Lars Bjurman, som från 1963 ingick i redaktionen för Ord och Bild tillsammans med Lars Bäckström, anmälde i Sydsvenska Dagbladet Snällposten 3/12 1962. I likhet med flera andra kritiker reflekterar Bjurman uttryckligen över sin egen sentida omläsning av Ekelöfs debutsamling och han låter associationerna gå även till Lindegren:

När jag nu läser om Sent på jorden med dess olika appendix finner jag att koloriten är betydligt mer dämpad. Här finns ’solnedgångens blodskam’ och andra röda trådar som erinrar om något som Ekelöfs mångsidighet kanske har kommit en och annan att glömma bort: att hans undergångsromantik inte huvudsakligen har varit elegisk eller gnomisk, utan extatisk, eldsflammande. Fågel Fenix var länge hans stående diktarsymbol, och hans fåglar sträckte mot solnedgångarnas brinnande reden ett årtionde innan Lindegrens hade lyft från sina grenar.

Jämförelsen med Lindegrens författarskap – där Bjurman anspelar på Lindegrens formulering ”för att vårt enda rede är våra vingar” ur ”Pastoralsvit” i Sviter (1947) – har han som synes gemensam med Janzon och Linder och den säger naturligtvis en hel del om kanoniseringen av den svenska högmodernismen. 1962 var både Ekelöf och Lindegren ledamöter av Svenska Akademien. Trettio respektive tjugo år tidigare hade deras respektive diktsamlingar sent på jorden och mannen utan väg – förbundna med varandra bland annat i sitt avantgardistiska bruk av gemen stavning – i sina första konfrontationer med litteraturkritiken inlett sin färd mot kanonisering. (I förbigående kan man notera att Ekelöf själv hade publicerat en mycket positiv anmälan av Lindegrens mannen utan väg i BLM 1942:6 och bland annat konstaterat: ”Det är inte surrealism utan ett fullt medvetet försök att skapa ett personligt språk.” Ett tillrättaläggande som Ekelöf nog också kunde låta gälla för en vanligt förekommande kritikeruppfattning om hans egen diktsamling 1932.)

Lindegren återkommer också tillsammans med flera andra modernister som jämförelsepunkt hos Göran Eriksson i Västerbottenskuriren 16/12 1962. Han läste uttryckligen sent på jorden ur ett sentida receptionshistoriskt perspektiv, som led i modernismens gradvisa genombrott under 1900-talet i mötet med en motsträvig kritik:

Nästan all den lyrik som idag skrivs i vårt land är vad man brukat kalla ’modernistisk’. Det har utbildats en modernistisk tradition som gjort att själva termen har förlorat sin klang. Att skriva orimmad vers utan regelbunden rytm, att på ett drömartat sätt blanda verkligt och fantastiskt, att medvetet söka sig till det mångtydiga och svårtydda, ingenting av detta innebär längre något revolutionerande utan är tvärtom den linje de allra flesta poeter följer. Men det dröjde länge innan modernismen slog igenom, och flera diktsamlingar som idag ter sig som århundradets märkligaste möttes när de först publicerades av oförståelse, misstro eller löje. Så var fallet med Pär Lagerkvists Ångest, Birger Sjöbergs Kriser och kransar, Gunnar Ekelöfs sent på jorden och Erik Lindegrens mannen utan väg.

Av de nämnda samlingarna är Gunnar Ekelöfs, som utkom 1932, i flera avseenden den märkligaste. Den var skriven av en tjugofemåring, som efter en personlig kris lyckades ta sig samman och med ett par vänners hjälp ur sitt rika manuskriptmaterial sortera ut en debutsamling. sent på jorden trycktes på Spektrums [förlag], hälften var numrerade. Så sent som 1946 kunde man ännu komma över något av de numrerade exemplaren i bokhandeln. I dag är de antikvariska rariteter som betingar mycket höga priser. [–––]

Det är tvivelaktigt om någon annan svensk diktsamling så radikalt brutit med den lyriska traditionen som Ekelöfs debutbok, och det är inte underligt om den möttes med förvåning eller oförståelse när den utkom. I dag känns sent på jorden inte chockerande längre, men det är påfallande hur starkt den ännu griper vid en omläsning. Dess ordmagi behåller sitt grepp om läsaren och man upplever dess poetiska rikedom med alla sinnen. En sådan debutsamling kan bara ha skrivits av en lyrikens mästare.

1962 har modernismen blivit tradition och allfarväg, i sig något att revoltera mot. Man kan betänka, att ungefär samtidigt med kritikern Göran Erikssons receptionshistoriska exposé över modernismens historiska öde börjar nya konstnärliga strömningar i tiden göra sig gällande som ville ta litteraturen i andra riktningar: 1961 den banbrytande utställningen Rörelse i konsten på Moderna Museet och samma år Öyvind Fahlströms konkretistiska program i tidskriften Bris, dessutom 1961 Göran Palms lyriska debut där nyenkelheten får sitt första uttryck. Det är konstnärliga riktningar som på olika kritiskt reviderande sätt – direkt och indirekt – förhåller sig till den högmodernistiska tradition där Ekelöfs sent på jorden är en grundpelare.

