Barbro Alving (1909-1987)

BARBRO ALVING (1909–1987). Orädd krigsreporter, strävsam tidningsmurvel, språk- och stilbegåvad kåsör. Men också kristen pacifist och humanist med civilkurage, samt queer pionjär. Käringen mot strömmen, den signatur Alving fick på Vecko-Journalen 1942, kan förefalla synnerligen passande.

Själv föredrog hon Bang. En enkel sammansättning av förnamnets inledning och efternamnets avslutning, men också ett ljudhärmande ord för ett plötsligt, högt ljud. Signaturen har, precis som Barbro Alvings skrivande, något omisskännligt schvungfullt över sig. Det är här och nu. Och Bang befann sig påfallande ofta i händelsernas centrum – Berlin-olympiaden 1936, inbördeskrigets Spanien, finska vinterkriget, Indien inför självständigheten, Hiroshima efter atombomben, Ungern –56, Sverige mot Brasilien i fotbolls-VM –58, Ingo mot Floyd i boxnings-VM –59, Vietnam –67 och Prag –68. Bara för att nämna ett axplock av alla historiska milstolpar.

Ändå, eller kanske just därför, är hennes namn knappast ägnat åt evigheten. Kan hennes texter, så uppenbart skrivna i och för sin samtid, uppbåda något utöver ett rent historiskt intresse? Barbro Alving var ju i främsta rummet en samtidsspanare med korta deadlines. Flyktigheten ingick i grundkonceptet. Det handlar om brukstexter, om än med verve. Den blandning av nyhetstext och kulturjournalistik som präglar Bangs reportage finns inte längre. Ändå är det fascinerande hur hon till synes sömfritt rörde sig mellan lätta sidan och de tunga reportagen. Eller rättare sagt hur hennes stilkänsla överflyglade redaktionella gränssättningar. Kanske kan just stilen trots allt överbrygga tidsavstånden?

Hon hade att brås på. Det språkliga kulturarvet och den kvicka, humoristiska tonen hölls högt i det Alvingska hemmet. Fadern Hjalmar doktorerade i nordiska språk i Uppsala och blev efter några år värvad som lektor och studierektor till Whitlockska samskolan i Stockholm, där även Barbro tillbringade några skolår fram till studentexamen. Hjalmar översatte isländska sagor, skrev om språk och stil samt intresserade sig för stadshistoria.

Men den särpräglade språkbehandlingen kom lika mycket från modern, Fanny Alving. Redan morfar, skepparen August Rönn, hade för övrigt en intressant hobby – fransk grammatik! Fanny var författare och kåsör med satirisk och vardagshumoristisk ådra. Under signaturen Maja X medverkade hon regelbundet i den av Albert Engström grundade skämttidningen Strix (1897–1924). Det var kvick- och klurigheter av brittiskt märke, wit, med anrika Punch som förebild.

Kanske var även Barbros melankoliska och rastlösa sinnelag ett arv från modern. Tonårens brev och dagboksanteckningar skvallrar om komplex för övervikt, stark kärlekslängtan och en osäker könsidentitet. Redan då gärna med dråpligheter som skydd.

Yrkesvalet kunde synas förutbestämt. Redan som 11-åring ska Barbro Alving dessutom ha deklarerat att hon ämnade bli journalist. Den lätta, satiriska stilen övade hon upp genom flitigt brevskrivande och spex- och revymakeri. I 18-årsåldern tar dagboksanteckningarna avstånd från journalistiken. Hon vill inte föröka mängden ”strunt och flärd och oväsentligheter”. Samtidigt vill hon göra nytta och kanske även göra sig ett namn. Året därpå börjar hon medverka i Stockholms Dagblad, först som oavlönad volontär. Efter en dryg vecka är signaturen Bang på plats.

Strax blev hon redaktionssekreterare på veckotidningen Idun, full av välrenommerade skribenter, förutom mamma Fanny bland andra Selma Lagerlöf, Marika Stiernstedt och Elin Wägner, beundrad mentor och förebild. Barbro nyttjade fem skilda signaturer till olika skrivarroller som också säger någonting om mångsidigheten – den kåserande Bang, den seriösa reportern B A, dagsversmakaren Rosa, skönhetsrådgivaren Pandora och filmrecensenten Miss Bio. Det var särskilt den senare som gjorde Barbro Alving populär.

Men hon ville snart ut, se världen. År 1931, mitt under depressionen, drog hon som 22-åring till Paris. Breven rymmer kärleksbekymmer med dubbelliv och hemlighetsmakeri. Fästman hemma och älskarinna på pensionatet. Homosexualitet var förbjudet enligt lag. Men Barbro var försiktig. Hängde mycket på caféerna med ett par av de manliga pensionatsgästerna. Under några höstveckor vistades hon i den lilla bretonska badorten Bénodet, och vandrade, läste, pratade väder med fiskargubbar och begrundade livet. Hemkommen blev Bang åter filmrecensent på Idun, och student utan examen. På faderns återkommande önskan om latinstudier deklarerar dagboken: ”jag vill leva och inte läsa urdöda språk”. Hon gled alltmer till vänster och började medverka i Clarté.

