Gustaf Mauritz Armfelt (1757-1814)

GUSTAF MAURITZ ARMFELT (1757–1814) levde ett minst sagt skiftesrikt liv. Han avlade officersexamen 1773 och hans militära bana kom att präglas av ständig driftighet, stridslystnad och initiativkraft. En duell tvingade honom 1779 att gå i utländsk krigstjänst och han kom därigenom att under en tid uppehålla sig i Paris, där han förgäves sökte tillåtelse att delta i frihetskampen i Amerika. År 1781 tillträdde han befattningen som kavaljer hos kronprinsen och blev genast en av fixstjärnorna i hovets nöjesliv, därtill Gustaf III:s gunstling, medföljande honom på resan till Italien och Frankrike 1783–84. Armfelt utnämndes till chef för kungliga teatrarna 1786 och valdes samma år in som en av de första ledamöterna i den nyinstiftade Svenska Akademien. Under krigsåren 1788–90 utmärkte sig Armfelt för mod och dådkraft och blev sedermera, som kungens särskilde rådgivare, en av rikets mäktigaste män. På sin dödsbädd utnämnde Gustaf III honom till överståthållare, men denna utnämning förlorade sin kraft i och med kungens död. Armfelt lämnade Stockholm och tilldelades posten som svensk minister i Italien, varifrån han, förbittrad över förlusten av makt och inflytande, verkade för ett omstörtande av den nya regeringen. Han anklagades för högmålsbrott och tvingades fly till Ryssland under det att en process mot honom inleddes i Stockholm. I juli 1794 dömdes han i sin frånvaro till förlust av liv, ära och gods och till fredlöshet. Straffet skärptes därtill med tillägget att hans namn skulle uppspikas på skampålen. Samtidigt uteslöts han ur Svenska Akademien. Armfelt levde de följande åren som landsflyktig med pension från ryska regeringen. Han kom så småningom att benådas och blev i oktober 1799 återställd till namn och ära. Med detta inträdde han åter i svensk statstjänst och kom att, genom hatet mot Napoleon, åtnjuta förnyad gunst hos Gustav IV Adolf. Han återkallades även till Svenska Akademien 1805. Efter statsvälvningen 1809 slöt sig Armfelt till gustavianerna vilket ledde till att han landsförvisades 1811 efter misstankar om att han intrigerat till den gustavianska familjens fördel. Han avlade då trohetsed till tsar Alexander I och lämnade Sverige, för att aldrig återvända, och uteslöts samtidigt ånyo ur Svenska Akademien. Under de sista åren av sitt liv blev han en av Alexanders närmaste förtrogna och fick stort inflytande på dennes handhavande av Finlands angelägenheter samt, inte minst, på det ryska motståndet mot Napoleon.