Den genomgående tematiken i recensionerna 1962 är Ekelöfs återvändande till sitt konstnärliga ursprung och det fortsatta författarskapets förankring i sent på jorden-materialet. På olika sätt varierar Ekelöf, enligt kritiken, i sina senare diktsamlingar motiv, teman, figurer som hade upptagit honom åren runt debuten. Det nya material som Ekelöf med utgåvan 1962 offentliggör innebär att denna ständigt pågående bearbetning och revidering av en ekelöfsk ’ur-text’ framträder allt tydligare. sent på jorden läses 1962 följaktligen som en integrerad del i ett författarskap och inte som förstlingsverk av en litterär debutant. Den litteraturkritiska värderingen av diktsamlingen måste förstås bli av helt annorlunda slag. Nu råder konsensus om att Ekelöfs debutsamling är ett modernistiskt storverk och ett av det svenska 1900-talets viktigaste litterära verk.

Kanon och klassiker

Ett litterärt verk kan egentligen inte sägas existera som litteratur utan att det har blivit läst av någon. Denna läsning är alltid historiskt situerad och läsningens manifesta uttryck möter bland annat i litteraturkritiken, här huvudsakligen fattad som recensionen eller den litterära anmälan. Denna kritik inbegriper i sin tur alltid värdering, och dess medvetna eller omedvetna funktion är att inplacera verket i ett historiskt sammanhang, att rangordna det och jämföra det med andra verk, dvs. att bedöma dess värde och att alltså ägna sig åt värdering. (Jfr Forser 2002: 113–135) En effekt av denna historiskt betingade litteraturkritiska aktivitet är att verket direkt eller indirekt relateras till kanon, och att detta framgent kommer att inkluderas i eller exkluderas ur kanon, beroende på arten av den kritiska värderingen. Litteraturens historia är således också litteraturkritikens historia, och det är i detta beroendeförhållande mellan litteratur och kritik som kanon framskapas. Kanoniserade texter är således delvis en fråga om praktik. Texterna finns så att säga inte i kanon av sig själva. De finns där för att människor genom historien – inte minst litteraturkritiker – har gjort vissa saker med dem, som att läsa dem och ha uppfattningar om dem. Kanon kan alltså ses som resultatet av en sådan mänsklig praktik. Den litteraturkritiska praktiken i fallet sent på jorden har visat hur denna kanoniseringsprocess i ett fall kan ta sig ut. På tre decennier tas klivet från ”esteticism av osundaste sort” till ”epokgörande”. Ytterligheterna i en litteraturkritisk kanoniseringsprocess kan inte framstå tydligare.

Det litteraturkritiska mottagandet av Gunnar Ekelöfs sent på jorden är således en receptionsestetisk och receptionshistorisk fråga, eftersom litteraturkritik är resultatet av en tillägnelse och det artikulerade omdöme som denna resulterar i. 1932 konfronterades kritikerkåren med ett nydanande litterärt verk som utmanade det traditionella estetiska normsystemet och som för att kunna förstås egentligen krävde en radikal omprövning av invanda estetiska förhållningssätt. En förändring som majoriteten av de aktuella kritikerna tydligtvis ännu inte var mogna för. Ur det receptionshistoriska perspektivet framstår sent på jorden närmast som ett idealtypiskt exempel på en normbrytande föregångare i litteraturhistorien. Sådana verk som det i förstone inte tycks finnas någon läsekrets för, som så radikalt ifrågasätter invanda estetiska förväntningar att det först så småningom kan skapas en publik för dem. (Jfr Jauss [1970] 1989: 25–28) I kritiken 1932 hade Gunnar Ekelöfs debutsamling sent på jorden på flera håll avfärdats som en provokativ och pretentiös surrealistisk obegriplighet – 1949 karaktäriseras den som modernistisk ”klassiker”. Det säger mycket om diktsamlingens färd från periferi till centrum. Det säger också något om det estetiska normsystemets förändring över tid i promodernistisk riktning, en förändring som diktsamlingen sent på jorden på ett avgörande sätt har bidragit till. Dess fulla verkningshistoria har vi alltså kunnat avläsa först i efterhand, när kritikerkår och läsekrets så att säga har hunnit ikapp diktsamlingen, när effekterna av dess normbrott har institutionaliserats.

En med Ekelöf besläktad normbrytare i litteraturhistorien, Ezra Pound, har påpekat att en klassiker inte är klassisk därför att den rättar sig efter vissa formella regler eller passar vissa definitioner utan ”på grund av en evig och okuvlig friskhet”. ([1951] 1966: 11) Tankegången återkommer hos den italienske romanförfattaren och essäisten Italo Calvino ([1991] 2009: 3–9) som har reflekterat över vilka egenskaper som kan tänkas utmärka en litterär ’klassiker’. En av dessa säger att en klassiker är ett litterärt verk som ständigt rör upp ett dammoln av kritisk aktivitet omkring sig, men som ändå alltid skakar av sig dammpartiklarna. Om dammolnet i fallet sent på jorden skulle vara den litteraturkritiska diskursen 1932–1962 förefaller beteckningen klassiker utan tvivel relevant för Ekelöfs debutsamling. Calvino tänker sig vidare, att en klassiker är en bok som med varje omläsning erbjuder lika mycket av en upptäckt som vid första läsningen. Följaktligen är en klassiker är en bok som aldrig har uttömt allt den har att säga för sina läsare. De omläsningar som kritikerna 1949, 1952 och 1962 redovisar av sent på jorden ger på olika sätt uttryck för effekterna av ’klassikerns’ kvaliteter – läsarens ständiga nyupptäckter och verkets outtömlighet, dess okuvliga friskhet med Pounds ord.

Litteratur






– Föreliggande verk har publicerats inom ramen för projektet SENT PÅ JORDEN: EN SAMLING, ett samarbete mellan Litteraturbanken, Uppsala universitetsbibliotek och Gunnar Ekelöf-sällskapet.

Litteraturbanken, 2017