1934 kom så erbjudandet om vikariat på Dagens Nyheter, som påföljande år övergick i en anställning som skulle vara i tjugofem år. Barbro Alving närmast bodde på redaktionen under de första åren. Efter dagens uppdrag spelade hon bridge med nattpersonalen, hängde på lokal och drack grogg. Men engagemanget i kvinno- och fredsfrågan från Elin Wägner drog också. Valet mellan att följa i Wägners fotspår eller satsa helhjärtat på journalistiken hette pengar och försörjningsansvar, men också nyfikenhet, en stark vilja att vara med. Det omfattande materialet till en Wägnerbiografi som Barbro Alving slet med i två decennier – hennes tragedi enligt vännerna – fick lämnas över till andra (Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder).

Det var framför allt på Dagens Nyheter som vägen från reportaget till kåserisidan trampades upp, och det geniala var förstås kombinationen – en världsreporter med personlig röst. De olympiska sommarspelen i Berlin blev det stora kraftprovet och genombrottet. Uppdraget var av en ny sort: Bang skulle nämligen inte skriva om själva idrottsprestationerna, utan leverera dagsrapporter riktade till den breda läsarskaran, det som på journalistspråk brukar kallas ”kringreportage”. Texterna visar att skribenten, bakom sitt till synes goda humör, var väl medveten om vad som pågick bakom propagandamaskineriet. Det är nu Barbro Alving arbetar fram det som gör henne till ”Famous Bang” – medryckande, anekdotiska och associativa texter, ofta med dråpliga inslag och satirisk udd. Som när hon skärskådar de tyska simmarnas bruna badkläder (”partifärgen ända in på bara skinnet”), eller preciserar huruvida de defilerande nationerna på stadion idkar ”Hitlerhälsning eller inte Hitlerhälsning”. I den svenska truppen, rapporterar hon, ”höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder ’tjena’.”

Redan i Berlin-reportagen framträder verkligen Bangs särprägel – växlingen mellan stora svep och enskilda detaljer, ett personligt reporterjag som med hjälp av underskruvad humor och en lätt ironisk, kamratlig ton upprättar en förtrolig relation och ett samförstånd med läsaren. Bang i Berlin blev en vardaglig garant för Dagens Nyheters liberala, antinazistiska hållning, i ett tonläge som slog an hemma vid frukostborden i den bildade svenska medelklassen.

Det var de arton rapporterna från Berlin som öppnade världen för Bang, och Bang för världen. En avstickare som fredsbyråkrat i Genève ledde till Paris, där affischerna på bombdödade småbarn drog henne till det spanska inbördeskriget. Och det var de arton dygnen i Spanien som gav Bang en plats i svensk presshistoria. Särskilt den skakande artikeln från bårhuset i Madrid väckte Dagens Nyheters läsare för det ofattbart höga pris som civilbefolkningen, inte minst i de fattiga arbetarkvarteren, fick betala för Francos bombningar. Själv blev hon ännu mer pacifist. Det var samma Bang i spalterna, men med ett nytt allvar och engagemang.

Genomslaget var enormt, detta var trots allt två decennier före både televisionens och charterturismens intåg. Från och med nu var Bangs reportage ett försäljningsargument, vare sig hon bevistade holländska prinsessbröllop, ”kolgruveeländet” i Wales eller Mussolinis besök hos Hitler. Vid det senare tillfället fick hon plötsligt inget presskort (Goebbels hade inte glömt OS-reportagen) utan stod i timmar i folkhavet, och svimmade – gravid i sjätte månaden. Men det var inte för det väntade barnets skull som Barbro Alving oroade sig för hotande världskrig. Det var den egna ärelystnaden och nyfikenheten som krävde sitt – ”för då blir jag tokig om jag inte får vara med”.

Tidningen behandlade nedkomsten som en semester och Elin Wägner bjöd till vila i sitt småländska Lilla Björka. Då fadern, DN-tecknaren Birger Lundquist, inte ville axla föräldrarollen blev Barbro återigen pionjär, som självförsörjande, ensamstående mor, och som sådan en efterlängtad förebild. Bang förkroppsligade tidens ”Nya kvinna”. Och dottern Maud, Ruffa kallad, blev helt enkelt ett ”Bang-barn”.

