Arvid August Afzelius (1785-1871)

ARVID AUGUST AFZELIUS (1785–1871) valdes 1811, som förste medlem, in i det samma år stiftade Götiska förbundet, där han blev en av de mest aktiva ledamöterna. I förbundets tidskrift Iduna deltog han med för samtiden viktiga översättningar av Völuspá och Sólar liód. Tillsammans med den danske språkforskaren Rasmus Rask företog Afzelius sedermera även en översättning av den poetiska Eddan (1818), som kom att bli en ojämförlig källa till kunskap om den nordiska forndikten. Afzelius hade tidigt i livet börjat uppteckna svenska folkvisor; ett intresse som låg i linje med romantikens och göticismens tillbakablickande. Tillsammans med Geijer utgav han samlingen Svenska folk-wisor från forntiden (1814–17), vilken bidrog till att göra folkvisorna, om än till dels 'förskönade' av Afzelius, populära även inom de bildade klasserna. Afzelius diktade själv i gammal folkvisetradition; bland hans mest kända verk av denna skrivart kan nämnas ”Necken” och ”Alundavisan”. Han bidrog även med till magnituden mindre dikter i Poetisk kalender. Afzelius var till yrket präst och skrev två psalmer, varav en – nr 22 – kvarstår i 1986 års psalmbok. Han vann därtill uppskattning för diktcykeln ”Lidandets väkter”, om Kristi pinas historia. Afzelius mest omfattande arbete är Svenska folkets sagohäfder, eller fäderneslandets historia, sådan hon lefvat och till en del ännu lefver i sägner, folksånger och minnesmärken (11 band, 1839–70), ett verk flödande av, ej alla gånger tyglad, fantasi.