IV .
OM POESI 1 SÅK
Y ar tid är ny , säger man . Vi gå ett nytt tidehvarf
till mötes : må vara , men livaruti ? Hvaruti består det
nya , som vi gå till mötes ?
I samhällets pånyttfödelse , svarar man . Vi tvifla
ej derpå ; men månne ett tidehvarf af så genom
gripande kraft , som vårt , blott stannar vid samhälls
byggnaden ? vid politiken ? Derpå tvifla vi .
Eller kanske rättare : samhällets regeneration , då
dermed icke förstås några ytliga formförbättringar
allenast , utan återupplifvandet af hela samhällets in
nersta nerv , medför nödvändigt en fordran af pånytt
födelse af allt annat också : af allt det vigtigaste , som
angår menniskan . Det rör då icke blott politiken , sa
vida dermed förstås statsformerna allenast . Om man
i ordet Samhälle således inbegriper det stora af alla
slag , som måste intressera menniskan på jorden , så
är det sant , att vår tid nöjer sig med att kräfva
” Samhällets pånyttfödelse ” . Men dit hör då också :
religion , skön konst , poesi . Vi inskränka oss i denna
afhandling till några ord om Poesiens restauration .
Restauration af poesien ! skall man ropa . Hvad
vill det säga ? behöfva vi häruti restaureras ? Äro vi