Bara någon vecka efter nedkomsten började Barbro Alving åter längta ut. Ruffa fick vänja sig vid att modern var bortrest, ofta även under födelsedagar och jular. Det blev turer bland annat till Tjeckoslovakien och New York, där Bang kom i kontakt med en mer personligt präglad och frispråkig journalistik, som hon sedan anammade i sin flitiga rapportering från finska vinterkriget 1939–40. Nu blev hon för första gången censurerad av redaktionsledningen, på grund av bristande objektivitet.

Det blev även flera reportage från det ockuperade Norge. En planerad resa till London mitt under Blitzen fick dock avblåsas. Operationen krävde en omväg med båt till New York mellan minfälten. Bang tog sig dit, men fastnade. Efter flera veckor och elva indragna Englandsbåtar gav hon upp och återvände, genom ytterligare en dramatisk och mycket farlig sjöresa. Hemma väntade Ruffa och nyblivna sambon Loyse Sjöcrona. Dessa båda skulle snart, under benämningarna barnet och Viran, tillsammans med cockerspanieln Bongo, bli återkommande karaktärer i Käringen mot strömmen-kåserierna.

Även om undantag fanns, exemplet ovan är ett, beskriver sig Barbro Alving i sina journalistminnen Det kom aldrig i tidningen (1963) som ”förföljd av tur”. Allt verkar gå hennes väg, påfallande ofta av synbar slump. Hon berättar hårdkokt om strapatser ute på fältet; vådliga nattvandringar i djup norsk snö, trilskande telefonlinjer, dramatiska gränskontroller, bombanfall. Beskrivningen av alla gatusmarta tilltag och osannolika scoop kan ibland framstå som väl äppelkäcka. Men i bokens avslutning formuleras också de grundläggande förutsättningarna för krigsrapporteringen. Hon kunde ju alltid åka därifrån, med ”hemvägen fri till ett obombat, orevolutionärt, ohungrigt folkhem”. Det som håller henne kvar är både en vilja att göra gott och att vara först. Reportrar dras till krigs- och oroshärdar i sitt sökande efter ”den perfekta tragedin”, som när den infinner sig skänker en sällsam tillfredsställelse. Men här hotar samtidigt, skriver Alving, ”den yttersta psykiska reporterrisken” – att helt enkelt ha sett för mycket.

De många känslostormarna dämpades ofta med whisky och lugnande tabletter.

Barbro Alving var en journalistisk mångsysslare av häpnadsväckande mått. Hon skrev ständigt, hade svårt att tacka nej till nya uppdrag, och ännu svårare att hålla i pengarna. Krogbesök, skatteskulder, hyra, hembiträde och köp av torp och bil – kostnaderna tornade upp sig. Bredvid sin heltid på Dagens Nyheter skrev hon recensioner, filmmanus och radiokrönikor. Hon var lektör, översatte deckare och var återkommande kåsör i Vecko-Journalen. Dessutom reste hon runt i landet och höll hundratals föreläsningar, om sina upplevelser från världens alla hörn, och om freds- och kvinnofrågan.

När Herbert Tingsten tog över fick Bang en mer framskjuten plats på Dagens Nyheter. År 1947 lät han henne genomföra en reportageresa jorden runt, med start i det snart självständiga Indien, där hon intervjuade både Nehru och Gandhi, och konfronterades med ”den andra verkligheten”, där fattigdomen och lidandet till sist blev vardagligt och anonymt. Resan skulle ta sju månader, men det blev tolv. Den osedvanliga värmen, de oändliga avstånden och pressen att ständigt leverera gjorde sitt. I Kina tog det åtminstone tillfälligt stopp, när både ”uppskjutarjävulen” och ”prestationsjävulen” slog till med full kraft.

Även om hon alltid klarade det till sist var journalisttillvaron dyrköpt. Ett liv i stress gav magsår, gallbesvär, alkoholmissbruk och flera nervösa sammanbrott. På ålderns höst var flera ryggkotor nerslitna och tänderna lossnade. Händerna domnade på grund av cirkulationsrubbningar efter decennier av kedjerökning. Balansen mellan jobb och familjeliv var lika ojämn som självkänslan. Bakom flit och skämtlynne lurade ständig prestationsångest. I ett brev till kollegan Cornelia Edvardson skrev hon bland annat: ”Man satsar hela sig själv – hela sig själv – för man presterar ju offentligt.”

Att vara en käring mot strömmen kostade på. För sin vägran att inställa sig för civilförsvarsövning dömdes Barbro Alving 1955 till en månads fängelse. En tidig januarimorgon året därpå inställde sig fånge 1029 på Långholmens kvinnoavdelning, med ”tre stöddiga resväskor ”, en golvlampa, en skrivmaskin och 50 tepåsar i bagaget. Vistelsen resulterade i en artikelserie i Dagens Nyheter som gavs ut i bokform, Dagbok från Långholmen (1956). Anteckningarna fångar den rutinstyrda vardagen på anstalt, med mat, postgång, rökning, promenader och den trångbodda men ofta hjärtliga samvaron mellan fångarna. Bakom skymtar social utslagning, prostitution och alkoholism: ”Skämt och semester är det under inga omständigheter”. Bang diskuterar tidens moderniserade kriminalvård, som mjuknat men samtidigt brister märkbart i rehabilitering, särskilt för kvinnorna som ingen satsar på, just för att de är så få.

Även om Barbro Alving kände av lördagskvällarnas särskilda melankoli bakom celldörren förstod hon sin plats som priviligierad ”idéfånge”. När hon släpptes ut satt Lill-Tovan, Maj-Britt, Saga, Olsson och Linnéa och de andra kvar. Dagboken mötte blandade reaktioner. Var detta effektsökeri eller tvärtom ett viktigt inlägg i fångvårdsfrågan? Kåsörens käcka ton gick inte ihop med den allvarliga grundproblematiken. Om orsaken till domen säger texten heller ingenting, vilket Bang skulle ångra efteråt. Principen bland tidens fredskämpar, att konsekvent vägra inordna sig i rustningslogiken, uttalades inte. I texterna framstod hon som lite för mycket av vad hon själv brukade kalla ”turist i verkligheten”.

Barbro Alvings radikalpacifism skärptes med åren. Hennes motstånd mot kärnvapenrustningen och Tingstens hållning i atombombsfrågan fick henne att lämna Dagens Nyheter för Vecko-Journalen i december 1958. En annan fråga som engagerade Alving, som alltid burit en vardagstro och länge tagit del av kvinnokampen, var den om kvinnliga präster inom Svenska kyrkan. Här fann hon en själsfrände i författaren och översättaren Gunnel Vallquist, och blev i likhet med henne katolik – en ständigt ifrågasättande sådan.

Bang publicerade en rad uppmärksammade reportage i Vecko-Journalen och fick närmast fria händer att ta sig an det som intresserade henne världen över; den svenska åldringsvården, Rom-OS 1960, Eichmann-rättegången året därpå, senare Vietnamkriget. Hon hade uppnått status som stjärnreporter och radikal debattör. Ändå blev det aldrig samma sak som att skriva i dagstidning. Framför allt gick det långsammare: ”Enormt mycket väntan”. Hon såg det själv som ett statustapp. Dessutom drog veckotidningens ledning åt höger, medan hon blev alltmer vänster.

Under karriärens avslutande decennier är det framför allt kåsören som träder fram. Käringen mot strömmen förströdde läsarna med personligt humoristiska och samtidigt skarpögda iakttagelser om allt från kontaktannonser och tidens nya ”mekaniska” musik, till det älskade torpet i Roslagen och bilkörning.

Ibland hettar det till, som när Käringen diskuterar socialförsäkringen (särskilt den låga sjukersättningen till hemmafruar), fredsfrågan, det utbredda och oreflekterade ryssföraktet eller erfarenheten av att tillhöra en familj som enligt officiella normer inte existerar. Utrymmet som kåsör gav möjlighet att fortlöpande sikta in sig på svensk könspolitik: ”samma samhälle vars grötmyndigaste tes är att man inte ska se till kön utan till duglighet gör själv inte annat än ser till kön stup i ett”.

I backspegeln är det frestande att bara se det ”lätta” hos Barbro Alving. Men då tappar hennes texter en central dimension. Journalistiken har onekligen förändrats under de senaste decennierna, i och med att humor, satir och ironi i det närmaste har bannlysts från nyhetssidorna. Att dessa stildrag är så vanliga i Alvings texter kan helt enkelt göra en nutida läsare både misstänksam och blind för andra betydelseskikt. Talangen att som journalist skapa stämningar genom språket har helt enkelt inte samma tjusning längre. Det gör det också svårare att förstå all den skrivmöda som ligger bakom Barbro Alvings unika förmåga att få formuleringar att lyfta i verbala piruetter som en gång kunde trollbinda läsare i hundratusental. Som hon själv uttryckte det: ”det är inte lätt att skriva lätt”.

Åsa Arping

Källor:

Arnborg, Beata: Krig, kvinnor och gud. En biografi om Barbro Alving (2010)

Lundgren, Kristina: Solister i mångfalden. Signaturerna Bang, Maud och Attis samt andra kvinnliga dagspressjournalister med utgångspunkt i 1930-talet (Diss., 2002)

Malmgren, Sven-Göran, ”Kring stilen i Bangs tidiga utrikesreportage”, När Alving blev Bang, red. Marcos Cantera Carlomagno (2001), s. 13–32

Meijling Bäckman, Ingrid, ”Fånge 1029: signaturen Bang på Långholmen”. Från Eden till Damavdelningen. Studier om kvinnan i litteraturen. En vänbok till Christina Sjöblad (2004), s. 238–245

Litteraturbanken, 2019